Lägger till en lite triggar varning på grund av att ja inte tänkt va speciellt censurerad av mig
Jag har verkligen nått min gräns nu. Det ända jag kan känna eller tycka va frihet är att ta steget ut från en hög byggnad och bara få falla. Få sluta ha så ont och må så dåligt. Jag har under min barndom blivit (jag gillar inte själv att säga detta då jag aldrig tyckt att det ”var så illa” men jag måste ändå för att va tydlig) misshandlad av min ena förälder. Denna person hotade mig till livet, ströp, slog och hotade med mycket våld. Denna person hotade mig även framför en hel klass som jag gick i och skrek saker som att jag bara borde dö för jag ändå var värdelös. Finns mycket mer som ja väljer att inte ta upp för att hålla det någorlunda kort. Socialen blev inblandad, första dagen då ja pratade med de sa hon till mig att det inte var så illa och att ja skulle åka hem igen och sluta överdriva. Jag hade sedan 8års åldern ett självskadebeteende och planer på att ta livet av mig. Jag var 11 vid mitt första försök.. socialen blev inblandad när jag fyllde 13 och bytte skola då en lärare sett massa blåmärken och mitt självskadebeteende. Soc vägrade tro mig och läraren och valde istället att tro på den andre föräldern som ljugit halsen av sig för att inte utomstående skulle se verkligheten. Den föräldern som misshandlat mig hade erkänt allt men det trodde inte soc på. Soc la då ner allt och ensam kvar vart jag. I denna röra med en förälder som inte hade förändrats. Jag mår fortfarande piss, jag vill fortfarande dö. Inatt är det så illa att jag skadat mig själv igen och allt jag vill är att hoppa.. ingen tror mig jag är bortom all räddning.. men jag hoppas någon kan läsa detta och hjälpa någon annan istället. Jag hoppas tyngden från hjärtat släpper lite
