Reaktivt självmordsbenägen

Intressant!

Jag vet inte riktigt hur det ser ut för mig, men kanske att jag ofta ifrågasätter hela fenomenet om att “må lite bättre”? Alltså vad betyder det egentligen? Är det en ögonblicksbild av hur det är i nuet man beskriver då? Tycker måendet hela tiden skiftar exakt såsom du beskriver att i exempelvis i morse mådde jag lite bättre än vad jag sedan gjorde under lunchen osv. Ibland kan jag bli mer förvirrad av att “ta tempen” på mig själv om hur jag mår och där det kan vara nästan mer hjälpsamt att se över långa perioder hur jag mått? Det tycker jag säger mer om mitt mående än om jag ska beskriva det från tidpunkt till punkt?

Just självmordsbenägenhet som en impulskänsla och en väg att direkt gå till när man tycker livet är motigt känner jag också igen mig i. Kan tycka det är svårt att veta hur allvarligt det är då? Alltså hade man kunnat agera på det någon dag eller är det mer en flykt i stunden för att må lite bättre – ett stopp på lidandet som en tröstande tanke?

Ja, det känns igen. Det är som att man töms på hopp om att något kan förändras, både känslomässigt och i livet. När det kommer till självskattning tycker att det är lite både och. När jag mår dåligt behöver jag påminna mig om de där små ljusglimtarna som trots allt dyker upp då och då. Men ska jag förklara för psykiatrin hur mitt mående ser ut behöver jag se till hur det ser ut överlag. Annars kan jag hamna i helt absurda situationer där jag säger att läget är ganska bra trots att jag varit nära på att ta livet av mig flera gånger den närmaste veckan (ja, det har hänt).

Ja men verkligen. