Till alla oavsett

[Yellow Horaka]

Det är en ganska skarp ton, men haft det bra länge nu så hanterar det nu för tiden.

Känns bra att kunna vara öppen med det med er här.

Kram!

Jag kan få en tillfällig ton eller liksom sus, det är nog nåt annat. Låter det hela tiden för dig och har du nåt knep för att hantera det?

Kram 🙂

[Yellow Horaka]

Låter hela tiden för mig, men ibland märks det mer, ibland mindre, beroende på vad jag har omkring mig. Har lärt mig att bara acceptera det finns där. I början var det svårt, då höll jag på att bli knäpp. Hade svårt vara vaken, ännu mer att sova. Tog kanske någon vecka eller två för mig att börja vänja mig.

Kram 🙂

[Indigo Pebeho]

Jag peakade i gymnasiet och sedan jag tog studenten har det bara rullat nedåt😃

Har likadant som dig Blue, tror jag. En tillfällig ton eller brus som går upp och ner. Minns att det var en bästa kompis till mig när jag var ungefär 18 år som skrek en gång i örat på mig när vi var ute på krogen och sedan dess är det på det viset. Tack liksom, hehe.

Fan, jag kollade ut genom fönstret för ett par timmar sedan och såg då ett gammalt ex. Googlade då honom och han bor ca 5 minuter bort promenad väg. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Först tänkte jag att herregud vad roligt, då kan ju vi börja ses igen. Men sedan nu när jag landat i det hela och slutat få ihop massa scenarium/fantasier i huvet har jag kommit fram till att det inte är en bra ide. Känner lite nu också att det här behöver jag jobba med nu så jag inte lägger så stort fokus vid. Liksom tittar mig själv över axeln hela tiden. Få försöka släppa kontrollen där. Springer vi på varandra så gör vi det och jag får väl hälsa bara då eller nåt. Jag vet inte. Kan inte gå in i det för mycket känslomässigt för då slutar det bara med att jag tycker det vore toppen om vi började ses igen, vilket äventyr det kan bli. Jösses.

Indigo Pebeho,

Ajajaja. Läste ditt andra inlägg och förstår vad du menar! Du saknar ditt gamla gymnasiejag förstod jag det som? Kan känna igen mig i det. Vet du varför du blivit av med de delarna inom dig som var på det sättet?

[Indigo Pebeho]

Red Simyna:
Jag vet inte. Jag tror att det var att jag trodde/tror att jag är menad till något större? Jag var den första som hela tiden svarade på ”djupare” debattfrågor i lektionerna, resten var tysta. Det låter seriöst äckligt arrogant när jag säger det. Trodde att jag skulle bli typ advokat, politiker, något med pondus? Men mina betyg är mediokra, och jag är på andra året i ämneslärarprogrammet. Älskar när jag når ut till elever, men det känns som en fiskdamm. För litet.

Segt! Finns det någon i din klass du kan hänga extra mycket med och som är mångfacetterad och lättare att få något i utbyte av? Någon kul att umgås med liksom? Att få utvecklas och känna att man kommer till sin rätt, får nå upp till sin fulla potential är ju så viktigt. Du kanske kan bli rektor eller på andra sätt chef med medarbetaransvar framöver? Blomstra i rätt miljö är väl det som gör att man ofta får motivation att orka plugga färdigt. Kanske du kan hitta något nu under studierna som handlar mindre om identitet och gruppdynamik och mer om erfarenheter och att samla så mycket kunskap du bara kan för att senare framöver kunna alstra och leva ut det?

[Yellow Horaka]

Trist det var så du fick ditt öronsus Red Simyna. Jag tror jag fick ett slag över ena örat när jag var mindre som skadade hörseln och kanske gjorde mig känsligare så det var därför jag kanske fick Tinnisus efter mina öroninflammationer.

Ojdå, “håll i hatten” som jag brukar säga när jag menar “ta det lugnt, ha koll på läget”, när det gäller ditt ex, Red Simyna.

Hoppas det går bra Indigo Pebeho, lite som Red Simyna föreslår. Håller tummarna för det.

Kram 🙂

Ah, vad olyckligt med slaget på örat och att det kan ha lett till tinnitus <3

Såg mitt ex-pojkväns dotter idag på gatan, gåendes tillsammans med sin mamma. De är inte tillsammans längre tror jag. Eller jag har utgått från det (min lillasyster har de på facebook pga att de tränat på samma ställe under många år) och hon har sagt att de gjorde slut för nåt år sedan. Det var hur som helst en ganska märklig syn. Det var första gången jag irl såg hans flickvän (eller ex då). Hon såg ju givetvis ut som någon typ av superstar/fotomodell. Vilken utstrålning! Såg inte så mycket av dottern (hon kollade också just precis då åt ett annat håll) för jag blev typ helt chockad av att möta dem och att det tog massor av sekunder innan jag förstod vad jag kollade på. Sedan var liksom ögonblicket förbi, det gick så fort.

