Vet ej vad jag ska göra

Hej, jag är förmodligen helt fel ute men behöver mest bara skriva av mig och veta att någon ser det. Jag har på senaste tiden mått allmänt sämst. Haft ångest och tryck över bröstet. Jag är 18 år och har på senaste tiden börjat få panikattacker och nu börjar självmordtankarna komma krypandes. Jag är helt ärligt rädd för allt. Det är som om jag fortfarande är medvetna om hur jag “brukade” vara och nu letar efter henne. Men jag tror hon är helt borta. Jag vågar inte heller prata med människor i min närhet om detta för det känns som om jag, personen jag är på jorden, inte har “rätten” att må dåligt. Vet att det förmodligen inte är så men jag vill inte vara en belastning för någon. Har det även bra när det gäller vänner och familj, nästan för bra för jag känner mig ständigt otillräckligt och trött. Jag går in i ett rum som ett mörkt moln och får alla att bli negativa. Vågar inte ringa en psykolog heller för jag har telefonångest och vet inte ens om jag har någon grund till varför jag mår som jag gör. Fan förlåt för att detta blev så oklart och långt håller på att bli galen. Orkar inte tänka på döden tre gånger per dag och lyssna på min överaktiva hjärna. Var tvungen att få ventilera lite.

[Yellow Sikuvi]

Du har all rätt i världen att må dåligt och ofta är det värst när man inte kan sätta fingret på vad det är, eller om det är något specifikt alls. Om man vet vad det är så kan man iaf försöka hantera problemet. Verkar lite som att du känner dig sämre än alla i din närhet. Om du är som en kompis till mig så är du ständigt orolig att göra fel eller säga fel och en ständig tro att om du skulle göra något fel som kommer de att hata dig eller lämna dig. Vilket isf förklarar varför du ständigt är så trött, en överaktiv och överanalyserande hjärna leder tyvärr till det.
Om du känner att du vill få ur dig mer saker så är det bara att skriva 🙂
Vad är det som gör dig så rädd tror du?

Yellow Sikuvi skrev:

Du har all rätt i världen att må dåligt och ofta är det värst när man inte kan sätta fingret på vad det är, eller om det är något specifikt alls. Om man vet vad det är så kan man iaf försöka hantera problemet. Verkar lite som att du känner dig sämre än alla i din närhet. Om du är som en kompis till mig så är du ständigt orolig att göra fel eller säga fel och en ständig tro att om du skulle göra något fel som kommer de att hata dig eller lämna dig. Vilket isf förklarar varför du ständigt är så trött, en överaktiv och överanalyserande hjärna leder tyvärr till det. Om du känner att du vill få ur dig mer saker så är det bara att skriva 🙂 Vad är det som gör dig så rädd tror du?

Mycket av rädslan grundar sig troligen i att det känns som om alla människor i min omgivning är strålande, de glittrar ständigt. Min familj är trygg. Mina vänner är älskade av alla, människor avgudar marken de går på. De vet vart de ska medan min framtid endast är svart. Har liksom en känsla av att jag kommer dö ung. Jag känner min inte speciellt självmordsbenägen utan snarare som om det inte skulle göra så mycket om jag skulle ramla över en kniv och att den skulle träffa lite för bra. Får även brutal ångest efter att jag varit ute och druckit alkohol med mina vänner. Under själva kvällen när jag dansar och sveper glas efter glas fyllt av gift känner jag mig faktiskt halvväg till strålande (det låter hemskt, jag vet). Men när jag sen kommer hem klockan 04.15 och alla sover så faller jag i bitar på golvet i mitt sovrum. Ibland kan jag inte rör på mig på flera timmar. Tror inte ens jag är rädd för att folk ska ogilla mig utan jag är en person som behöver tid innan jag blir ”skön” därför tycket ingen om mig vid första intrycket alltså är jag ingens favorit. Det kanske låter ytligt men vid 18 år så är det typ viktigt på något sätt att folk tycker om än för annars blir man aldrig älskad. Men är framförallt rädd för att söka hjälp tror jag. Jag är inte en person som lätt pratar om känslor och som jag nämnde ovan har jag inte ens en anledning till varför min hjärna spökar. Tänk om jag kliver in i ett rum med en psykolog och inte får ut mig några ord? Eller ännu värre jag får ut ord, till och med meningar men de får fram resultaten att allt bara en påhittat av min hjärna och att jag bara slösat deras tid. Tid som kanske någon annan behöver mer.

