Separerade för flera år sedan och relationen mellan mig och andra föräldern har bara blivit sämre. Jag försökte vänta ut, prata, skrika och skriva. Sökte hjälp av medarbetarsamtal (nej från andra föräldern) och familjebehandling (samma där).
Vi var två barn. Barnen vet inte något annat än att föräldrar bråkar (ej fysiskt).
Tillslut gick jag till domstol och drev en vårdnadstvist. Vi tvingades mötas i våra yrkanden och jag kände att det är okej, man får ge och ta. Efter domen pratar den andra föräldern illa om mig, drar upp enskilda incidenter som ägde rum i vår destruktiva relation. Säger att jag bara vill ha barnen för pengarna osv. Resultatet blir att äldsta barnet blir arg på mig. Hen ber mig att prata illa om andra föräldern vilket jag undviker. Jag har sagt att jag vill att de ska ha en bra relation även om vi föräldrar inte har det. Barnet säger då att den andra föräldern inte vill det för vad hen tycker om mig. Detta tyckande menar föräldern är sanningen. Eftersom jag inte pratar illa om den andra föräldern menar barnet att den andra föräldern har rätt.
Både i samarbetssamtal (i rättsprocessen) och medling pratade de om vikten att inte prata illa om varandra inför barnen.
Barnet tycker alltså illa om mig nu. Tidigare i veckan sa jag nej till att leka efter skolan (hade lekt dagen innan och ville ha lekkompis hem dagen efter). Då går barnet till skolan och säger att jag slagit hen. De blir då omhändertagna av soc och får bo hos andra föräldern under utredningen. Detta trots att jag har alibi den dagen detta ska ha skett.
Jag vet att jag måste uthärda men just nu känns det hopplöst. Jag känner att jag inte är något utan barnen. Jag känner mig misstrodd av socialtjänsten och jag har inte fått någon information om vad som väntas av mig. När jag frågade om vad jag har för möjligheter till stöd fick jag ett nummer till socialtjänsten på dagtid och annars är det psykiatrin. I flera dagar har jag gått omkring och känt mig tom, misstrodd och ensam. Utelämnad. Jag har ingen livslust. Det finns inget mål. Ingen information.
Jag har skrikit efter hjälp i två år till socialtjänsten och BUP. Det finns underlag till.
Min partner vet inte hur hen ska bete sig och är bara tyst. Ibland sätter hen sig hos mig, med corona-avstånd och är tyst. Väntar sig att jag ska säga när jag är hungrig, vad jag är sugen på, vad vi ska äta, vad vi ska göra under dagen. Men jag känner enbart apati. Så jag misslyckas i rollen som partner också.
Hur får man ork att stå upp? Hur bevisar man att man faktiskt inte slagit sitt barn?
För socialtjänstens samtalston vad tydlig: Du är skyldig, barnen är trygga hos andra föräldern.
Jag har verkligen inte slagit mitt barn. Däremot har jag bett om hjälp för att det är så otroligt mycket bråk hemma!