Nu känner jag iaf mig lite mer förankrad i verkligheten och kommer definitivt bara hälsa kort på mitt ex om vi möter varandra, vilket vi lär göra är ju magkänslan efter det här. Det var även han som gjorde slut med mig, två gånger, så jag ska absolut inte gå runt och hoppas på några underbara möten eller liknande. Måste förankra mig nu i vem jag är, vad jag gjort under de här åren, och vilken typ av människa jag släpper in i mitt hjärta igen. Usch. Jag grät faktiskt här nu för en stund sedan. Inte bara för det utan för att jag tycker mitt liv är så surrealistiskt och lite traumatiskt. Det hade ju kunnat vara mitt barn. Sådär hade kanske mitt barn med honom sett ut. Tanken är svindlande. Uppskattar att dottern kanske är 4 år gammal.

Känner mig som en livs levande Bridget Jones.

Hej på er, har inte orkat skriva på ett tag. Konstigt det där ibland när man mår dåligt så nästan måste man skriva och ibland går det inte alls…

Blir lite nyfiken Red, känns som att det virvlade upp mycket känslor hos dig när du såg exet. Hur känns det nu när det gått några dagar?

Kram🙂

 

 

Förstår precis vad du menar. Är som att man passiveras och blir stum vissa dagar när man kanske verkligen skulle behöva prata och ventilera det man har inom sig.

Haha, ja det är lite löjligt allt det här med mitt ex. Det har lättat rejält med känslorna senaste dagarna så det är bra. Enda markanta skillnaden jag ser är att jag nu plötsligt är mycket mer fåfäng än vad jag brukar vara. Han har tidigare haft det inflytandet på mig så antar att jag går in i gamla reaktionsmönster. Det här med utseende är ju viktigt för honom. Särskilt också hans val av flickvänner. Vi ser ganska lika ut, det säger tom min lillasyster. Fast jag tycker flera av hans ex är mycket snyggare än vad jag är. Därför har jag nu någon vilja att bry mig om mitt yttre innan jag ger mig ut. Kanske bra så man håller en “viss nivå”, för sin egen skull, alltså. Fått en del uppmärksamhet på stan märker jag, nu när jag plötsligt anstränger mig. Det är ju förstås smickrande ändå.

[Purple Tynado]

Jag är så ensam nu. Jag har kngen att prata med. Jag har autism och är deprimerad och har ångest och tänker ofta på självmord, på sidan av det har jag nu förlorat en nära vän (hon lever) men det gör så ont att inte kunna prata med henne längre. Och det gör mig ännu värre iom depression. Hon var min bästa vän. Hon var den enda som någorlunda förstod mig även om vi inte var lika till sättet eller psykiskt. Jag kunde prata med henne om nästan allt. Även mitt mörker. Jag förstår inte varför heller, så det tär ännu mer på mitt psyke. Vi bråkade lite men det var inte om något större det var bara lite tjafs, sånt som vi kommer över snabbt.. jag försökte kontakta henne men fick inget svar på 3 dagar det var då jag insåg att hon blockerat mitt nummer. Jag har försökt kontakta henne överallt men hon har nu blockerat mig på andra ställen också. Jag skrev om djupa saker också och försökte förklara vad hon gör mot mig gör mig värre psykiskt. Hon läste all det jag skrivit och sen blockerade mig. Hon är så kall och elak. ”Min bästa vän” jag förstår inte vad som hände. Jag är så ensam nu och har ingen att prata med. Detta är långt ifrån allt vad jag går igenom men det här gör allt så fruktansvärt mycket svårare. När jag hade dåliga dagar kunde jag vända mig till henne om jag kände nog ork för det. Nu har jag ingen. Jag försår inte varför och jag tror det är det svåraste. Jag vet inte orsaken till det här. Jag har inte gjort något fel. (Förutom lilla tjafset) Det är väl fel på mig som vanligt. Jag kanske är orsaken och hon inte vill ha mig längre. Jag försår inte hur sin bästa vän kan göra såhär. Hon vet hur jag mår. Och hon vet vad hon gör mot mig. Hon vet att hon gör mig värre. Jag har tänkt väldigt mycket på självmord sedan vår relation bröts. Jag känner mig ännu mer hopplös. Det gör så ont i själen. Jag har ju liksom inget att leva för nu. Det händer nog snart att jag tar mitt liv.