Svagbegåvning

Hej

Jag är i färd med att ta reda på saker om mig själv. Och det är inte lätt, få ställen någon våga ta upp detta så gör ett försök själv då.

Tyvärr är jag en av de som haft det tufft med skolan. Jag har haft svårt att lära mig saker genom hela skoltiden. Jag var sist med att lära mig klockan i lågstadiet, och att allmänt få grepp om matematik. Sist med det mesta, har fått extra stöd i undervisningen upp till 9an i matte.

Rent allmänt säger folk ibland att jag framstår som lite yngre mentalt, har hört detta från fler personer. Min barndomsvän sa ibland när vi träffades att jag inte ändrat på mig nämnvärt och att jag ofta föredrog yngre kontakter.

Lärde mig sköta ekonomin ganska sent.

Jag är som sagt närmare 40 år nu.

Jag tror inte det rör sig om en utvecklingsstörning för vissa saker har jag klarat hyffsat. Jag gjorde en utredning för annat och hamnade inte där jag ska egentligen, det ligger precis på gränsen för att få en svagbegåvning som diagnos. Fick ADHD och as som diagnoser. Men jag vet att dessa kan vara förenade med just det jag nu tar upp. Misstänker också dyslexi.

Jag blev också svårt mobbad i skolan.

Jag förväntar mig inga svar men försöker iaf, känns som ni förstår att detta är oerhört tufft att ta upp och inget jag är stolt över. Har inte vågat prata med någon om detta någonsin.

Men det ger verkligen psykiska besvär att tänka på.

Ser att folk pratar om det på nätet och då främst i negativa termer såklart.

Finns det någon som som har erfarenhet av detta, vad som helst, släkting, något någon jobbar med? Ja vad som helst.

Känner inte att jag är direkt bra på något speciellt, inget jobb, inga vänner, ingen hobby. Bara en drös med diagnoser, jag är nog bara en enda stor diagnos och svårt att exakt veta vad det är.

Jag har nog inte en enda bra kvalité.

Inget direkt kul framöver.

Allt är och kommer vara skit, svårt att hitta någon man passar med.

Hej! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver…. tyvärr helt 100% i det sista, att mest känna sig som en hög med diagnoser. Jag har dock alltid haft högsta betyg i alla intellektuella ämnen, förutom matematik och jag greppade inte klockan i tid, höger och vänster tog också längre tid för mig. Kopplar det till ADHD och att jag som följd av mobbing slutade vilja lära mig, tappade känslan för mitt egna värde tidigt och ingen fanns som kunde hjälpa mig att få koll på ekonomi och sådant och allt jag mötte från samhällets sida med psykiatrin och så avmotiverade mig helt. Jag har talanger men vågar inte skapa ett sammanhang att växa i. Mobbning är verkligen livsfarligt och det vill jag att alla ska förstå. Jag är nu över 30. Är mycket yngre och gladare i sinnet än de flesta i den här åldern och föredrar verkligen att umgås med yngre vänner. Jag ser INGET FEL med det. Men resten av samhället gör? Men nej, det finns seriöst inget fel med att vara yngre i hjärtat än på papperet, varför måste man vara “åldersadekvat”? Det är bara fint att umgås med alla möjliga åldrar och grupper av människor, tycker jag. Jag gillar folk som sticker ut, men det känns jobbigt nog som att alla, oavsett hur underbart konstiga de verkar vara, klarar sig själva med allt i livet och jag är den enda kvar med problem. En hög med diagnoser.

 

Tack för att du delar med dig, det känns INTE BRA att det finns fler som mår såhär men det är bra att du vågar prata om det.