Saknar euforin när man är på botten
-
På botten. Efter att ändå ha funkat hyfsat ett tag och intalat mig att jag klarar mig utan hjälp med god disciplin. Saknar euforin och den explosion av känslor det för med sig. Enda gången man är riktigt lycklig. Nu är det ett halvår sedan sist. Och det känns som det aldrig mer kommer hända. Vill bara uppleva känslorna utan att behöva ta konsekvenserna efteråt. Just nu vill jag bara försvinna, rymma och börja om livet Ngn annanstans. Har ungdomar så jag skulle aldrig avsluta mitt liv. Men jag tänker på det. Allt är bättre än det här…
Avregistrerad användarePå botten. Efter att ändå ha funkat hyfsat ett tag och intalat mig att jag klarar mig utan hjälp med god disciplin. Saknar euforin och den explosion av känslor det för med sig. Enda gången man är riktigt lycklig. Nu är det ett halvår sedan sist. Och det känns som det aldrig mer kommer hända. Vill bara uppleva känslorna utan att behöva ta konsekvenserna efteråt. Just nu vill jag bara försvinna, rymma och börja om livet Ngn annanstans. Har ungdomar så jag skulle aldrig avsluta mitt liv. Men jag tänker på det. Allt är bättre än det här…
God Lördag här på MiND Forumet.
Har läst ditt inlägg precis nyss.
* Är utbildad inom psykologi och psykiatrivård m.m. är här under hela Julhelgen så om Du vill prata av dig så är det bara att skriva i din tråd / inlägg så svarar jag.
* Några korta frågor, har Du varit i kontakt med någon form av samtalskontakt så som psykolog eller terapeut eller ev. Diakon haft möjligheten till både ventilera av dig om det Du beskriver men även fått handfasta tips och vägledning för att gå vidare i ditt liv om dessa svårigheter som Du ställs inför med känslor och euforin Du saknar och vill få tillbaks i ditt liv osv?
Får jag möjligheten att vägleda dig till något ställe för konsultation inom Samtalskontakt med professionell leg. psykolog eller terapeut osv?
På återhörande…
Mvh Anonym medmänniska
Purple Melumi TrådstartarenHar burit det här genom hela livet, aldrig sökt hjälp pga att jag inte vill att Ngn ska få reda på det- omgivningen, kollegor, familj…jobbar i vården själv och för mig är det uteslutet att söka hjälp häromkring. Jag kan inte söka hjälp men jag behöver hjälp, en olösbar ekvation.
Avregistrerad användareHar burit det här genom hela livet, aldrig sökt hjälp pga att jag inte vill att Ngn ska få reda på det- omgivningen, kollegor, familj…jobbar i vården själv och för mig är det uteslutet att söka hjälp häromkring. Jag kan inte söka hjälp men jag behöver hjälp, en olösbar ekvation.
God Lördags e.m. här på MiND Forumet.
Jag kommer ställa några motfrågor nedanför till dig nu och hoppas detta inte tas illa vid och är viktig att det kommer upp till ytan;
* Jag känner en hel del vårdpersonal inom alla nivåer från golvet ända upp i chefsnivån, (det jag personligen inte gillar) är att vårdpersonalen är ingen robot/ar ni är människor av kött och ben, och även har en själ som måste mår bra både fysiskt och psykiskt för att orka med vårdyrket som är väldigt viktigt och även ha rätten till ledighet och bra arbetsvillkor, lön, bra gemenskap ihop med sina kollegor m.m. m.m.
* Varför ska INTE / EJ ni inom vårdpersonalen oavsett yrkestitel / yrkesroll ha lika rätt till full vård när ni brakar ihop i er hälsa oavsett fysiskt eller psykiskt eller både och och inte vet vart ni ska vända er till inom vården oavsett landstinget eller privata vården, ni är lika viktiga människor som alla övriga människor i samhället, varför vill Du inte berätta detta för dina släktingar, familjen, vänner och kollegorna, omgivningen, är det en form av gammal sed, “här tar man hand om sig själv och inte säger ett ljud om sitt mående”, har jag rätt eller fel här?
* Vilken hjälpinsats är det Du skulle ha möjligheten att söka?
* Är det mer Samtal med fysiskt på plats som skulle passa dig eller har Du möjligtvis möjligheten till digitala lösningar och träffa psykolog eller terapeut via denna lösning ihop med BankID / e-legitimering via Smartphone eller Bärbar dator / Laptop eller Surfplatta, kommer bara med tips / råd, sedan är det givetvis Du som ska känna dig trygg med vad Du väljer för någon form av hjälpinsats/er osv?
På återhörande…
Mvh Anonym medmänniska
Purple Melumi TrådstartarenJag håller med dig i sak. Men i praktiken ser det oftast annorlunda ut, iaf på de arbetsplatser jag haft. Är rädd att om mina kollegor får reda på min hemlighet, kommer ingen lita på mig och ingen vilja jobba med mig, är också livrädd att mina ungdomar skulle skämmas för mig och stöta bort mig liksom resten av samhället eftersom jag bor på liten ort där status och perfektion gäller. Jag behöver någon som jag litar på och kan anförtro tro mig åt, i den bästa av världar hoppas jag att samtalsstöd och verktyg räcker men innerst inne är jag rädd att jag behöver mer än så….jag är också rädd att jag ska förstöra relationer jag har runt mig.
Avregistrerad användareJag håller med dig i sak. Men i praktiken ser det oftast annorlunda ut, iaf på de arbetsplatser jag haft. Är rädd att om mina kollegor får reda på min hemlighet, kommer ingen lita på mig och ingen vilja jobba med mig, är också livrädd att mina ungdomar skulle skämmas för mig och stöta bort mig liksom resten av samhället eftersom jag bor på liten ort där status och perfektion gäller. Jag behöver någon som jag litar på och kan anförtro tro mig åt, i den bästa av världar hoppas jag att samtalsstöd och verktyg räcker men innerst inne är jag rädd att jag behöver mer än så….jag är också rädd att jag ska förstöra relationer jag har runt mig.
God Lördags e.m. här på MiND Forumet.
* En reflektion: Varför måste vi människor inte få vara den man är och inte behöva trippa på tå jämt och ständigt i olika miljöer oavsett arbetslivet eller privatlivet, känner väl till detta och tycker det är väldigt sorgligt att det ska behöva se ut så i vårt samhälle i Sverige osv…
* Hör att Du har det långt ifrån lätt situation som Du på ett eller annat sätt behöver få ventilera av dig hos, en trygg punkt i tillvaron.
* Vad Du har berättat för mig, så hör jag av erfarenhet att Du är på väg att spricka och nära en inre bubbla som vill verkligen explodera och tala ur skägget om alla dessa viktiga pusselbitar om hur din kropp mår oavsett fysiskt och psykiskt och allt runt omkring i denna situationen.
* För att jag ska på bästa sättet kunna vägleda dig till någon form av stödinsatser så undrar jag om det finns möjligtvis möjlighet att säga vilket län / region endast / enbart, Du behöver ABSOLUT inte säga mer än detta, vill inte alls veta din hemort i Sverige, inte relevant överhuvudtaget ALLS?
På återhörande…
Mvh Anonym medmänniska
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.