Som en sten i vattnet sjunker jag

jag har inte mått bra på de senaste veckorna och det slog mig hårt idag. Har aldrig känt ett sådant behov av att skada mig själv så djupt jag bara kan och grovt. Jag vill bara ta ut all smärta jag känner. Den går inte att beskriva.

jag brukar ha kontroll över demonerna på mina axlar men den senaste veckan har jag inte haft någon som helst kontroll. Jag är rädd för mig själv om jag inte kan kontrollera de vem kan då det? Vad kommer jag göra?

Det finns ingen som kommer kunna hjälpa mig jag är ett värdelös fall

Hmm vad är det som gör att du upplever dig värdelös?

Prenumererar på tråden så jag kommer läsa allt du skriver…

Anonym skrev:

Hmm vad är det som gör att du upplever dig värdelös? Prenumererar på tråden så jag kommer läsa allt du skriver…

varför skulle jag inte det? Jag är det..

Hmm det gills inte …

vilka faktorer gör dig värdelös?

Anonym skrev:

Hmm det gills inte … vilka faktorer gör dig värdelös?

allt, bara min existens är värdelös.

jag borde ha hoppat när jag hade chansen.

inte nog med att alla redan gett upp hoppet om mig. Så skriver min pojkvän att även han ger upp. Jag borde bara ge upp ellerhur?

Din existens – på vilket sätt är den värdelös tänker du?

Anonym skrev:

Din existens – på vilket sätt är den värdelös tänker du?

min far vill ändå ha mig död, han önskar att jag aldrig hade blivit född och jag gör noll och ingen nytta här.

Att människor lämnar en när man som mest behöver dem suger, I get it tro mig. Har varit med om detta för många gånger det senaste, saker jag byggt upp under lång period rasar totalt från ingenstans. Vill egentligen också bara slippa skiten. Men du. Tänk på de där små sakerna, de man lätt glömmer i ångestens järngrepp. Saker som får dig att skratta, människor du kan känna dig trygg med, de där dagarna då livet känns någorlunda okej och du kan andas ut. Det är värt det och du är värd det

Tillägg; familj behöver absolut inte vara en del av ditt liv bara pga att ni är biologiskt släkt. min familj har varit så destruktiv att jag fått flytta därifrån för att överleva själv. Känner mig mycket mer hemma där jag bor nu med människor jag delar lägenhet med. Så lägg inte för mycket energi på att bygga upp relationer som inte ger dig något tillbaka. Som förälder ska man ta hand om sitt barn och bygga en stabil relation till dem. Det är inte din skyldighet att ha en relation med din förälder. Mår du bättre några steg ifrån så är det inte själviskt att ta distans.

Anonym skrev:

Att människor lämnar en när man som mest behöver dem suger, I get it tro mig. Har varit med om detta för många gånger det senaste, saker jag byggt upp under lång period rasar totalt från ingenstans. Vill egentligen också bara slippa skiten. Men du. Tänk på de där små sakerna, de man lätt glömmer i ångestens järngrepp. Saker som får dig att skratta, människor du kan känna dig trygg med, de där dagarna då livet känns någorlunda okej och du kan andas ut. Det är värt det och du är värd det Tillägg; familj behöver absolut inte vara en del av ditt liv bara pga att ni är biologiskt släkt. min familj har varit så destruktiv att jag fått flytta därifrån för att överleva själv. Känner mig mycket mer hemma där jag bor nu med människor jag delar lägenhet med. Så lägg inte för mycket energi på att bygga upp relationer som inte ger dig något tillbaka. Som förälder ska man ta hand om sitt barn och bygga en stabil relation till dem. Det är inte din skyldighet att ha en relation med din förälder. Mår du bättre några steg ifrån så är det inte själviskt att ta distans.

 

grejen är ju den att jag känner mg sviken och övergiven av exakt alla. Ingenting känns värt det. Skola går piss är underkänd i flera ämnen jag älskar. Vänner lämnar mig för att jag inte vill prata om mitt förflutna osv. Inte nog med det har även soc och bup svikit mig grovt. Jag var bara 14 när jag öppna mg och berättade om den misshandeln jag stått ut med från min far sen barnsben. Självskadebeteende och självmordstankar. Erkännande från min papp till soc till och med!! Han erkände att han strypt mig och kastat mig in i en vägg och skrikit att han vill att jag skulle dö. Allt soc gjorde var att säga att det skulle lösa sig genom att prata. Frågade de om de ansåg att en person beteende kan ändras genom att prata fick alltid svaret nej och så fort jag frågade varför de försökte lösa denna situation genom att prata så undvek de frågan. Från öppen himmel la de ner allt. Ingen hjälp  psykiskt eller ens någon som brydde sig att jag verkligen innerst inne ville dö. Inget.

