Alkhol.

[Pink Sypopi]

Ett scenario som faktiskt är troligt är att jag flyttar till stan. Där finns mötesplatsen. Den andra verksamheten som jag hitta. Kanske kan jag finna lugn i mitt beslut. Om jag kunde få en lägenhet inom gångavstånd. Hmm går nästan 1 mil om dagen så det är väl inte mindre problem. Kommer inte ha råd med bil. En jättejobbig känsla. Man kan ha problem med bilar och dyrt är det. Men också frihet.

Husvagnen adjö.

Lämnar ett hus där min pappa växte upp och alla människor ifrån min barndom. Mina rötter. Kan inte låta någon ny kvinna komma in i ett hus som är så mycket jag. En lösning hade ju varit att han löste ut mej. Skulle vara vara en bra lösning. Skulle ge mej ett kapital till flytten. Men om han träffar en ny kvinna som flytta in där. Det skulle bli svårt att hantera.

Men först tror jag är bäst att bara separera. Se hur det fungerar och sedan skilsmässa.

Är jag färdig känslomässigt i honom. Har varma känslor kvar för honom. Hmm vet stort beslut.

Skönt att vara ärlig hur det är. Men ändå känner jag efteråt att jag visar bara min sårbarhet. … Jag vill verkligen att människor ska få förtroende för mej och lita på mej.

Man är bara stark om man kan visa sin svaghet – genom att ta det som du kallar för svaghet har du ju kunnat börjat läka dig själv om jag uppfattar saken rätt. Det är stort… det kommer du att ha nytta av när du kommit ur den här skiten.

För det är något jag oroar mej för hur andra ser på mej.

Du har rätt att många som jobbar tror att de som inte jobbar är lata och använder sig av samhällets resurser. Ofta är det tvärt om – de som får utmattningsdepression jobbar för hårt och sliter ut sig både själsligen och fysiskt… Men kunskapen om detta blir större och större så jag tror att det är på rätt väg… Speciellt om man orkar tala om att man har utmattnings syndrom – då kommer folk att känna att det är mindre konstigt än om du låter bli att säga något… Får du några signaler om att folk ser ner på dig för att du är sjukskriven?

Pink Sypopi skrev:

Hmm men det är sant. Det är en sund reaktion i en onormal situation. Tack för det. Men hur ska jag läka hur ska jag gå vidare. Har bara sagt till min dotter att jag vill lämna honom. Men det är ett stort och svårt beslut. Har inte sagt det till min syster. Vill ha stöd. Pusslar och tänker fortfarande på det som hände i julas. Ja jag är förvirrad. Spelar med min wordfeudvän igen. Kan inte släppa honom. Han gör mej glad. Berättar ingenting om mina problem. Bara skön avkoppling i mitt ältande. Det är svårt att vara arbetslös. Det var där jag var och bad om stöd och hjälp ifrån min man. Sedan blev allting fel. Känns bara skönt att skriva av sig.

Det är en process att komma ur garderoben med en hemlighet. Du har börjat din läkningsprocess genom att du tagit det första steget och berättat för en av dem som är viktigast för dig eller hur?

Ja vi har olika sätt att koppla bort oss från problem – när jag var som mest nere satt jag på chatten och pratade med folk av olika sorter. Vilket gjorde att jag kunde komma bort från mitt elände hemma… En person som jag känner drog iväg och satt i en eka med medspö hela dagarna när livet var för tungt för hen.

Pink Sypopi skrev:

Har för lite att göra. Tänker på tok för mycket. Svårt bara. Är stressad och uppskruvad. Svårt att få något gjort. Hmm tänker för mycket på olika scenarion vad som kommer hända när jag lämnar honom. Om jag känner mej själv kommer jag inte våga. Sedan finns verkliga hinder som bostadskö er. Herre gud. Det är så lätt för honom han vet hur han ska lösa boende och sånt vid en separation Han har ju jobb och inkomst. Han har arbetskamrater som han räknar som vänner. Mina barn beskyddar sin pappa. Känner panik. Men orkar jag fortsätta ett liv med honom. Kommer vi kunna träffas och prata med varandra under civilserade former. Hur kommer andra människor se på mej. Svårt.

