Vill inte leva längre
-
Avregistrerad användareJag går rakt på sak: jag har under flera perioder I mitt liv mått piss och inte längre velat leva. Speciellt gymnasiet var ett helvete, jag tog mig knappt igenom det. Nu har jag dock precis börjat universitetet och trodde att saker skulle bli bättre. Men nej. Jag mår fortfarande lika dåligt, och de antideppressiva jag tar verkar inte fungera längre. De fungerade ett tag men nu mår jag inte längre bra. Jag har dessutom ingen som riktigt bryr sig om mig, inte ens min mamma. Jag vet att hon älskar mig, men det är nog mest för att hon måste älska mig, eftersom hon är min förälder. Hon bryr sig inte om mig eller hur jag mår och hon har aldrig tid att prata om hur jag mår. Aldrig. Min bror däremot verkar hon ha mycket tid för.
Detta har let till att jag inte har någon att prata om mitt mående med. Jag har visserligen en del vänner, men jag känner mig inte bekväm med att prata om mitt mående med dem. De gånger jag tidigare har gjort det verkar de inte förstå mig. Det är alltid jag som överreagerar, jag som är överkänslig, jag som tar saker för personligt. Men jag kan inte trycka på en knapp och bara sluta känna?? Jag har försökt. Men det fungerar aldrig. Känslorna kommer alltid tillbaka med full kraft.
Nu verkar det inte ens som att min mamma, som ska vara den person som älskar mig mest, vill prata med mig alls. Jag har inte ens henne längre. Hur f’n hanterar man det??
Jag går rakt på sak: jag har under flera perioder I mitt liv mått piss och inte längre velat leva. Speciellt gymnasiet var ett helvete, jag tog mig knappt igenom det. Nu har jag dock precis börjat universitetet och trodde att saker skulle bli bättre. Men nej. Jag mår fortfarande lika dåligt, och de antideppressiva jag tar verkar inte fungera längre. De fungerade ett tag men nu mår jag inte längre bra. Jag har dessutom ingen som riktigt bryr sig om mig, inte ens min mamma. Jag vet att hon älskar mig, men det är nog mest för att hon måste älska mig, eftersom hon är min förälder. Hon bryr sig inte om mig eller hur jag mår och hon har aldrig tid att prata om hur jag mår. Aldrig. Min bror däremot verkar hon ha mycket tid för. Detta har let till att jag inte har någon att prata om mitt mående med. Jag har visserligen en del vänner, men jag känner mig inte bekväm med att prata om mitt mående med dem. De gånger jag tidigare har gjort det verkar de inte förstå mig. Det är alltid jag som överreagerar, jag som är överkänslig, jag som tar saker för personligt. Men jag kan inte trycka på en knapp och bara sluta känna?? Jag har försökt. Men det fungerar aldrig. Känslorna kommer alltid tillbaka med full kraft. Nu verkar det inte ens som att min mamma, som ska vara den person som älskar mig mest, vill prata med mig alls. Jag har inte ens henne längre. Hur f’n hanterar man det??
Förstår att det inte är lätt att prata med dina vänner om det, för det krävs ett väldigt starkt förtroende.
Vad är det som gör att du mår så dåligt? Är det varje dag eller några gånger i veckan som det blir extra illa?
Avregistrerad användare TrådstartarenFörstår att det inte är lätt att prata med dina vänner om det, för det krävs ett väldigt starkt förtroende. Vad är det som gör att du mår så dåligt? Är det varje dag eller några gånger i veckan som det blir extra illa?
Jag vet inte riktigt varför jag mår dåligt, men det jag vet är att det går väldigt mycket upp och ner. Ena dagen kan jag må helt okej, andra dagen rasar allt och jag känner mig värdelös. Det är inte riktigt varje dag, men det är några dagar I veckan, då jag antingen blir extremt ledsen eller extremt arg och får raseriutbrott på resten av familjen. Sen jag skrev detta inlägg har det dessutom blivit värre, då min pojkvän vill ta en paus från oss. Anledningen till detta menade han att vi var så pass olika och han inte var mogen för ett förhållande medan jag uppenbarligen inte var det. Men jag förstår inte hur att vara olika kan vara en anledning till att göra slut? Så farligt tycker jag inte det är att vara olika, och dessutom kan man ju komplettera varandra. Jag har försökt sms:a honom men inte fått något svar, och det gör så jävla, jävla ont. Han verkar inte vilja ha någon kontakt med honom. Vad fan gör jag nu med mitt liv???
