Hem > Forum > Må piss > Tänker på döden dagligen

Tänker på döden dagligen

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Trådstartaren

    Vet att jag borde prata med någon, men vet inte vem.

    * Mådde riktigt dåligt 2009 och sökte hjälp på psykakuten då, men blev ombedd att kontakta min hc. Det var som att de drog undan mattan under mina fötter och jag mådde hundra ggr sämre.

    * Mamma kan jag inte prata med eftersom hon har haft det jobbigt och jag inte vill belasta henne med mitt.

    * De människor jag har i min närhet har nog med sitt. De som vet vad jag har gått igenom det senaste året säger att jag är så stark, att de inte förstår hur jag håller ihop…

    Grejen är den att jag börjar krackelera. Masken börjar kännas svår att andas i och bröstkorgen börjar kännas några storlekar för liten.

    Jag har varit i kontakt med både kurator och psykolog genom min tonårsdotter. De har sagt att jag kan boka tid när som helst, men vad kan de göra? Jag är livrädd att det blir som sist.

    Jag tänker att det känns bättre om jag bara får ventilera lite här…

    Jag mer eller mindre önskar livet ur mig själv varje dag. Jag vill dock inte ta livet av mig, pga av mina barn. Ändå återkommer önskan om sjukdom el olycksfall…

    Jag har kommit på mig själv att fundera på hur det skulle vara att hoppa i älven, fronta med ett annat fordon, att tvärt vika av vägen när jag kör i hög hastighet, att bara kliva ut framför en lastbil osv. Liknande tankar har jag haft sedan tonåren, i perioder, men aldrig pratat med någon om det – på riktigt.

    jag Va precis i din sits o är fortfarande meeen inte lika starkt för jag började äta sertralin…..jag har alla mina över 35 år sagt att jag aldrig ska ta ”lyckopiller”  men det otroligt svarta hål och tankar om att verkligen vilja dö och huuur jag ska ta livet av mig på bästa sätt för att inte min familj o barn ska lida…det va hemskt under flera månader…jag har använt alla typ av droger för att lindra min ångest o tankar innan men nu skulle inte ens det hjälpa mig…enda utvägen från helvetet va död …Eller ge dom där pillerna en chans ..och nu sitter det som ett” skal ”runt huvudet….självmordstankarna är precis utanför och det räddar mig….just nu iallafall och det hoppas jag det gör för dig med❤️ Men visst det tog ett tag innan dom verkade och det va ju ett annat helvete och tillbaka men det lindrade jag med lugnande

    Trådstartaren

    Tack Hofaco. 🙂

    Jag åt sertralin 2009-2010, men jag vet inte… Substanser av alla de slag kan ju hjälpa att klara av vardagen, men orsaken till måendet består.

    Egentligen skulle jag bara vilja lägga mig ner och gråta, men är rädd att jag inte kan stoppa flödet om jag släpper fram det.

    Är själv ensamstående med två döttrar, 18 och 16. Jobbar heltid och bor i en på tok för dyr lägenhet. Har gett upp hoppet om att hitta ”den rätte” (efter flera misslyckade försök) och insett att jag har bara mig själv – och tjejerna.

    Jag skulle vilja säga att ingen skulle sakna mig om jag inte längre fanns, men jag vet att det inte är sant. Men jag är ensam, trots att jag är omgiven av underbara människor. En ensamhet som tär, som holkar ur en från insidan, som gör att man blir alldeles tom.

     

