Självskadebeteende och student/bal, hjälp!

Hej!

Jag har tidigare haft ett självskadebeteende men har fått några återfall igen. I år tar jag studenten och kommer också ha bal. Har redan börjat få ångest om hur jag på bästa sätt ska kunna täcka mina ärr. Hittat två stycken skit fina klänningar som jag vill ha men båda är med bara axelband. känns ju lite tråkigt att sätta på en vanlig kofta över, så behöver all tips om hur jag kan täcka det på bästa sätt! (Ingen i min närhet vet om att jag börjat skada mig igen och vill gärna hålla det så!) ni kanske vet någon fint man kan ha på armarna om sig eller något

Jag har aldrig haft självskadebeteende i form av att göra presenta ärr och därför är jag ingen expert. Men kan du försöka hitta källan till varför du börja igen? Jag tar också studenten till sommaren och därför kan jag tro att du känner en stor stress just nu. Kan du lägga över denna frustration någon annanstans, göra någon lite ledsen genom att visa dina sår och förstå att det gör andra ledsna?
Du vill inte ha en balklänning med spets på armarna så att det täcker lite?

//Hälsningar en vän

Tack för ditt svar!

för några år sedan var jag ganska öppen med mina känslor men för typ ett halvår sedan så stängde jag av helt, allt blev för jobbigt helt enkelt. Därför har jag svårt att berätta mer allvarliga saker om det inte kommer på tal, är rädd för att folk ska tro att jag vill ha uppmärksamhet, vilket jag absolut inte vill. Jag vet att dom i min närhet förr eller senare kommer att se dom men jag är inte stark nog för att det ska hända idag, eller nästa vecka. Jag har velat ha den typen av modeller på klänningarna i 3 års tid, hade önskat att det fanns något som är lite ”finare” som man kan slänga på sig. Sen också att jag inte vill visa mina ärr för hundra stycken människor :(. Ska även på spa med min familj om 3 veckor, så har panik för det! Sen ska jag även åka och prova balklänningar om 3 veckor, kommer det se konstigt ut om jag sätter på mig en kofta över klänningarna?

Åh gud så många frågor, bara cirkulerar om och om i mitt huvud 🙁

[Teal Cofude]

Hej.

När jag läser din text funderar jag på lite olika strategier.

(Läs dem bara som mina tankar, och ta med dig det som du tycker passar med dina tankar.)

1. Dina känslor

Du har de känslor du har, eller inte har. Du är du oavsett vart du placerat dina känslor. De får lov att komma och får lov att vara där de är. (När jag tänker så själv behöver jag inte döma mig.)

2. Dina nära/din omgivning

Kanske skulle du kunna formulera dina tankar (som du gör här) i text och i texten även berätta precis som du känner, d.v.s att du inte vill göra något väsen av det, men att du vill att de ska veta om det. Berätta hur du önskar bli bemött, vilket kan vara en god hjälp till dem då många är osäkra på hur de ska reagera/agera.

3. Dölja ärr

Visst vore det väl helt underbart om du inte behövde bry dig alls på detta, men nu är det som det är… du vill dölja dem. (Fast det är ganska skönt när man kommer över tröskeln och tänker: “So what, så här illa mådde jag förut, men inte nu.” De är där och står för något. Nu bryr jag mig inte om dem längre. Typ likt en tatuering som inte är aktuell, men som ändå finns kvar.)
Jag får en bild framför mig av skridskoåkare som täcker sin hud med beige tyg. Finns det kanske någon sådan klänning?
Har du funderat på att hitta något väldigt tunt, typ kroppsnära underställ, när du provar ut?
Det finns ursnygga fina klänningar som har långa ärmar.

4. Undvika beteendet

Du duger, oavsett om du skadar dig eller inte. Du har rätten att få lov att göra ärr på din kropp, men frågan är om du måste? Måste du så måste du! Vad är egentligen vinsten? Kortsiktig eller långsiktig? Kan du vinna ändå genom att byta ut det med något konstruktivt? Bara du kan veta.
Kanske, kanske, kanske skulle du kunna låta dessa ärren blekna lite tills det är dags för studentbal.

5. Ha kul

Detta är din upplevelse, din studentfest. Jag skulle vilja sända massor av önskningar till dig att du i provrummet tittar på dig själv och ler. Där är du och du ska tycka att detta är en bra sak. Se ditt att ha kul när du provar ut klänningen, när du kollar in den i garderoben och när du klär på dig på balens dag. Känn dig vacker och fin oavsett vilket klädesplagg du har. Sträck på dig och var en kvinna på väg fram med självklarhet. Det är det som kommer göra att du skiner ut skönhet. Dina ärr kommer i skuggan och du i solen. Visst får du väl lov att ha lite kul? 🙂

Tack snälla för en jätte fin och peppad text! Varit skadefri nu i 2 veckor och det känns bra än så länge. Köpte min dröm klänning i helgen och sket fullständigt i alla andra, försökte bara fokusera på att hitta min klänning. Student och bal dagen skrämmer mig fortfarande men får försöka ha bra stöd runt om kring mig. Har otroligt bra läkekött så det ser inte så allvarligt ut iaf. Tack igen för en jätte bra text❤️

[Teal Cofude]

Så glad jag blir för din skull.

Grattis till 2 veckor. “En dag i taget.” Det är en vinst varje dag i den riktningen och visst är det en förlust när du får bakslag, men jag skulle helst vilja se det som en paus i det som annars för dig framåt. Vad bra att du lägger fokus på din fina klänning. Grattis till den med.