Jag vet inte riktigt varför jag mår dåligt, men det jag vet är att det går väldigt mycket upp och ner. Ena dagen kan jag må helt okej, andra dagen rasar allt och jag känner mig värdelös. Det är inte riktigt varje dag, men det är några dagar I veckan, då jag antingen blir extremt ledsen eller extremt arg och får raseriutbrott på resten av familjen. Sen jag skrev detta inlägg har det dessutom blivit värre, då min pojkvän vill ta en paus från oss. Anledningen till detta menade han att vi var så pass olika och han inte var mogen för ett förhållande medan jag uppenbarligen inte var det. Men jag förstår inte hur att vara olika kan vara en anledning till att göra slut? Så farligt tycker jag inte det är att vara olika, och dessutom kan man ju komplettera varandra. Jag har försökt sms:a honom men inte fått något svar, och det gör så jävla, jävla ont. Han verkar inte vilja ha någon kontakt med honom. Vad fan gör jag nu med mitt liv???
Om man är för olika så kan det kanske ställa till problem om man har olika åsikter och värderingar. Men som sagt så brukar olikheterna dras till varandra och man kan som sagt komplettera varandra. Sen kan den anledningen vara en standard ursäkt och att det finns någon annan anledning till att han vill ta en paus. Han kanske känner sig otillräcklig om han inte vet hur han ska hjälpa dig när du mår så pass dåligt, fast då borde han inse att ta en paus inte gör saken bättre för dig.
Hur länge har ni varit tillsammans?
Avregistrerad användare TrådstartarenOm man är för olika så kan det kanske ställa till problem om man har olika åsikter och värderingar. Men som sagt så brukar olikheterna dras till varandra och man kan som sagt komplettera varandra. Sen kan den anledningen vara en standard ursäkt och att det finns någon annan anledning till att han vill ta en paus. Han kanske känner sig otillräcklig om han inte vet hur han ska hjälpa dig när du mår så pass dåligt, fast då borde han inse att ta en paus inte gör saken bättre för dig. Hur länge har ni varit tillsammans?
Jo, det är exakt det jag menar. För mig var han ett stöd att prata med när jag mådde dåligt men nu finns det inte längre… Vi var tillsammans i ungefär två veckor innan det hände.
Känner att mitt mående bara blir sämre och sämre. Ikväll exempelvis tog jag sju sömntabletter (melatonin) istället för två – jag undrar om det är farligt? Jag vet att det var jävligt dumt gjort men när jag blir ledsen eller arg blir jag så desperat att den enda vägen jag ser är att dö.
Avregistrerad användare TrådstartarenJo, det är exakt det jag menar. För mig var han ett stöd att prata med när jag mådde dåligt men nu finns det inte längre… Vi var tillsammans i ungefär två veckor innan det hände. Känner att mitt mående bara blir sämre och sämre. Ikväll exempelvis tog jag sju sömntabletter (melatonin) istället för två – jag undrar om det är farligt? Jag vet att det var jävligt dumt gjort men när jag blir ledsen eller arg blir jag så desperat att den enda vägen jag ser är att dö.[/
Vi hade dock dejtat i ca två månader innan vi blev tillsammans.
Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig
Jo, det är exakt det jag menar. För mig var han ett stöd att prata med när jag mådde dåligt men nu finns det inte längre… Vi var tillsammans i ungefär två veckor innan det hände. Känner att mitt mående bara blir sämre och sämre. Ikväll exempelvis tog jag sju sömntabletter (melatonin) istället för två – jag undrar om det är farligt? Jag vet att det var jävligt dumt gjort men när jag blir ledsen eller arg blir jag så desperat att den enda vägen jag ser är att dö.[/ Vi hade dock dejtat i ca två månader innan vi blev tillsammans.
Var försiktig med hur många tabletter du tar, man kan säkerligen dö av att ta för många och man riskerar att skada kroppen på andra sätt. Men jag förstår de tankarna, när man lägger sig på kvällen och bara känner att det vore skönast om man inte vaknade igen.
Det var inte länge som ni var ihop, kanske fick han kalla fötter när han insåg att han var i ett förhållande. Det ursäktar inte hans beteende, särskilt när han vet hur dåligt du mår så jag tycker inte du ska förlåta honom direkt om han kommer krypande igen.