    Vet att jag borde prata med någon, men vet inte vem. * Mådde riktigt dåligt 2009 och sökte hjälp på psykakuten då, men blev ombedd att kontakta min hc. Det var som att de drog undan mattan under mina fötter och jag mådde hundra ggr sämre. * Mamma kan jag inte prata med eftersom hon har haft det jobbigt och jag inte vill belasta henne med mitt. * De människor jag har i min närhet har nog med sitt. De som vet vad jag har gått igenom det senaste året säger att jag är så stark, att de inte förstår hur jag håller ihop… Grejen är den att jag börjar krackelera. Masken börjar kännas svår att andas i och bröstkorgen börjar kännas några storlekar för liten. Jag har varit i kontakt med både kurator och psykolog genom min tonårsdotter. De har sagt att jag kan boka tid när som helst, men vad kan de göra? Jag är livrädd att det blir som sist. Jag tänker att det känns bättre om jag bara får ventilera lite här… Jag mer eller mindre önskar livet ur mig själv varje dag. Jag vill dock inte ta livet av mig, pga av mina barn. Ändå återkommer önskan om sjukdom el olycksfall… Jag har kommit på mig själv att fundera på hur det skulle vara att hoppa i älven, fronta med ett annat fordon, att tvärt vika av vägen när jag kör i hög hastighet, att bara kliva ut framför en lastbil osv. Liknande tankar har jag haft sedan tonåren, i perioder, men aldrig pratat med någon om det – på riktigt.

     

    Vi hör dig. Du måste ha haft det otroligt jobbigt som tänker så bestämt på att ta ditt liv. Trots det skriver du här på forumet, som ju är ett stödforum. Ibland kan det kännas som man inte orkar leva, men om livet var på ett annat sätt, så skulle man kanske det. Hur skulle DU önska att livet var?

    Vi önskar att du testar att ta emot hjälp. Låt oss ge dig ett samtal. Ring eller chatta in till oss på 90101 eller https://chat.mind.se/ – Du är anonym och det samtalet är bara för dig.

    Som du sett i användarvillkoren vill vi inte att den här typen av dialog görs öppet här, både för din och andras skull, eftersom allvaret i det du berättar är stort och kan väcka starka känslor för andra. Vi har en specialiserad del av vår verksamhet just för den som har självmordstankar och där pratar du direkt med en specialutbildad volontär. Du har börjat här och låt det vara utgångspunkten. Kontakta oss och berätta precis det här.
    Självmordstankar är extremt vanligt när man mår dåligt. Det behöver inte vara farligt, men det kan vara farligt att inte berätta om dem.

    Ring eller chatta direkt men oss. Det kan knappast bli värre. Eller kontakta akutpsykvården, om det är lättare för dig. Ge lite tid för något annat att hända.
    Du har ett val. Att besluta dig för att leva kan du göra om och om igen, men beslutar du dig att dö finns ingen återvändo. Döden är oåterkallelig.

    Hör av dig. Välkommen!

    Tack Hofaco. 🙂 Jag åt sertralin 2009-2010, men jag vet inte… Substanser av alla de slag kan ju hjälpa att klara av vardagen, men orsaken till måendet består. Egentligen skulle jag bara vilja lägga mig ner och gråta, men är rädd att jag inte kan stoppa flödet om jag släpper fram det. Är själv ensamstående med två döttrar, 18 och 16. Jobbar heltid och bor i en på tok för dyr lägenhet. Har gett upp hoppet om att hitta ”den rätte” (efter flera misslyckade försök) och insett att jag har bara mig själv – och tjejerna. Jag skulle vilja säga att ingen skulle sakna mig om jag inte längre fanns, men jag vet att det inte är sant. Men jag är ensam, trots att jag är omgiven av underbara människor. En ensamhet som tär, som holkar ur en från insidan, som gör att man blir alldeles tom.

    hej igen❤️:)

    när jag läser om Dig så tänker jag att du e skitstark och grym som är ensamstående och jobbar heltid och även har en för dyr lägenhet….alltså mitt liv är precis tvärtom och jag känner mig ensam sååå totalt ensam och värdelös som människa och mamma….

    jag har en sambo som borde lämnat mig för länge sen, han jobbar heltid och jag är sjukskriven med skulder upp över öronen som jag inte orkar ta tag i….och det känns inte som någon närmare 40 borde va så jäkla värdelös som jag är…utan utbildning och ska även adhd utredas för nåt är ju uppenbarligen fel med mig

    mitt enda barn har världens bästa pappa och det är så tryggt att veta ”ifall nåt händer mig” .Han ställer upp på alla aktiviteter och är ute och reser på träningsläger mm mm tom så ger han mig tid att må dåligt och han tar med barnet och bor på hotell när jag mår riktigt dåligt…

    alltså jag babblar om mig själv men det är bra att jag kan höra om dig och din historia och faktiskt förstå att det är inte bara jag…

    o det vet jag ju…Du säger att du är omgiven av underbara människor, jag Har några få underbara som jag älskar… mitt barn o sambo och min sambos familj

    så jag tänker också att i gen kommer sakna mig…jo de två närmaste förstås

    jag tror och hoppas att du kan hitta kärleken om du bara är öppen för att hitta på nya saker o nya sätt men det är ju inget man vill när man mår dåligt. Jag pallar ju inte ens springa och handla när jag mår som sämst …men jag hatade mitt senaste jobb.

