Jag berättade något som hände mig som barn. Jag tyckte inte att det var något att bry sig om – men så reagerade jag med ångest och dissociation. Sedan tyckte jag att jag mådde helt okej. Men nu, några dagar senare, mår jag skit. Det känns inte som att det är tillräckligt allvarligt för att söka stöd hos akutpsyk men det är fan skitjobbigt att må såhär. Jag vill inte träffa någon, vill inte göra något, känner ingen glädje i någonting. Det trycker över bröstet. Jag känner mig tom och ångestfylld samtidigt. Vill bara stänga ute världen för jag orkar inte med den längre. Och jag kan verkligen inte fatta varför jag reagerar som jag gör. Och när tusan kommer det att släppa?
En del av mig vill kontakta någon. Psykiatrin, en stödlinje… någonting. Men jag vill inte ta upp plats och tid i onödan. Det finns andra som behöver den hjälpen bättre. Så nu sitter jag och undrar vad fan jag ska göra.
