Anhörig till vuxen son med bipolär 2 sjukdom

Hej!

Vad jobbigt för er. Det känns säkert helt uppenbart för er, men vad fint att ni har ett intresse att lära er mer om diagnosen! Jag hoppas han har möjlighet att dela sina tankar och känslor med någon, och att ni kan finna tröst i det, även om han inte är redo att dela det med er än.

Jag kan ingenting om bipolär 2, men utifrån egna erfarenheter som människa kan jag tänka mig att det för honom känns som ett väldigt stort steg att visa sig så sårbar för en närstående, någon han lever med för jämnan. Kanske är han rädd att spä på er oro om han berättar, eller rädd att säga någonting som skadar er relation.

Jag förstår att tystnaden är värre för er. Det är inte konstigt att ni blir oroliga. Jag förstår frustrationen över att inte bli insläppt i en närståendes diagnos och oron som kommer av det.

Jag vill inte försöka lösa er situation, jag förstår för lite om hur ni har det, men jag skulle ändå vilja dela två strategier som hjälpt mig i relationer där det funnits hinder i kommunikationen. Ta det som med en rejäl nypa salt, det här kanske inte känns som ett alternativ alls. Till exempel skulle ni kunna närma er motsatsen. Att fråga något i stil med, ”Om du skulle föreställa dig att du inte hade diagnosen, hur skulle ditt liv se ut då?”. Jag tänker att det kan öppna upp för mer positiva tankar och känslor som kanske är lättare att dela, utan rädsla för att det ska bli fel.

Om han istället inte vet vad han tänker och känner – vilket också är helt okej (och åtminstone var standardläget för mig när jag var tonåring) – så använder jag ofta knepet att starta en test-dialog där man ”provtänker tillsammans”. Där det är okej att säga någonting konstigt och jobbigt och helt fel och som man inte alls står för, och följa upp den höga tanken med ”det kanske inte alls är så jag tänker/känner” eller ”nej så tycker jag ju inte alls”, eller ”det ångrar/skäms över det jag just sa”.