Jag vet inte hur jag ska börja riktigt, men man säger väl som det är.
Jag känner mig vilsen.
Har levt som ungkarl länge med dålig självkänsla och trodde väl egentligen aldrig att jag skulle få uppleva riktig kärlek
Jag har sen i höstas mått dåligt med automatiska, negativa tankar som leder till oro, ångest, och jag har svårt att sluta grubbla.
Det som väckte mitt dåliga mående var en relation, den första riktiga i mitt liv, med en helt underbar person som fick mig att öppna mig som person, vi kunde diskutera allt, och vi var bra på det.
Tyvärr gjorde jag ett misstag i relationen, och för det bär jag skuld och skam
En viktig del i det hela är också att det var en distansförhållande relation
Vi har fortfarande kontakt och ser väl ingen framtid ihop just nu pga mitt mående som orsakar att hon mår dåligt med, för hon har verkligen kämpat med att förstå mig. Men jag känner fortfarande att hennes åsikter osv är viktiga för mig
Jag har insett att jag inte var redo för de krav som ställs i en reaktion, och hade svårt att släppa och förändra det som behövdes.
Nu känner jag mig ofta ensam, känner en förlust och sorg över att det blev som det blev.
Det övergår dock ofta i orostankar och ångest över andra saker, jag får för mycket tid till att tänka och det blir helt enkelt för mycket.
Jag märker att jag mår bra av att prata av mig, vilket jag nog varit ganska restriktiv av tidigare i livet.
Jag går hos psykolog och jag tycker att det är jättebra, men det är just strategier för att inte låta min oro ta över jag behöver.
Jag har börjat med promenader, saker som gör mig trött osv. Jag vill helt enkelt inte vara så fast i mitt eget huvud.
Jag använder Atarax till och från och nån gång en tablett för sömn.
Är lite rädd för “lyckopiller” men vet inte vad det innebär egentligen.