    trivs du med jobbet:)

    jag önskar ju många ggr att mitt liv va som ditt om du förstår, egen lägenhet, självständig, singel o stark nog att orka uppfostra tvååå barn❤️😊det låter ju skitdumt  när du faktiskt mår skitdåligt ❤️Men jag hoppas verkligen du förstår❤️

    Jag går hos psykolog sen jag fick sertralin och får gråta där och EN bra person kan göra SÅ mycket av att bara lyssna och förstå .

    man orkar inte ösa sin skit över de få vänner man knappt har och som man träffar sällan

    jag verkar så glad utåt oftast de korta stunder folk möter mig men så olycklig och ensam inombords…så hemskt att läsa när andra mår så och sätter ord på ens egna känslor och mående…läskigt men nyttigt vill jag tro oooch jag skulle rekommendera dig alla gånger att försöka ge ”lyckopillrens ” en chans även om den första tiden är jobbigt för om dom funkar så skalar du bort det värsta 😊att få må liiiiite bättre än det svartaste jäkla helvetes hål är faktiskt liiiite bättre⭐️

    jag vet helt säker att det måste finnas lycka för dig därute❤️

     

    Du är inte ensam <3

    Trådstartaren

    Det är snart ett år sedan jag skrev här första gången.

    Jag har själv inte sökt hjälp pga tidigare personliga erfarenheter. I samband med mitt mående 2009/2010 tvingade min kompis mig att kontakta psykakuten. Jag fick komma dit, ca 10 mil enkel väg, för en bedömning och fick åka hem igen efter ca två timmar. De skulle återkomma via telefon dagen efter, när de hade rondat. Jag kä de mig rätt lugn, eftersom jag äntligen hade sökt hjälp så var jag säker på att faktiskt få någon slags hjälp. Så blev det dock inte. De ringde och berättade att de inte kunde göra något för mig och jag ombads att kontakta min vårdcentral om behovet kvarstod. Det var som om de ryckte bort mattan under mina fötter! Jag grät och grät. Hade jag inte haft barnen hade jag nog inte tagit mig vidare… Jag fick en samtalskontakt via vårdcentralen, men blev tvungen att byta eftersom hon blev långtidssjukskriv en eller nåt. Att söka hjälp har i alla fall inte funkat så bra för mig.

    Andra kontakter jag haft genom min dotter har verkat okej, men vi båda har bytt hälsocentral sedan dess. Hennes kontakter berodde på att hon blivit utsatt för ett övergrepp och när jag startade denna tråd var det årsdagen för övergreppet. Hon mår rätt bra idag, men det har varit två år av ups n’ downs. Våren -17 var mest downhill, men nu tror jag att hon klarar sig och är på väg åt rätt håll.

    Jag själv är inte riktigt där. Alla säger att jag är så stark. Att jag är så positiv. Att jag är så glad. Men masken går sakta sönder. Jag är så less på att bära den. Jag vet att jag har nära och kära som bryr sig, men jag kan inte prata med dem. Jag passerar ett vattendrag när jag ska till/från jobbet. Trots att jag är livrädd för isar funderar jag nästan varje gång jag går förbi hur det skulle vara att hoppa i… Jag önskar mig dödligt sjuk, för att slippa göra ett aktivt val. Jag är ganska klok och insiktsfull, egentligen. Jag vet att jag behöver hjälp, men… Hur ska jag våga söka hjälp igen?!

    ”Psykakuten kan inte göra nåt för mig”, så varför skulle någon annan kunna/vilja… Det är nog meningen att jag ska må så här.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.