Så har nu fått min diagnos och min längtan bort
-
Avregistrerad användare
Ja, nu har jag kommit en bit in i utredningen av min psykiska ohälsa och det lutar åt att jag lider av GAD. Så antar att jag får leva med min bråkande hjärna resten av livet då för hur ska man egentligen få kontroll över dessa massiva negativa tankar som följer en ständigt?
Kruxet nu är även att jag känner mig fången i en situation som börjar kännas ohållbar på så många sätt. Är i en fin relation med en partner jag älskar men vi har helt olika önskemål av vårt liv och det drar bara mer och mer åt olika håll allteftersom åren går.
Jag har ingen egen familj att vända mig till och heller inga direkta vänner i denna stad som jag visserligen vuxit upp i.
Har däremot ett bra arbete inom vården, trots att jag stundtals slits ut av det så trivs jag i stort. Men det är också det enda.
Att bo så här mitt i stan kväver mig, vilket jag känt i många år nu. Är en stor djurvän som helst skulle bo i hus på landet med hund och kanske några katter, kunna ströva i naturen och känna mig FRI.
Denna livsstil delar dock inte min sambo utan h*n trivs väldigt bra här och är långt mer i behov av det sociala än jag är. Horder av människor tröttar ut mig men det ger min partner kraft och energi, så där finns en stor skiljelinje mellan oss.
Så här sitter jag fast i rävsaxen och vet varken ut eller in. Hur sjutton ska jag agera i detta och hur finner jag lyckan i den situationen precis som den är? Vissa dagar vill jag bara ge upp men så väcks ett litet hopp emellanåt när sambon lyfter tankar på att söka arbete på annan ort, för att snabbt släckas igen när det inte ger något. Till saken hör att vi inte är purunga längre så nytt jobb på liten ort kan bli svårt att finna för oss bägge tyvärr.
Någon som kanske känner igen sig i något så bollar jag gärna tankar och idéer.
Avregistrerad användareHej fina du,
Finns det något mellanting som ni kan kika på? T ex en mellanstor stad och kanske lite i utkanten av den staden så du får tillgång till naturen och lugnet? Har märkt att en feluppfattning t ex om Stockholm är att många tror det är liv och rörelse mer eller mindre överallt, men om man åker ut lite (kanske 30-45 minuter från stadskärnan) är man plötsligt i skärgården eller på en ö som är hur lugn och fridfull som helst. Kanske kan du alltså locka din partner till en sådan lösning? Hehe.
Låter tungt det där med GAD:en. Har väl samma diagnos tror jag väl. Är inte riktigt noga utredd ännu. Men är det verkligen så illa att man är dömd för livet? Jag borde ha läst på bättre. Trodde KBT kunde hjälpa en och att man läst om andra som fått mindre problem iaf?
Kram
Avregistrerad användare TrådstartarenHej och tack för svar.
Ja, jag har lyft detta med att bo ute på landet men detta är i princip omöjligt då sambon ej kan hitta något annat arbete än det h*n har här. Tjänsten är så specialiserad. Alternativet kunde vara hus i Stockholm men här är utbudet av hus i vår prisklass väldigt litet, iaf för tillfället.
Legat hemma med tung ångest i princip hela dagen och när jag framåt kvällen tog upp detta med mitt möte med terapeuten och diskuterade alternativet med ev bo i hus i Sthlms närhet slår sambon bakut och anser att jag flyr från något bakomliggande problem. Och det kanske jag gör, inte vet jag.
Det var inte så att det ledde till något gräl, mer bara tung dyster stämning. Och nu sitter jag här, återigen utan att vara något klokare.
Jag vet inte säkert att just min GAD går att behandla med framgång men det känns som att dessa tankar är så ingrodda i min personlighet så det skulle inte förvåna mig om de ej ger med sig hur mycket man än försöker. Tänker att jag ger det en chans iaf.
Avregistrerad användareDet låter väldigt jobbigt! Kan du fråga sambon om vad det är för bakomliggande problem h-n menar att det handlar om? Min storasyster har lite liknande dilemma att hon vill bo i en större stad (för hon är uppväxt så) och hennes man är uppfödd på landet med får och getter och vill hellre leva ett stillsamt liv. Han gör karriär och min syster har lustigt nog nästan blivit någon typ av hemmafru (trots mycket högutbildad). Så jag känner igen problematiken! Det är väl det här med att hitta en kompromiss att mötas i sina livsstilar när de är såna kontraster?
Tycker din partner ändå ska vara lyhörd inför att du inte trivs i en stad och har varit i det länge nog nu? Det är ju också viktigt att ens partner vill att man ska trivas och därför visa lite engagemang i det istället för att bara slå det ifrån sig? Det som hände med min systers man har varit att han sakta men säkert började kompromissa, min syster har varit väldigt bestämd. Vet ju inte hur din partner fungerar vid förändringar, om h-n är en person som behöver ganska lång tid på sig att fundera på något eller ifall ett nej är ett nej, och det kommer alltid vara ett nej i framtiden också?
Avregistrerad användare TrådstartarenJa, mycket jobbigt. Det är som att vi just nu nått en återvändsgränd. Sambon har inte riktigt preciserat vad denna min önskan kunde bottna i men han känner till min långvariga psykiska ohälsa, trots att jag mådde fantastiskt bra i början av vår relation.
Vi har just börjat att diskutera detta och kanske finns en minimal chans att vi kommer till en kompromissav något slag men jag vill verkligen inte tvinga mig på att förändra eller helt kväva min partners önskemål heller för h*n låter väldigt bestämd på den punkten.