Än idag 3 år senare så brottas jag med det. Drömmar om att han har ihjäl mig självskadebeteende och ständiga bråk hemma. Det finns ingen mening med det längre och jag vet att allt är mitt fel.

Frågan är hur detta skulle vara ditt fel helt ärligt?

Du är 17 om jag inte missförstod? Du är fortfarande ett barn i lagens ögon.Du är den som ska tas hand om. Du ska inte behöva gå igenom det du gör med din så kallade “hjälp” som passiva åskådare. Att myndigheter som soc, vård osv sviker är tyvärr något som jag också upplevt om och om igen. Man kan inte få hjälp av de som ska hjälpa en verkar det som, systemet har svikit mig sen barnsben och flera av mina vänner har upplevt samma sak. Men du kan snart starta ditt eget liv utifrån dina egna förutsättningar, lämna den skiten bakom dig. INGEN förtjänar det du beskrev. Jag har upplevt mycket liknande så jag fattar att det är skitjobbigt, jag fattar verkligen det. Men sen skolan behöver du inte oroa dig så mycket över som du kanske tror nu. Jag har jättehöga krav på mig själv men kraschade totalt i tvåan på gymnasiet, hoppade sedan av efter ett tag då jag förstod att jag inte klarade av det mer just då.

Utbildningen fixar sig, du har hela livet på dig. finns massa olika vägar att gå, folkhögskola verkar mysigt och mer pedagogiskt än skolsystemet för gymnasiet om jag ska vara uppriktig. Men stressa inte, det är det viktigaste. Sen nämnde du vänner. Vänner är något av det viktigaste man kan ha, och man kan också bygga upp vänskaper utifrån vilken situation som helst, trodde aldrig jag skulle vara i de kretsar jag är i nu för bara två år sedan, ge det lite tid om människor sviker nu. De finns alltid de som stannar och som förstår en inifrån och ut. Det gäller bara att hitta dem och ta hand om de relationer du bryr dig mest om

 

Anonym skrev:

Frågan är hur detta skulle vara ditt fel helt ärligt? Du är 17 om jag inte missförstod? Du är fortfarande ett barn i lagens ögon.Du är den som ska tas hand om. Du ska inte behöva gå igenom det du gör med din så kallade ”hjälp” som passiva åskådare. Att myndigheter som soc, vård osv sviker är tyvärr något som jag också upplevt om och om igen. Man kan inte få hjälp av de som ska hjälpa en verkar det som, systemet har svikit mig sen barnsben och flera av mina vänner har upplevt samma sak. Men du kan snart starta ditt eget liv utifrån dina egna förutsättningar, lämna den skiten bakom dig. INGEN förtjänar det du beskrev. Jag har upplevt mycket liknande så jag fattar att det är skitjobbigt, jag fattar verkligen det. Men sen skolan behöver du inte oroa dig så mycket över som du kanske tror nu. Jag har jättehöga krav på mig själv men kraschade totalt i tvåan på gymnasiet, hoppade sedan av efter ett tag då jag förstod att jag inte klarade av det mer just då. Utbildningen fixar sig, du har hela livet på dig. finns massa olika vägar att gå, folkhögskola verkar mysigt och mer pedagogiskt än skolsystemet för gymnasiet om jag ska vara uppriktig. Men stressa inte, det är det viktigaste. Sen nämnde du vänner. Vänner är något av det viktigaste man kan ha, och man kan också bygga upp vänskaper utifrån vilken situation som helst, trodde aldrig jag skulle vara i de kretsar jag är i nu för bara två år sedan, ge det lite tid om människor sviker nu. De finns alltid de som stannar och som förstår en inifrån och ut. Det gäller bara att hitta dem och ta hand om de relationer du bryr dig mest om

det är mitt fel att han gör som han gör det är ju mig det är fel på..

Det är lång tid, är skeptisk till att jag ens är vid liv då..

får dessutom inte flytta ut om jag inte har jobb enligt mina föräldrar

Anonym skrev:

det är mitt fel att han gör som han gör det är ju mig det är fel på.. Det är lång tid, är skeptisk till att jag ens är vid liv då.. får dessutom inte flytta ut om jag inte har jobb enligt mina föräldrar

 

Skaffa jobb, typ skitjobb inom resturang/service, eller sitt i kassan på Ica typ. Finns alltid folk som söker. Flytta när du fyller 18! håll ut, det blir mer lätthanterligt när du kan stå på egna ben sen, ta det steg för steg, dag för dag. Kram