Hej, ingen aning om jag gör detta rätt, men here goes nothing.
Jag är storasyster i familjen. Min lillasyster är utåtagerande, egoistisk och har attityden att “hon gör aldrig fel, det är alla andra som gör fel mot henne”. Vår mamma är slutkörd på alla sätt då hon ofta får ta smällen och dessutom försöka medla mellan mig och systern. Pappa är knappt med i bilden, han tyckte flaskan var bättre.
Min syster har barn som blivit familjehemsplacerade, när detta hände erbjöd jag henne att bo hos mig och min sambo. Det har nu gått en tid och jag ser tydligare än någonsin varför hon anses olämplig som förälder. Mycket har lett fram till mitt beslut att säga upp kontakten med henne men nu slog hon spiken I kistan. Hon valde medvetet att straffa/såra sina barn då hon var arg på mig.
Nu målar familjen upp mig som den elake personen. Och jag är okej med det. Jag är numera tillräcklig stark i mig själv och jag har allt stöd jag behöver från dem jag håller nära. Mitt medberoende till henne håller mig inte längre i sitt grepp. Det sårar mig djupt att jag eventuellt inte kommer få ha en relation med mina syskonbarn men det är ett problem jag får lösa på annat sätt.
Sammanfattningsvis vill jag säga att när man är mitt uppe i allt är det svårt att se slutet och finna ro. Jag var där för inte alltför länge sedan. Men det finns hopp för er också. Hopp om en vardag utan oro och ångest över vad din närstående kan tänkas göra härnäst. Varken du eller jag är ansvarig för din närståendes handlingar och känslor. Vill hen inte söka och ta emot hjälp finns det inget vi kan göra. Lättare sagt än gjort, jag vet men försök hjälpa dig själv så fort du orkar. Medberoende är ett hemskt troll att fightas med men det finns ett ljus i slutet av mörkret och det går att ta sig dit! ♡