Så bra att du räcker ut din hand som gör det möjligt för dem som är dig nära att stödja. Ibland räcker det med att veta om att de finns där. Det är naturligt att vara nervös över sådana tillställningar, så kanske kan du lägga viss nervositet till “vanliga” anledningar. Fast vad spännande det låter i mina öron. Bal. Vackra kläder. God mat. Trevligt sällskap. Känslan av frihet och “här kommer livet”…

Ler…

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, än oroar jag mig inte inför min bal men tanken på att det börjar bli sommar och varmt oroar mig..

från att ha läst det som skrivit förstår jag att du valt att köra på även om det skrämmer dig. En tanke som slog mig var att kanske välja att dra fokus till annat?

Jag skaffade nyligen min första tatuering, det var inte så genomtänkt men den sitter på den arm jag är värst på. Ingen vet om mitt självskadebeteende och jag hamnade i en konflikt med mig själv. Jag var så stolt över min tatuering men jag vågade inte viss den pågrund av mitt självskadebeteende. För att det inte skulle hamna i fokus så (som för mig inte sker ofta alls) så tog jag på mig några armband och smycken för att bryta fokuset från just det. Jag tänker att du kanske kan göra liknande? Istället för att täcka över och kanske känna dig lite starkare? 🙂

starkt av dig att vara ren i 2 veckor!!!! Har inte klarat mig i 24h än på 4 år..

@purple fovema

Blir ledsen av att läsa det! Var stolt över dig själv att du klarade av att visa dina ärr för tatueraren, det är ett steg i rätt riktning!

Hoppas du någon dag vågar ta hjälp med ditt mående och kunna berätta för dina närmsta!

kan tänka mig att 4 år av att ingen vet hur illa man mår måste vara skit 🙁

Ta hand om dig och var stolt över dig själv för varje timme du är skadefri, massa kramar<3

@teal cofude

Tack för ditt svar! Känns bra än så länge, varit ledig i 3 veckor och mått helt okej, men är rädd att få återfall när jag börjar skolan igen då mitt psykiska mående och orken/energin krockar 🙁

Har en som vet om det och det känns skönt iallafall!<3

 

[Teal Cofude]

Varje enhet av tid du räknar, minut/dag/månad osv. är en vinst om du kan förlänga din lucka.

Din oro för framtiden kan förkorta tiden. Det innebär dubbel negativitet. Du vet med säkerhet att du agerat och börjar om en period av läkning. Däremot finns det faktiskt en möjlighet att denna gången var din sista.

Min senaste situation är flera år sedan och för varje dag som gick och drog ut på tiden mellan gångerna gav det hopp om vila. Idag har jag ingen direkt koll på vilken dag/tillfälle/anledning men är glad för att jag förstod vad mina skadebeteenden hade för funktion. Jag var beroende av kicken de gav… känsloförändringar som växlade från ångest till frihet för att nästan omedelbart återgå till fängslande ångest och skam. Jag levde i alla fall.

Jag förstod att det för mig fungerade som en dövande drog och straffmetod på samma gång. När jag på riktigt insåg vinsten i att släppa mina destruktiva handlingar var jag på väg mot den långvariga läkningen. Jag fick några återfall, men fick mersmak på kontrollen att kunna avstå.

Min berättelse kanske inte hjälper andra att nå “framåt” men må möjligtvis ge ett bevis på att det inte är omöjligt.

Min kropp har sviter av psykisk ohälsa där ärr är ett bevis. Jag ser dem knappt längre. Jag tror inte att jag någonsin lastat andra för mina konstverk utan äger dem fullt ut. De är mina. Jag har rätt till dem allihop. Jag vill inte ha fler, men döljer dem inte. De är en del av mig.

Jag vill nog misstänka att alla läsare kan utröna ur texten att jag på inget sätt avser att försköna detta men vill inte heller stigmatisera en, redan tyvärr av många ansedd “smutsig”, akt.

Min friskaste skadehandling var att straffa mig själv genom att inte få lov att skada mig fysiskt för att få frihet. Paradoxalt…

Jag träffade på en flicka som skar sig på armarna. Med ett leende sa jag till henne att hon såg ut som en zebra och att zebror är vackra. Hon behövde aldrig dölja dem för mig och hon blev bekväm med att få vara en vacker person. En annan hade kanske blivit förnärmad men jag tror att vi som har erfarenhet kan närma oss ämnet naturligt utan att fryna på näsan. “Been there – Done that”.

Ha förtröstan. Du ska ha en fin skolbal och en skön sommar. Tids nog kommer läxor och tråkiga lärare att uppta din tid efter ledigheten. Du kämpar så hårt ändå.

Hej!

läste ditt svar nu och tack för din text och tid, fick en fin bal och student. Började direkt arbeta heltid med något som jag tyckte var otroligt roligt, fick även bo ensam (bort från sjuk mamma) i min systers lägenhet 3 veckor vilket gjorde att jag fick en paus. Nu när jag är arbetslös kommer ångesten tillbaka, kämpar en ständig kamp med mig själv varje dag om att inte skära mig. Pratar med kurator och kommit fram till att mitt självskadebeteende grundar sig främst på att kunna kontrollera smärtan själv och sedan av självförstraffning. Vilket resulterar i att jag skär fler gånger än djupt, vilket resulterar i att det sedan knappt syns som slutar med att jag får mer ångest för att jag känner att jag inte straffat mig själv tillräckligt, blir en enda stor spiral.