Yellow Sikuvi skrev:

Du har all rätt i världen att må dåligt och ofta är det värst när man inte kan sätta fingret på vad det är, eller om det är något specifikt alls. Om man vet vad det är så kan man iaf försöka hantera problemet. Verkar lite som att du känner dig sämre än alla i din närhet. Om du är som en kompis till mig så är du ständigt orolig att göra fel eller säga fel och en ständig tro att om du skulle göra något fel som kommer de att hata dig eller lämna dig. Vilket isf förklarar varför du ständigt är så trött, en överaktiv och överanalyserande hjärna leder tyvärr till det. Om du känner att du vill få ur dig mer saker så är det bara att skriva 🙂 Vad är det som gör dig så rädd tror du?

Mycket av rädslan grundar sig troligen i att det känns som om alla människor i min omgivning är strålande, de glittrar ständigt. Min familj är trygg. Mina vänner är älskade av alla, människor avgudar marken de går på. De vet vart de ska medan min framtid endast är svart. Har liksom en känsla av att jag kommer dö ung. Jag känner min inte speciellt självmordsbenägen utan snarare som om det inte skulle göra så mycket om jag skulle ramla över en kniv och att den skulle träffa lite för bra. Får även brutal ångest efter att jag varit ute och druckit alkohol med mina vänner. Under själva kvällen när jag dansar och sveper glas efter glas fyllt av gift känner jag mig faktiskt halvväg till strålande (det låter hemskt, jag vet). Men när jag sen kommer hem klockan 04.15 och alla sover så faller jag i bitar på golvet i mitt sovrum. Ibland kan jag inte rör på mig på flera timmar. Tror inte ens jag är rädd för att folk ska ogilla mig utan jag är en person som behöver tid innan jag blir ”skön” därför tycket ingen om mig vid första intrycket alltså är jag ingens favorit. Det kanske låter ytligt men vid 18 år så är det typ viktigt på något sätt att folk tycker om än för annars blir man aldrig älskad. Men är framförallt rädd för att söka hjälp tror jag. Jag är inte en person som lätt pratar om känslor och som jag nämnde ovan har jag inte ens en anledning till varför min hjärna spökar. Tänk om jag kliver in i ett rum med en psykolog och inte får ut mig några ord? Eller ännu värre jag får ut ord, till och med meningar men de får fram resultaten att allt bara en påhittat av min hjärna och att jag bara slösat deras tid. Tid som kanske någon annan behöver mer.

 

Ps. Får även ångest över att det finns personer som dig i världen. Hur kan man vara så omtänksam att ens skriva till en främling och vilja lyssna?

