Jag har länge varit den som alltid mår dåligt, har varit öppen med det. Min omgivning har faktiskt stöttat mig, det är väl det som gjort att jag orkat så här länge. Har haft mycket kontakt med psykiatrin, men de vill typ bara medicinera mig, mer och mer mediciner. Har dock inte hjälpt så mycket, mest fått fysiska problem av medicineringen. Var väl lite naiv och kontaktade dem igen för ett tag sen, men de har tydligen slutat med stödsamtal… de vill bara ge mediciner. De hänvisade mig att gå till kyrkan och prata med en präst. Kanske kan fungera men jag är inte troende och det känns inte bra att ta den kontakten.
Men nu är jag där igen, återigen detta trötta jävla måendet. Jag vill inte vara så här, jag vill inte vara den som alltid behöver stöd. Jag är trött på att belasta alla omkring mig, att de ska behöva förhålla sig till det här igen. Jag är de facto en börda för dem, de kanske är villiga att ta den bördan, men jag vill inte längre. De säger det inte, men jag vet att detta tär på dem också. Denna gången har jag inte sagt något, försöker låtsas som ingenting, att jag mår bra. Dumt? Absolut!
I min typ fantasi så tar allt slut snart Har en sak i helgen jag ser fram emot, en tillställning vilket de flesta av mina vänner kommer på. Ska bli väldigt kul. Men i mitt huvud känns det som ett väldigt bra avslut, typ ett sista bra minne av mig. Men efter det? Ja då känns det färdigt just nu. Som sagt, det känns på ngt sätt bra, känner mig lugn och inte längre rädd för det.
Som sagt, i mitt huvud har jag mest en dialog med mig själv. Uppskattar ditt svar, behöver någon annans perspektiv på det hela. Kanske hjälper, eller inte. Jag vet inte. Men jag antar att det är värt ett försök.
Jag har inte gjort ett definitivt val kring det hela än, hjärnan går på högvarv, tankarna rusar. Jag kanske inte vill dö egentligen, skriver ju ändå här, men det är väldigt lockande.
