Vad är det för fel på mig?

Svårt att sortera tankar (vad som är viktigt), lätt distraherad (behöver oftast ha helt tyst eller någon form av musik) känslomässigt instabil, dagdrömmare, glömmer lätt bort saker, svårt att färdigställa uppgifter – tappar väldigt lätt fokus om det inte är intressant. Impulsiv, säger saker och tänker efteråt. Har alltid känt mig annorlunda, alltid känt som att jag är dum i huvudet. Svårt att förklara hur jag känner eller hur jag tänker om saker. Väldigt dålig självkänsla och självförtroende. Väldigt rädd för att bli lämnad ensam. Vill ofta vara i fred men ändå ha någon i närheten. Rädd för att folk som jag bryr mig om ska tycka illa om mig, och agerar därför dumt många gånger på grund av min rädsla. Blir som en ond cirkel av det. Ibland blir det för mycket och jag vet inte hur jag ska hantera mig själv. Har börjat skära mig i ena armen och det ger ett visst lugn, måste fokusera på den fysiska smärtan än kaoset som pågår i mitt huvud.

Hej

Jag får en känsla av att du är ganska ung,eftersom det där kaoset man kan känna i huvudet är så vanligt när man håller på att växa upp.Försök att ta kontakt med nån vuxen,som du känner förtroende för.Kanske nån på din skola,eller nån ungdomsmottagning,om du inte känner att du kan prata med dina föräldrar.Du behöver ju bryta den onda cirkel,som du har hamnat i,innan det går för långt.Självskadebeteende är ju ett tecken på,att allt inte är som det ska.Du måste ju försöka lita på att dina vänner tycker om dej för den du är och du är inte dum i huvudet.Du håller bara på att bli vuxen.Det är ju en process vi alla måste ta oss igenom,att lära oss att vi duger och lista ut vad vi tycker och känner och lära oss att stå för det.Om du ser dej omkring och försöker prata om såna saker,så kommer du att upptäcka att du inte är ensam om att tänka såna här tankar.Det är väldigt vanligt.Du är inte ensam.

Att lära sej att tänka i nya banor och ändra tankemönster är inte lätt,men det går.Försök att tänka några snälla tankar om dej själv var dag.Det är så lätt att fastna i att tänka dåligt om sej själv och fasta i en dålig spiral som bara leder neråt och då börjar man kanske att stöta bort människor som bryr sej.Det blir en ond cirkel,precis som du skriver.Jag tror dock att du börjar inse det själv och därför tror jag att du är en bit på väg att ändra ditt beteende.

Hoppas att det går bra för dej och att du kommer att må bättre snart.Kram .

Låter som diagnos tycker jag, är gammal eller vad man ska säga, är liknande som din beskrivning. Hoppas du söker och får hjälp.

Anonym skrev:

Hej Jag får en känsla av att du är ganska ung,eftersom det där kaoset man kan känna i huvudet är så vanligt när man håller på att växa upp.Försök att ta kontakt med nån vuxen,som du känner förtroende för.Kanske nån på din skola,eller nån ungdomsmottagning,om du inte känner att du kan prata med dina föräldrar.Du behöver ju bryta den onda cirkel,som du har hamnat i,innan det går för långt.Självskadebeteende är ju ett tecken på,att allt inte är som det ska.Du måste ju försöka lita på att dina vänner tycker om dej för den du är och du är inte dum i huvudet.Du håller bara på att bli vuxen.Det är ju en process vi alla måste ta oss igenom,att lära oss att vi duger och lista ut vad vi tycker och känner och lära oss att stå för det.Om du ser dej omkring och försöker prata om såna saker,så kommer du att upptäcka att du inte är ensam om att tänka såna här tankar.Det är väldigt vanligt.Du är inte ensam. Att lära sej att tänka i nya banor och ändra tankemönster är inte lätt,men det går.Försök att tänka några snälla tankar om dej själv var dag.Det är så lätt att fastna i att tänka dåligt om sej själv och fasta i en dålig spiral som bara leder neråt och då börjar man kanske att stöta bort människor som bryr sej.Det blir en ond cirkel,precis som du skriver.Jag tror dock att du börjar inse det själv och därför tror jag att du är en bit på väg att ändra ditt beteende. Hoppas att det går bra för dej och att du kommer att må bättre snart.Kram .

 

Fyller 30 i år så är inte så pass ung som det kan verka. Tack för ditt svar dock. Vet inte vart jag ska ta vägen längre bara. Orkar inte. Är så trött på att känna som att det alltid är något fel på mig. Vill kunna hantera mig själv och mina känslor men allt blir så stort. Allt blir fel. Mina inre röster tjatar på. Vill bara hitta den där av-knappen och trycka in den…

 

Hej igen.Ber om ursäkt att jag tog fel.Det var ju bara känslan jag fick och det var inte min avsikt att förminska dej.

Jag tror nog att de flesta har en liten djävul på axeln,som sitter och pratar skit i örat på oss.Tricket är ju att lära sej att inte lyssna på honom.Kanske har du kommit till en punkt,där du behöver lite hjälp för att komma vidare.Om man hela tiden intalar sej att man inte duger,att det är nåt fel på en,så börjar man ju till slut tro på det.Även om man innerst inne vet att det  inte är sant,att man ljuger för sej själv.Det är så lätt att trycka ner sej själv.Tyvärr har vår hjärna lite för lätt att fastna i negativa spiraler.Men det går faktiskt att vända den trenden,även om det är svårt att tro,när man är mitt i skiten.Det vet jag av egen erfarenhet.Det är väldigt sällan,som omgivningen ser en på samma sätt som man ser på sej själv.Jag har ju t,ex varit singel väldigt länge.Har ju inbillat mej själv att ingen skulle vilja ha mej.Samtidigt har jag förstått att min omgivning tycker att det är jättekonstigt,att jag inte hittar nån.Jag som skulle kunna få vem som helst om jag bara ansträngde mej lite.Jag har ju insett att problemet ligger hos mej själv och då blir det ju lättare att jobba med det.Förändring är alltid möjlig.ALLTID.Det är nog det man måste börja med att lära sej.

Ha det gott och var rädd om dej och ge inte upp.