Hur andra människor kommer att se på dig när du skilt dig… tja på alla sätt de redan ser på dig … Skillsmässor brukar inte förändra så mycket utom att har ni umgåtts mest med HANS vänner och släktingar så blir det ju lite tomt – men om du redan nu är på väg att bygga upp ditt eget nät så kan det bara bli bättre…

Statistiken säger att det efter en tid går bra för de flesta skilda par att umgås vid gemensamma möten som civiliserade människor. Men låt det ta sin tid – för tid behövs …

Pink Sypopi skrev:

Ett scenario som faktiskt är troligt är att jag flyttar till stan. Där finns mötesplatsen. Den andra verksamheten som jag hitta. Kanske kan jag finna lugn i mitt beslut. Om jag kunde få en lägenhet inom gångavstånd.

Hur svårt är det att få lägenhet där du bor? För mig låter det scenariot som en utmärkt lösning på livets basbehov.

Bra att du vill veta hur du känner för honom och om han vill göra en förändring av sitt liv på sitt håll så kan det ju leda till nya och bättre tag i ett förhållande…

kram nu måste jag sluta att slösa på mina batterier //kram från din cybervän

[Pink Sypopi]

Är glad och tacksam för du finns där. Jätteskönt. Hmm väldigt tacksam.

ok ville bara säga att en dag kommer du surfa in här och inse att du vet saker eller kan ställa de rätta frågorna och ge någon annan kraft …

Så är det nog för alla medvetna medmissbrukare..

kram från din vän i cybern…

[Pink Sypopi]

Hej.

Prata med kvinnan på mötesplatsen. Denna kvinna är bra. Tänk att jag får uppleva det här. Hon är där hjälper mej med bra förslag och hjälper mej att ta reda på fakta. Hon finns där. Känner sådan tacksamhet.

Jag har stöd. ♥️

[Pink Sypopi]

Svar på din fråga. Nej jag säger aldrig något om min utmattning till andra. Mer känslan av skam är finns hos mej så det är svårt att prata om det. Det är något jag känner. Jag skäms.

Pink Sypopi skrev:

Svar på din fråga. Nej jag säger aldrig något om min utmattning till andra. Mer känslan av skam är finns hos mej så det är svårt att prata om det. Det är något jag känner. Jag skäms.

Nja jag menade nog mer att du nu börjar prata om dig själv och att du pratar om att du är utmattad och deprimerad kommer att bli lättare och lättare för attityder förändras genom att man pratar om saker. Det ser jag på mitt eget liv… för 40 år sedan så tyckte folk jag var knäpp som pratade öppet om missbruksproblem i min familj och idag är det inte alls ovanligt att man öppet kan tala om att det finns problem i livet.

Att vara psykiskt sjuk eller överbelastad är väl den sista barrikaden som man kan stå på …

Jag vet av egen erfarenhet att det är lättare och lättare att prata om saker om man bara börjar… men just börja är så väldigt svårt för ens egen hjärnan målar upp de hemskaste konsekvenser för vad som ska hända när man talar om saker och det blir aldrig så vidrigt som man målar upp i hjärnan – åtminstone inte de skräckscener som jag målar upp i mitt huvud…

kram från din cybervän

[Pink Sypopi]

Det är så sant. Så är det för mej också. Har lagt en intresseanmälan på lägenhet. Men tror inte jag får den. Men en start. Bostadskön har jag hört är 8 år. Men det är en liten och billig lägenhet. Kanske inte så eftertraktad. Kanske. Men inte så troligt.

[Pink Sypopi]

Min man har semester. Han har väl druckit några dagar. Men då var jag inte hemma. När vi har umgåtts har han varit nykter. Vi har haft det bra. Men vi är så olika. Väldigt olika. Han är så envis och håller på sitt. Egentligen vet jag det att jag gör bättre och förnuftigare val i mångt och mycket. Finns ord som själsfrände. Tänk träffa någon som det stämmer. Man tycker lika i det mesta. Allting skulle bli så mycket lättare då. Hmm är lugnare igen. Önska att allt var lite lättare.