Jag orkar inte mer. Jag orkar inte leva. Jag orkar inte existera. Jag orkar inte gå upp på morgonen. Jag orkar inte ta kampen mot världen. Jag vill inte ta mitt liv eller ens tänka i närheten av dom banorna, jag vill bara att det ska vara bra och att jag kan leva mitt liv utan all jävla skit som tynger mig och att jag ska kunna gå mer än en jävla vecka utan att bli komplett traumatiserad igen. Roten/rötterna till mitt mående som det ser ut kan säkert tyckas vara rätt så banalt om jag går in i detalj, och på vissa sätt kan jag väl också hålla med om det. Men det förändrar inte hur jävla mycket skada det gör på mig och mitt psyke och hur fruktansvärt mycket jag skadas av det. Det enklaste jag kan säga är väl att det känns som att jag dör på insidan och har gjort det innan ett stort antal gånger. “Var bara dig själv” sa en polare till mig idag, en kommentar som fick mig att vilja skrika till världsskyarna utav ångest, ambivalens, stress och frustration. Jag har försökt förklara för människor vad det är jag genomlever, men jag märker att ingen förstår och det gör bara att jag mår ännu värre. Så mycket invecklat trassel som jag genomlever på insidan så hade jag nästan kunnat döda för att ha så lite som EN enda människa som förstår och kan hjälpa mig att sortera igenom och få ordning på allt. Men det är ett gigantiskt jävla trassel utav motstridiga vanor, erratiska personlighetsmönster och grova personlighetsförändringar som leder till personlighetskriser tillochfrån på ibland daglig nivå. Varför existerar inte en människa som kan lyssna på mig och förstå mig?
3 augusti 2024 kl. 21:52
Snälla hjälp mig
-
-
Får man fråga vad det är som gör att du mår som du mår?
Känner igen mig själv när man mår dåligt och det finns ingen som förstår hur dåligt man mår, inte ens när man öppnar upp hela sin värld och säger. Så får man tillbaka “det där är väl inget att må dåligt över” eller “okej”. Hade kontakt med en kille i ett några månader, han frågade en dag hur allt var. Sa ärligt till han hur allt var, att jag mådde väldigt dåligt har en del ångest och att jag saknar en kompis som gick bort för 15år sen. Det enda jag fick tillbaka var “okej”
-
Det är svårt att förklara allt, för det är så mycket nu. Och vissa delar av det hela låter rätt banala när man pratar om det, men jag kan försöka förklara. Jag har genom många år och tider haft svårt att välja exakt vem jag vill vara och vad jag vill göra, så jag har velat fram och tillbaka på ett sätt som i slutändan skapat en stor stress och mest av identitetsdysfori inom mig. Vissa av dom sakerna som har hjälpt till att skapa den här känslan i mig har varit mitt intresse för saker som anime och tv-spel, men det är inte heller allt. Poängen är att jag pendlar, ibland väldigt grovt, mellan olika sätt att vara på och vilken plats jag har i världen bland till exempel vänner och familj. Dom flesta när jag säger detta tror bara att jag övertänker kring olika sidor av mig själv, men jag har försökt gång på gång förklara att det inte är fallet. Jag måste ha något sätt att ändra på det här om jag vill kunna lita på mig själv och att andra ska kunna lita på mig, för det går inte att leva så som jag gör nu.
-
Jag kan relatera till känslan av att inte vilja existera och att inte orka med livet mer, men jag måste medge att jag inte har erfarenhet av exakt de problemen du har. Något jag funderar på är att du säger att du har haft svårt att välja exakt vem du vill vara och göra. Svårt att finna din identitet.
Så min tanke är om vi säger att du känner dig/vill vara som person A en dag och person B en annan dag, sen kanske person C etc. Vad är det främst som skiljer dessa personer åt? Måste de vara exklusiva? Skulle du kunna vara både A, B och C i en och samma person även om de går emot varandra ganska extremt?
Vad är det som lockar dig till att vara person A, och vad är det som lockar dig till att vara person B?
Tänker att ju mer vi fokuserar på varför vi egentligen vill det vi vill, så kan vi få en bättre förståelse över vem vi är och vad vi vill.Kan även säga att jag inte har en bra förståelse över vad du verkligen går igenom, så jag ber om ursäkt om du finner mina frågor kränkande. Är bara genuint intresserad hur du resonerar kring din identitet.
