Jag känner att jag skulle behöva skriva av mig för att få ut alla tankar jag känner. Tankar som jag inte vågar säga högt. Inte till någon.
Det känns som att jag håller på att drunkna. Jag kämpar för mitt liv för att hålla mig över vattenytan. Livslusten börjar försvinna. Känner just nu att jag inte vill leva, men jag är för rädd för att ta livet av mig. Dels till mina nära och kära men även ifall jag inte skulle lyckas och vaknar upp igen med bestående skador. Känner mig misslyckad, feg. Varför vågar andra men inte jag? Jag har massor med saker jag behöver ta tag i, men jag är så trött att jag inte orkar ta mig upp ur sängen. Jag orkar inte ens ringa viktiga samtal till en veterinär för mitt sjuka husdjur.
Jag älskar mina katter. Men jag vill bara ge bort mina katter till någon som kan ta hand om dem. Jag älskar min familj, min sambo och mina vänner. Men jag vill bara vara ett as och förstöra så de inte tycker om mig längre. Jag vill bara bli sårad, skadad, våldtagen. Jag vill lida. Det låter helt sjukt, men jag vill inte bli frisk igen. Jag orkar inte kämpa för att försöka bli frisk för att sedan ramla ner i mörkret igen. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag har aldrig varit såhär djupt nere i mörkret. Och jag är inte ens rädd. Jag bryr mig inte längre om någonting längre.
