Jag har en kompis, min fd. bästa kompis, som dyker upp på youtube titt som tätt. Hon har skapat någon kanal där och jag får som pushnotiser när det kommer nya klipp. Känt senaste tiden när jag kollat pyttelite bara för att läsa av hur hon verkar må och var hon kanske befinner sig känslomässigt att det känns udda att vi inte pratar längre med varandra. Hon ser välmående ut. Hon är precis som vanligt. Funderar på om jag ska skicka ett sms till henne och bara ställa henne mot väggen. Fråga: “Varför har du slutat höra av dig?” .
För en tid sedan lade jag även till en hel drös med människor från min gamla arbetsplats på LinkedIn, där jag blev utsedd till företagets hackkyckling och syndabock (vilket andra höll med om där). Det är ett så himla stort bolag så det finns hur många människor som helst att lägga till. Jag gjorde det egentligen för att jag känner att jag blivit osynlig. Jag slutade liksom och sedan dess har de inte behövt se mig. De kan bara fortsätta leva sina liv och vara där på sina kontor som om ingenting har hänt. Jag fick som en stark impuls att påminna dem om mig. Om att jag finns.
Vet inte om det kan väcka något dåligt samvete, jag vet ingenting. Men jag är nu inne i en stark känsla av att jag tröttnat på att först bli behandlad respektlöst och sedan att personer bara lever vidare och kan skita i att ta ansvar för sina beteenden. Det är det jag även känner med min fd. bästa kompis. Jag tycker det är så sjukt dålig stil av henne att göra såhär. Det är inte så att jag saknar henne som person, jag vill definitivt inte att vi börjar prata igen. Utan det är mest det där att sticka och skita i konsekvenserna som jag vill förändra.
Det påminner så mycket om mina föräldrar att först misshandla en – bete sig som ett svin – och sedan säga att det har man minsann inbillat sig. Ingenting av det har hänt utan det var inbillning. Och om det inte passade, stick då? Och så levde de vidare och tog inte ett piss ansvar för det som hade hänt. De bara garvade åt ens torftiga försök till upprättelse. Åren gick och jag minns hur jag kände mig som en sån jävla idiot. Hade jag kanske drömt allt ändå? Var det kanske mitt fel ändå? Därav vill jag göra mig synlig nu tror jag för min fd arbetsplats och fd. kompis. Jag tycker det är så jävla orättvist att de slipper se mig. Slipper påminnas och ha en ryggrad.
Varför blir jag så ofta osynliggjord? Jag vill visa att jag existerar och jag har precis lika mycket känslor då som jag har nu. Jag är trött på att behöva “försvinna”. Synd att jag inte bor i en mindre stad och kunde se folk “på byn”. Det här gör det så vansinnigt lätt för andra att slippa stå till svars. Ingen ifrågasätts.
