Jag trodde jag hade varit så långt ner som möjligt i min depression, det va tillochmed ett tag för ett halvår sen då jag upplevde att jag faktiskt lyckades ta några steg upp för trappan från avgrunden. Men nu är jag tillbaka där på botten, nej, jag är banne mig ännu djupare ner. Jag har förut känt att jag inte vill leva mer, men jag ville inte avsluta mitt liv. Att jag skulle kunna ligga i ett rum och bara sova resten av livet.
Men efter att ha börjat med det, att sova/ligga i sängen ca 80% av dygnet så känner jag nu att de vore nog lika bra att bara dö istället. Känns helt otroligt att jag skriver så. Trodde aldrig att jag skulle skriva detta. Men när jag nu ligger här och känner noll vilja till att lämna sängen, så tänkte jag att jag kanske ska försöka göra ett sista ryck. Nånstans finns de faktiskt en liten kämparlåga som vägrar att brinna ut. Jag vet bara inte hur jag ska gå till väga. Hur börjar man att må bättre. Jag är rädd för mig själv, för att jag nu ska få nån impuls å bara avsluta livet för att de känns så jävla hopplöst. Hur fan ska jag kravla sig ur detta bottenlösa hål jag lyckats hamna i.