Är det okej om jag frågar hur gamla ni är? Det kan delvis förklara hans omogna beteende om ni är rätt unga.
Vad gör du om dagarna? Skola/jobb/arbetslös?
Avregistrerad användare TrådstartarenVar försiktig med hur många tabletter du tar, man kan säkerligen dö av att ta för många och man riskerar att skada kroppen på andra sätt. Men jag förstår de tankarna, när man lägger sig på kvällen och bara känner att det vore skönast om man inte vaknade igen. Det var inte länge som ni var ihop, kanske fick han kalla fötter när han insåg att han var i ett förhållande. Det ursäktar inte hans beteende, särskilt när han vet hur dåligt du mår så jag tycker inte du ska förlåta honom direkt om han kommer krypande igen. Är det okej om jag frågar hur gamla ni är? Det kan delvis förklara hans omogna beteende om ni är rätt unga. Vad gör du om dagarna? Skola/jobb/arbetslös?
Jo, såhär I efterhand känner jag att det var otroligt dumt att ta så manga tabletter. Men precis som du sager tanker jag, när jag mår som sämst, att det vore så skönt att inte vakna igen. Han är nitton och jag är arton år gammal. Jag har precis börjat universitetet (detta är min andra vecka). Det är ju viktigt att man I början på en ny utbildning (eller arbetsplats) är trevlig och social, men jag har verkligen inte orken till det just nu. Det gör ju min situation ännu värre; tank om mina klasskamrater tycker att jag är stel och tråkig? Då kommer jag ju inte få några vänner där heller och bli ännu mer ensam…
Jo, såhär I efterhand känner jag att det var otroligt dumt att ta så manga tabletter. Men precis som du sager tanker jag, när jag mår som sämst, att det vore så skönt att inte vakna igen. Han är nitton och jag är arton år gammal. Jag har precis börjat universitetet (detta är min andra vecka). Det är ju viktigt att man I början på en ny utbildning (eller arbetsplats) är trevlig och social, men jag har verkligen inte orken till det just nu. Det gör ju min situation ännu värre; tank om mina klasskamrater tycker att jag är stel och tråkig? Då kommer jag ju inte få några vänner där heller och bli ännu mer ensam…
Det kan förklara lite grann om hans beteende är lite omoget, tjejer mognar i regel snabbare än killar. Försök att fokusera på skolan o lägg inte energin på att få tag i honom. Det blir hans förlust liksom.
Du kommer säkert få möjlighet att visa att du inte är stel o tråkig utan att det beror på hur du mår. Om någon frågar hur det är så kan det vara bäst att vara ärlig. Om du säger att allt är bra så är risken att de tror att du faktiskt mår bra och att ditt agerande beror på din personlighet.
Vad studerar du till? 🙂
Avregistrerad användare TrådstartarenDet kan förklara lite grann om hans beteende är lite omoget, tjejer mognar i regel snabbare än killar. Försök att fokusera på skolan o lägg inte energin på att få tag i honom. Det blir hans förlust liksom. Du kommer säkert få möjlighet att visa att du inte är stel o tråkig utan att det beror på hur du mår. Om någon frågar hur det är så kan det vara bäst att vara ärlig. Om du säger att allt är bra så är risken att de tror att du faktiskt mår bra och att ditt agerande beror på din personlighet. Vad studerar du till? 🙂
(Jag har råkat slå på engelskt tangentbord och vet inte hur jag ska slå av det, så jag ber om ursäkt ifall detta blir svårt att läsa)
Jag studerar sociologisk samhällsanalys. Det kanske låter komplicerat, men man kan saga att själva utgångspunkten är att studera hur sociologin som ämne ser på samhället.
Just nu är det kaos I mitt huvud och mina känslor är starkare än någonsin, dels därför att han gjorde slut, men även för att jag för några dagar sen bråkade med en nära vän till mig. Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven av människor, speciellt de som betyder mycket för mig, så när vi bråkade (och hon slutade svara på mina sms) fick jag panik och det kändes nästan som att jag skulle do. Något som jag har märkt som upprepande gånger händer är att varje gang jag och vännen, vi kan kalla henne B, bråkar, så slutar det alltid med att jag ber om ursäkt. Alltid. Under de fem åren vi har varit vänner tror jag att hon har bett om ursäkt till mig två gånger. Nu kanske du frågar dig varför jag då är vän med henne? Jo, det är för att hon är en fantastisk vän på alla andra sätt och denna aspect brukade inte irritera mig speciellt mycket förut. Nu har det dock börjat göra det och jag är så förbannad på henne. Jag vill inte vara såhär arg; det är väldigt uttröttande och jag blir nästan lite rädd för mig själv…
Jag har visserligen bett om ursäkt, men hon har inte svarat på det heller. De tidigare gånger vi har bråkat har jag bett om ursäkt två gånger, och då har det “funkat”, då har hon kontaktat mig igen. Men nu känner jag faktiskt ingen lust. En relation kan väl inte bestå av att det alltid är en person som har rätt och en person som har fel? Jag tanker även att om B inte hör av sig imorgon eller överimorgon heller, så kanske inte denna relation betydde något för henne heller? Det skulle också göra mig väldigt ledsen.