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Mycket av rädslan grundar sig troligen i att det känns som om alla människor i min omgivning är strålande, de glittrar ständigt. Min familj är trygg. Mina vänner är älskade av alla, människor avgudar marken de går på. De vet vart de ska medan min framtid endast är svart. Har liksom en känsla av att jag kommer dö ung. Jag känner min inte speciellt självmordsbenägen utan snarare som om det inte skulle göra så mycket om jag skulle ramla över en kniv och att den skulle träffa lite för bra. Får även brutal ångest efter att jag varit ute och druckit alkohol med mina vänner. Under själva kvällen när jag dansar och sveper glas efter glas fyllt av gift känner jag mig faktiskt halvväg till strålande (det låter hemskt, jag vet). Men när jag sen kommer hem klockan 04.15 och alla sover så faller jag i bitar på golvet i mitt sovrum. Ibland kan jag inte rör på mig på flera timmar. Tror inte ens jag är rädd för att folk ska ogilla mig utan jag är en person som behöver tid innan jag blir ”skön” därför tycket ingen om mig vid första intrycket alltså är jag ingens favorit. Det kanske låter ytligt men vid 18 år så är det typ viktigt på något sätt att folk tycker om än för annars blir man aldrig älskad. Men är framförallt rädd för att söka hjälp tror jag. Jag är inte en person som lätt pratar om känslor och som jag nämnde ovan har jag inte ens en anledning till varför min hjärna spökar. Tänk om jag kliver in i ett rum med en psykolog och inte får ut mig några ord? Eller ännu värre jag får ut ord, till och med meningar men de får fram resultaten att allt bara en påhittat av min hjärna och att jag bara slösat deras tid. Tid som kanske någon annan behöver mer. Ps. Får även ångest över att det finns personer som dig i världen. Hur kan man vara så omtänksam att ens skriva till en främling och vilja lyssna?

Jag förstår hur du tänker o ser det, man ser sällan folks brister. Det är inte direkt det dom delar på sociala medier och när de är ute och med folk så tar de såklart fram sitt bästa. Sen så klankar man ofta ner mer på sig själv än på andra, om en person har en egentligen lika stor brist som du, så anser du säkerligen att din brist är betydligt värre.

Och en annan stor grej är ju också att du vet om alla dina brister men ser väldigt få eller inga av andras brister pga av ovanstående anledningar. Folk säger ofta inte så mycket av det positiva man tänker om en person direkt till personen eller när personen är där, man prata ofta om det med andra kompisar. Så det är inte så konstigt isf om du känner att de säger så mycket gott om varandra men inte om dig, för de säger det isf inte när du är där.

Runt den åldern så är det ofta svårt att prata om hur man känner, man vill inte verka svag när alla andra verkar så bra o starka, men det är garanterat andra i din krets då de har tillfällen då de kommer hem, stänger sovrumsdörren och kollapsar i sängen med sina egna mörka tankar, gräl inom familjen, problem i förhållandet o liknande tankar som du har. För de har ju byggts upp hela dagen då de inte kunnat ta itu med dem för att de behövt ha sin fasad uppe.

En psykolog ska ta sig tiden att ge dig den hjälp du behöver och hjälpa dig att komma fram till vart problemet ligger, dock i dagens läge så är det så fullt att om de inte ser ett tydligt problem och orsak till det så knuffas man nog åt sidan i stor grad.
Personligen så mår jag bra om jag kan ge råd o stöd och känna att jag gör något bra på ett eller annat sätt för andra. Samtidigt så har jag lärt mig mycket om mig själv och förstår mer om hur människor fungerar och att det en person känner och upplever är inte fel. Allt har o göra med vilka vi är, vad vi gått igenom och vad vi prioriterar, och att det alltid finns minst 1000 andra som har känt eller känner samma som en själv.

Var ett tag sen ni skrev nu men måste ändå svara dig. För känner igen mig i så mycket du skriver. Och är oxå 18 så vet hur de är med. Kommer inte kunna ge nå peppande svar för är i en pissig situation själv som ja inte vet hur ja ska hantera. Vet inte riktigt vad ja ska säga men känns typ bra att se att nån har de som mig. Alla runt omkring mig vill bara vara positiva och hjälpa mig, vilket jag är sjukt tacksam över, men vill typ bara få ur mig all skit till nån som förstår på riktigt. Nån som man kan prata med utan att man känner sig som en tung jävla börda. Vet inte om de finns nå chattforum här men är öppen för att prata mer.

