jag är inte på botten jag är under flera flera mil under botten. Mitt liv är en mardröm och jag vet inte hur jag ska kunna vakna men jag vet att jag inte tänker leva två år till såhär, men vet inte hur jag ska ta livet av mig.
Min missbrukande kille har varit jättebra några veckor, och jag känner hur jag älskar honom men då kommer mitt dåliga mående istället som annars inte får ta plats, fram. Och förstör.
det är liksom inget liv, pest eller kolera
+annan massa skit som gör livet ovärt att leva. Fy fan för livet
