Hej! Jag har haft en väldigt traumatiskt uppväxt även om den däremellan var väldigt bra och jag fick lära mig mycket av den. Men jag kan bli så arg idag när jag tänker tillbaka och inte förstår varför ingen gjorde något och varför vi inte pratar om det idag. Det är som att alla håller upp en mask och låtsas som att ingenting har hänt och förväntar sig även att jag och mina syskon är/var så pass älskade under uppväxten att vi vet vilka vi är och att vi också ska låtsas som att ingeting har hänt. Jag lever idag med mycket ångest, panikattacker samt lätt depression vilket har förstört mycket i mitt liv och det kommer från saker som har hänt i min uppväxt och att ingen gjorde något, utan att jag började tro att det var mitt egna fel och mina egna problem.
Så, det som har hänt i mitt liv är ju massvis, men det som har påverkat mig/oss mycket är vell främst att växa upp med en psykiskt sjuk mamma (antagligen personlighetsstörning m.m.) som har utsatt oss för hot, jobbiga situationer som inget barn ska behöva uppleva, alkoholism, ensamhet och misstrohet m.m.
Men det jobbiga är att när jag har försökt prata med detta med min mamma så nekar hon allt och säger att jag anklagar henne för saker som hon “aldrig” har gjort trots att det är minnen som alltid finns med sen min barndom. När jag försöker prata om hur det har varit med min mamma med min pappa och min bror så är det som att de är helt oberörda. Jag håller på att bli galen för det kan ju inte vara bara jag som blivit påverkad av detta. De må va få spårkiga men när jag tar upp något så pass jobbigt och när jag vet att de vet om händelsen/minnet så känns det så respektlöst att inte få respons om det. Jag blir arg och ledsen, det känns ensamt att inte få svar på deras sida om det hela. Detta har lett till att jag tror att det är något fel på mig och att det är mitt egna problem. Är de rädd för att prata om det? Varför isånfall? Hur möter jag dem för att få svar och hur frågar jag?