-
Lite det som är problemet, just att vissa av dessa valen inte riktigt går att sammanföra helt, annars hade jag gjort det. Men vissa av grejerna jag tampas med är ifall jag vill vara en vuxnare människa, och därmed blir tvungen att släppa lite utav anime, eller stanna kvar närmare något slags barnastadie (inte riktigt vad jag vill, men jag har också svårt att ens vilja släppa taget. Sen finns det olika nivåer däremellan som jag också känner mig osäker på. Sen saker som ifall jag vill dra mig mer åt det introverta eller extroverta är också en fråga jag ställer mig. Och så finns det tusen frågor däremellan som uppkommer. Det som stressar mig mest med allt detta är att jag har dribblar väldigt mycket med att inte göra ordentliga val, och därav fått tillhörighet till en större mäng grejer för stunden, men också en mycket större stress i längden. För att inte nämna alla gånger då jag kört mer på ett alternativ och sen utav vana gått tillbaka till något annat och känt som att jag förlorat allt.
-
Hm, ja det låter som att du har otroligt mycket som belastar dig så det blir svårt att gå igenom allt.
Låt oss prova ta ett steg i alla fall till att börja med.
Du nämnde att en av sakerna du tampas med kan vara om du vill bli en mer vuxen människa, men att det skulle leda till mindre anime vilket är något du gillar att titta på. Så min fråga är vad innebär det för dig att vara en mer vuxen människa? och varför måste det betyda att du tittar på mindre anime? -
Det finns lite olika saker däremellan, men det har varit delvis att jag känt att anime som är tänkt för yngre människor har en tendens att “förminska” en. Lite luddigt begrepp att förklara men ska försöka. Tänk dig att du ser två identiska människor framför dig, den ena föredrar vuxnare media och den andra föredrar saker för yngre människor. Blir lite som att även om den andra människan inte är fysiskt mindre så är det lite som att han stannat upp nånstans kring barn-tonårsålder. Jag har försökt se om jag kan kompromissa på något sätt för att slippa släppa taget fullständigt, och vara mer en av gruppen i min familj till exempel, men det har varit svårt utan att då också ändra på andra saker hos mig själv. Sen så har jag också en vänskap sen X antal år tillbaka utav vänner som är lite på samma själva av att vara lite som “vuxna barn” och allt däremellan.
-
Jag får nästan en känsla av att du känner ett behov att ändra dig för att passa in?
Du nämner din familj som ett exempel. Nästan som att du känner dig utanför och att sluta kolla på anime skulle få dig att bli mer lik dem? Känns det lite som att din familj är mer vuxen och för att du också ska kunna bli vuxen måste du vara mer lik dem, istället för att vara som du är nu?
Att du måste släppa taget om något för att passa in. -
Jag känner väl kanske någon liknande känsla med en stor rad människor som inte bara är min familj. Det känns lite som att jag gått i samma spår ett tag nu av att jag vet inte vad jag ska göra så därför anpassar jag mig till andra och bildar något med dom, men att det brister sen när jag anpassar mig till någon annan/annat istället. Så just nu är jag även ganska rädd för att connecta med folk, för att det känns inte som att det är någon idee om det bara brister ändå. Lite så vet jag att livet är, eller kan vara, oasvett. Men just nu känner jag att det är väl mycket.
-
Jag tänker så här. Alla gillar olika och har olika intressen. Jag är 30år gammal och jag älskar disney och pixar filmer. Skulle jag träffa någon som är lika gammal eller äldre än mig och som inte tycker om disney filmer och säger att det är för barn. Då tänker jag fine det är den personen åsikt. Det ska inte få mig att ta bort det jag gillar. Utan att vet hur gammal du är och utan själv ha koll på anime. Så kan jag säga, skit i vad andra tycker. Tycker du om att kolla på det. Ska du absolut fortsätta kolla på det. Sen är det lättare sagt än gjort, jag vet tro mig. Jag tycker inte att varken disney eller anime har någon specifik ålders kategori eller vad man ska säga. Det viktigaste är vad man själv tycker om att kolla på
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.