Jag får väl vänta och se men läget verkar tämligen hopplöst just nu. H*n anser att jag plötsligen ändrat mig i livsval trots att flera gånger genom åren framfört att jag trivs som bäst på landet. Jag har kanske kompromissat och accepterat men det sista året har längtan blossat upp igen, starkare än tidigare.
Nu känns det bara dystert mellan oss, och jag borde sova men tankarna bara mal i vanlig ordning.
Avregistrerad användareFörstår att det känns olustigt när det blir dålig stämning och att det hänger i luften istället för reds ut, eller känns iaf som att kunna nå varandra.
Menar du att h-n tror det kan handla om din psykiska ohälsa eller GAD:en som gör att du vill flytta ut på landet? Att det finns en allmän oro och därför vill skapa förändringar då?
Brukar ni ha lätt för att kommunicera med varandra annars – om du vill säga? <3
Kanske är din partner orolig nu för att missta sina priviligium ifall h-n behöver flytta till landet? Kanske får katastroftankar? Blir någon form av försvar kanske som kickar in när man kan eventuellt behöva göra uppoffringar?
Hoppas du kan sova snart och känna tillit till att det blir bättre samtal imorgon! Eller iaf lättare stämning.
Värme
Avregistrerad användare TrådstartarenTack Red Simyna för att du tar dig tid och lyssnar.
Min partner är så olik mig i detta med att vilja veta roten till det onda, han (ja, jag tog medvetet bort markeringen) utan tycker mestadels att jag borde vara glad och nöjd med vad jag hittills uppnått och jag tror i ärlighetens namn att han inte riktigt kan precisera vad han menar då han inte har så stor förståelse till psykisk ohälsa.
Även fast jag egentligen tror att han vet, så orkar han nog inte ta in det utan lever mer efter livsfilosofin att man ska leva i nuet och glädjas åt sina framgångar, att hänge sig åt “svarta tankar” är han avig emot.
Vår kommunikation är ju inte heller den bästa och det blir ofta misstolkningar och starka affekter. Från bådas håll, även om jag kunde vara tydligare kring vad jag vill vilket också är min svårighet.
Nåja, tar nya tag i morgon och kanske är utgångsläget ett annat då med några lediga dagar från jobb och lite tid tillsammans i sommarstugan.
Önskar dig en god natts sömn.
Avregistrerad användarehej , det går inte att lösa med en liten billig sommarstuga som ni kan bo i ibland , vänja din partner att skogen inte är så dumt , trivs ni med detta , så tar du problemet vidare efter några år till en permanent flytt ut på landet , bara en ide jag ville bjuda på
tror en stuga skulle göra dej gott , helst så du även kunde åka dit själv om du känner behovet i bland ,
egentid i naturen läker sinnet .
mvh m
Avregistrerad användare Trådstartarenhej , det går inte att lösa med en liten billig sommarstuga som ni kan bo i ibland , vänja din partner att skogen inte är så dumt , trivs ni med detta , så tar du problemet vidare efter några år till en permanent flytt ut på landet , bara en ide jag ville bjuda på tror en stuga skulle göra dej gott , helst så du även kunde åka dit själv om du känner behovet i bland , egentid i naturen läker sinnet . mvh m
Ja, vi har ju ett fritidshus och åker dit nån helg i månaden. Har dock endast en bil och jobbar många av mina helger, dessutom är det inte görligt att flytta från stan pga sambons arbete men jag är helt övertygad om att landet skulle göra mig gott. Längtar dit ständigt och jämt. Dröjer minst 10 är till innan det kan bli realistiskt att bo på landet, vete sjutton hur jag ska bita ihop tills dess.
Avregistrerad användareJa, vi har ju ett fritidshus och åker dit nån helg i månaden. Har dock endast en bil och jobbar många av mina helger, dessutom är det inte görligt att flytta från stan pga sambons arbete men jag är helt övertygad om att landet skulle göra mig gott. Längtar dit ständigt och jämt. Dröjer minst 10 är till innan det kan bli realistiskt att bo på landet, vete sjutton hur jag ska bita ihop tills dess.
ja men dåså , en begagnad billig bil är lösningen om du har körkort , behöver inte kosta så mycket och ger dej frihet på två sätt , att vänta tio år till går inte , vi lever NU ! liksom
MVH m
Avregistrerad användare Trådstartarenja men dåså , en begagnad billig bil är lösningen om du har körkort , behöver inte kosta så mycket och ger dej frihet på två sätt , att vänta tio år till går inte , vi lever NU ! liksom MVH m
Jobbar heltid så skulle då få köra nästan 4 tim till och från jobbet. Blir lite mastigt. Får bara ha tålamod.
Din situation påminner så mycket om mig och min. Helt sjukt vad jag kände igen mig. Det som tog knäcken ur mig TILLSLUT var att jag själv var otrogen mot honom och han ville att jag skulle flytta ut. Absolut, vi säljer bostadsrätten!! Men nu har han coolat ner sig och vill ha tillbaka mig, eller till och med flytta dit jag skulle kunna må bra, aka på landet. Eller kanske helst en hästhage om vi ska prata riktigt bildligt.. Jag vet dock inte om det är en bra idé. Jag tror att om man trivs bra på olika ställen kommer det inte bli bra av att kompromissa. Jag trivdes inte i hans storstad och vill inte att han ska må lika dåligt om vi skulle flytta till landet. Bara inte värt det.. vill man så olika saker (som han och jag sedan början 2016 egentligen) så byggs det bara upp och upp ju längre tiden går, och sen kraschar det. Jag kraschade oss när jag va otrogen. Väldigt ofint..
Hoppas det löser sig för dig och sorry för min dystra text✨
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.