hej! vi känner inte varandra. men jag vill berätta lite om min historia kort: allt började i 4an. blev djupt deprimerad, såg inget hopp i livet. sen blev det SKIT i sommaren till 7an. kunde inte ta mig ur sängen, var deprimerad och jag förstod inte varför. alla tankar rusade, varför behövde det hända mig? varför behövde just jag utsättas för dåligt mående? VARFÖR? och de frågorna fortsatte som frågor. jag såg inget hopp, jag kunde inte se mig ha en framtid. när är det min tur att bli bättre? men det skulle aldrig bli bättre. jag var ett hopplöst fall. jag kämpa o kämpa, verkade inte komma någon vart. tills jag träffade just den läkaren som förstod mina svårigheter och problem. men nog med mig, vad jag vill säga till dig som läser detta: du är bra som du är. du duger. jag vet att allt detta kan man ha fått höra 1000 gånger.. men det kan vara skönt att höra det från någon som har utsatts för dåligt mående och tagit sig igenom det. du klarar detta, jag tror på dig!! det finns ett slut. ett ljus i slutet av tunneln. i slutet av den ofantliga, mörka, svarta långa tunneln. det går att ta sig upp ur hålet man har hamnat i. det finns hopp för alla, alla går sina egna vägar till att må bättre, så hur det kommer att bli bättre det vet jag inte. men jag är ett exempel på hur det kommer att bli bättre. jag hejar på dig !!❤️
jag vill tillägga: det är okej att må dåligt och känna som man gör. det är okej att göra misstag. och det är svårt, livet är svårt, det kommer oväntade saker som man aldrig tänkte sig skulle hända just sig själv. som för mig och min diabetes typ 1. livet är inte bara bra, ingen är bara glad för då finns det ingen poäng. (det är bara det jag tycker, jag kan ha fel)❤️