Hoppas att du orkade läsa igenom allt detta! Jag vill även tacka dig för att du läser och kommer med råd, det uppskattar jag.
(Jag har råkat slå på engelskt tangentbord och vet inte hur jag ska slå av det, så jag ber om ursäkt ifall detta blir svårt att läsa) Jag studerar sociologisk samhällsanalys. Det kanske låter komplicerat, men man kan saga att själva utgångspunkten är att studera hur sociologin som ämne ser på samhället. Just nu är det kaos I mitt huvud och mina känslor är starkare än någonsin, dels därför att han gjorde slut, men även för att jag för några dagar sen bråkade med en nära vän till mig. Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven av människor, speciellt de som betyder mycket för mig, så när vi bråkade (och hon slutade svara på mina sms) fick jag panik och det kändes nästan som att jag skulle do. Något som jag har märkt som upprepande gånger händer är att varje gang jag och vännen, vi kan kalla henne B, bråkar, så slutar det alltid med att jag ber om ursäkt. Alltid. Under de fem åren vi har varit vänner tror jag att hon har bett om ursäkt till mig två gånger. Nu kanske du frågar dig varför jag då är vän med henne? Jo, det är för att hon är en fantastisk vän på alla andra sätt och denna aspect brukade inte irritera mig speciellt mycket förut. Nu har det dock börjat göra det och jag är så förbannad på henne. Jag vill inte vara såhär arg; det är väldigt uttröttande och jag blir nästan lite rädd för mig själv… Jag har visserligen bett om ursäkt, men hon har inte svarat på det heller. De tidigare gånger vi har bråkat har jag bett om ursäkt två gånger, och då har det ”funkat”, då har hon kontaktat mig igen. Men nu känner jag faktiskt ingen lust. En relation kan väl inte bestå av att det alltid är en person som har rätt och en person som har fel? Jag tanker även att om B inte hör av sig imorgon eller överimorgon heller, så kanske inte denna relation betydde något för henne heller? Det skulle också göra mig väldigt ledsen. Hoppas att du orkade läsa igenom allt detta! Jag vill även tacka dig för att du läser och kommer med råd, det uppskattar jag.
(Om du använder dator och Windows så borde det finnas en ruta där det står EN om Engelska är aktiverat, då kan du bara trycka där o ändra tillbaka)
Låter lite avancerat ja, men intressant. 🙂Så han har gjort slut nu, det är inte bara en paus?
Vissa människor har väldigt svårt att erkänna om de har fel eller gjort något fel. De vill inte riskera att verka/känna sig svaga för att erkänna brister anses som något negativt. Har ni varit tillsammans i 5 år och bråkat då o då men alltid hittat tillbaka så innebär det nog att hon värderar er vänskap. Hon är antagligen väldigt tacksam att du orkar be om ursäkt när hon inte gör det. MEN det innebär inte att det är okej, hon måste veta att hon gör fel. Felet ligger sällan hos bara den ena, ibland kan felet man gör vara att man har för stort överseende med den andres beteende.
När ni kan prata med varandra igen så är det nog bra om du säger att hon också gjort fel och poängtera att det är okej att göra fel, vi är bara människor.Förstår att hon är en bra kompis annars, annars hade du förhoppningsvis inte kämpat för att ha kvar henne.
Låt det gå ett par dagar o se om hon säger något annars tycker jag att du kan be om ursäkt igen (enbart för att ni ska kunna prata igen) sen måste hon lära sig att det inte kan fortsätta så.Det är inga problem, vill inte att du ska behöva må dåligt. Det hjälper mycket att bara få ur sig sina tankar och att någon ger respons på det 🙂
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.