Tvivel och förvirring

[Olive Hufuvi]

Jag har varit i detta länge nu. Återkommande dåligt mående. Ambivalens i nära relation, anknytnings- och separationsångest. Förvirring och depression. Det svänger fort också, ena stunden glad, andra i djupaste svårmod. Jag försöker så gott jag kan att fixa till det. Parera och jobba med mig själv. Det har varit  samtalsstöd, medicinering, mindfulness, yoga, inställda aktiviteter för att inte utsätta mig för stress, prata med vänner och familj osv osv. Men just nu känns det som att jag bara vill lägga mig ner och dö. Två år nu…När jag försöker så förtvivlat, ska det inte till slut ge utdelning? Jag tycker faktiskt det. Jag vet inte vart jag ska finna hoppet när det är så mörkt..

 

<3 <3 Skickar massor med kramar!

[Olive Hufuvi]

Tack Red Simyna. Det måste vända någon gång. Vet att vi är så många som kämpar…ska det vara så? Varför mår vi så dåligt när vi borde må bra? Anders Hansen sa något om att vi är programmerade för att må dåligt, för att kunna fejsa en hård värld. Nutidens människa har större krav än så…Men är det inte meningen då att man ska få ha det bra i livet, jag vill tro det. Jag vet att jag haft lyckliga år i mitt liv, där jag mått bra och varit tillfreds med livet…längtar så dit igen. Idag är jag t o m arg på ångesten. Det är nytt. Vet ej om det gör någon skillnad dock.

Det låter som att du gör en inre resa men att det är de yttre faktorerna som inte ger med sig? <3 Är det några trygga personer som du kan stödja dig mot för att slippa bli ambivalent i de här nära relationerna? Menar om det är “rätt personer” som du “övar på”? Det kanske inte alls handlar om dig det här utan att du tvingas in i triggers pga. att personerna har egna problem med sig själva och som gör att du också påverkas av det? Googlade på Anders Hansen och tyckte också det var intressant. Han nämnde bland annat att vi mår bra bara vi har våra basala behov uppfyllda. Känner du att du har det? <3

[Olive Hufuvi]

Dina frågor är relevanta… men jag vet nog inte riktigt svaret på dem. Jag har trygga relationer omkring mig, det är i min partnerrelation det svajar rejält. Nej, jag är nog inte säker och trygg i relationen. Och samtidigt vill jag. Vilja men inte kunna…känns som jag gått i baklås. Får panikångest av närhet med honom och ångest och saknad när vi gör “slut”.  Från att i början varit argumentativ har han blivit mer och mer förstående och inkännande. Han förstår att jag är trasslig, men han mår såklart inte bra av det hela heller.

Så vad gör jag. Jag vet inte, känns som jag fastnat i min närhets- och separationsproblematik. Eller så försöker jag lösa någonting. Du skrev om EMDR tidigare, hur tycker du att det fungerat? Har det hjälpt dig?

Tänker att jag präglats av tidig separation och komplicerad relation till min far, det är ett trauma. Det är det jag försöker hitta verktyg för.  Vet inte om min partner är rätt person att öva på. Men jag kan inte släppa taget! Tycker om honom och vill på något konstigt sätt. Men mår inte bra, det är det som blir svårt.

 

<3 Vi gick inte in så mycket på relationer och anknytning i EMDR. Inte tänkt på det men det har mest handlat om trauman där inte anknytning varit så iblandad, tror jag. Berodde nog på att jag inte var i en kärleksrelation just då i terapin. Kan nog inte räkna in min mamma som en anknytningsperson eftersom hon var så känslomässigt distanserad under hela min uppväxt. Vad synd, annars hade jag kunnat ge tips kring det <3 Tror dock absolut att det fungerar precis lika bra som andra trauman. Man får ge exempel i nutid och koppla ihop det med tidigare trauman. Tänker på det du skriver om din pappa och relationen idag. Man synliggör sina triggers. T ex varför känns det så obehagligt med närhet med den här personen? Vad finns i ångesten?  Vilka känslor väcks. Vad är det som man kopplar ihop närhet med och vilka känslomässiga associationer tror man närheten kommer resultera i? Är det jämförbart med sitt förflutna eller är det överdrivet/underdrivet. osv osv. Så gör man ögonrörelser på det.

[Olive Hufuvi]

Det är precis de känslorna jag skulle vilja jobba med. Varför obehag med närhet med en person och vad det är man (eller kroppen) tror det kommer resultera i. Tycker du behandlingen hjälper dig?

Sen är ju frågan, bör man stå ut med de känslorna? Jag skulle vilja lära mig att hantera dem på annat sätt. Ibland kommer ångest och oro oanmälda. Kanske går ej att få svaret på varför, men tänk om den inre reaktionen gick att lära om?  T ex har jag nyligen försökt sträcka ut en hand till min far i ett försök att lösa vår konflikt. Och återigen bemötts med narcissistens grymhet och oförstående. Då triggas jag gång igen och känner maktlöshet och hopplöshet inför livet och mitt värde. Vill ju tro på möjligheten till försoning, vill ju så gärna att det blir bra men inte på bekostnad av mig själv om du förstår vad jag menar. Så om det inte går? Då måste ju jag ändra sättet jag ser och helst reagerar också, på det bemötande jag får.

 

 

 

 

Kanske att känna maktlöshet och hopplöshet och ifrågasätta sitt värde är just sprunget ur barndomstrauman? Som barn när en förälder är grym är det en fråga på liv och död och då framkallas ofta de känslorna du beskriver? I EMDR skulle man då försöka se situationen med sitt vuxna känsloliv. Är det verkligen så att man idag är maktlös inför livet när en person agerar grymt? Säger det här inte egentligen att det är föräldern som är hopplös, har ett känsloliv som denne står maktlös inför mm? Det är så man försöker läka i terapin. Skilja mellan barnets känslor och slutsatser och se styrkan i hur det ser ut idag istället. Det är så man tar tillbaka makten över sitt eget liv. Om det här inte vore din pappa hur hade du sett på honom då i hur han agerar? Och som vuxen om du mött någon som honom på en arbetsplats? Lite så har jag haft hjälp av att tänka.

EMDR handlar inte om att stå ut i känslor, det handlar istället om att värdera och se på de annorlunda.

Absolut, jag tyckte det fungerade. Varit en helande och revolutionerande känsla att märka att det var barnets känslor som det utgicks ifrån fortfarande. Skulle jag bli utsatt idag (vilket jag blir) av t ex min mamma agerar jag annorlunda. Jag är inte liten och utsatt längre.

Man kan bli gladare och lättare i själen efter EMDR. Så tycker jag det blivit. Självkänslan börjar komma tillbaka. Känner inte samma djupa förtvivlan längre. Det är som att det öppnats upp för fler handlingsalternativ generellt i livet.

Rekommenderar det verkligen! <3

Tillägg: Under ögonrörelserna är det att man behöver stå ut i obehaget men där målet är att intensiteten just ska minska och att man ska kunna se på det annorlunda efteråt. Det värsta klingar av.

[Olive Hufuvi]

Oj det låter verkligen jättebra. Precis så jag kan känna mig, liten och utsatt speciellt med hånfulla, nedvärderande personer. Har tänkt på det den senaste tiden att det nog är så att jag är paniskt rädd. Kanske är det så att det kommer från något, en händelse? fler händelser? som jag t o m inte minns idag. En utsatthet som satt sig som en karbonkopia i hjärnan. Men att vända på och ändra perspektivet, gud så skönt det låter..  Jag ska undersöka mer om denna terapiform. Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Kram!