Hej! Uppskattar verkligen att du svarade känns skönt att inte vara ”ensam”. Även om jag är ledsen över att du mår lika dåligt. Kommer nog inte kunna bidra med så mycket positivt jag heller dock. Tänker inte lika mycket på döden längre utan jag pluggar, jobbar, umgås med vänner, festar och sover konstant istället. Undviker att vara ensam och ha det tyst för då blir jag rädd för min hjärna. Helt ärligt har jag inte greppat denna hemsida ännu (dock är den väldigt uppskattad och jag tycker den gör något fint för människor) men tror inte de har någon chatt. Dock får du gärna skriva här, lyssnar gärna och svarar.

Så skönt för dig att det blivit mindre av de tankarna! Har mått dåligt och varit deprimerad sen typ 5 år tillbaka, medicineras mot det och ADD nu och ska göra förändringar snart som känns hoppfulla. Har oxå ångest typ heela tiden. Ibland mycket, ibland mindre. Har mer “orkar inte leva och önskar jag kunde sova tills allt va över”. De är så obehagligt att få de tankarna, jag skäms oxå över dom. Har dagar då jag inte tar mig upp ur sängen och då mår jag som absolut sämst. Då är dessa tankar som starkast, har varit en sån dag idag. Jag försöker oxå undvika och ignorera tankar och känslor genom att vara med folk, sova, lyssna på musik och festa. De är det som får mig att må bäst. Kommer på en massa medans ja skriver och finns mycket jag skulle kunna prata om men känner hur osammanhängande de blir haha. Typ så min hjärna funkar tyvärr. Dedär du skrev om att de känns som att allt du har i ditt liv är bra och att du borde må bra (om ja uppfattat det rätt) känner ja igen mig i oxå. Folk som har blivit misshandlade under sin uppväxt eller liknande har ju all rätt att må skit. Men jag som haft och har de så bra på massa sätt har ju ingen egentlig anledning till att tycka att livet är för jobbigt för att leva… Så känns det iallafall.

Anonym skrev:

Mycket av rädslan grundar sig troligen i att det känns som om alla människor i min omgivning är strålande, de glittrar ständigt. Min familj är trygg. Mina vänner är älskade av alla, människor avgudar marken de går på. De vet vart de ska medan min framtid endast är svart. Har liksom en känsla av att jag kommer dö ung. Jag känner min inte speciellt självmordsbenägen utan snarare som om det inte skulle göra så mycket om jag skulle ramla över en kniv och att den skulle träffa lite för bra. Får även brutal ångest efter att jag varit ute och druckit alkohol med mina vänner. Under själva kvällen när jag dansar och sveper glas efter glas fyllt av gift känner jag mig faktiskt halvväg till strålande (det låter hemskt, jag vet). Men när jag sen kommer hem klockan 04.15 och alla sover så faller jag i bitar på golvet i mitt sovrum. Ibland kan jag inte rör på mig på flera timmar. Tror inte ens jag är rädd för att folk ska ogilla mig utan jag är en person som behöver tid innan jag blir ”skön” därför tycket ingen om mig vid första intrycket alltså är jag ingens favorit. Det kanske låter ytligt men vid 18 år så är det typ viktigt på något sätt att folk tycker om än för annars blir man aldrig älskad. Men är framförallt rädd för att söka hjälp tror jag. Jag är inte en person som lätt pratar om känslor och som jag nämnde ovan har jag inte ens en anledning till varför min hjärna spökar. Tänk om jag kliver in i ett rum med en psykolog och inte får ut mig några ord? Eller ännu värre jag får ut ord, till och med meningar men de får fram resultaten att allt bara en påhittat av min hjärna och att jag bara slösat deras tid. Tid som kanske någon annan behöver mer. Ps. Får även ångest över att det finns personer som dig i världen. Hur kan man vara så omtänksam att ens skriva till en främling och vilja lyssna?

känner detsamma. Mot panikattackerna brukar medicin av typen ssri hjälpa. Alltid något att slippa attackerna i alla fall.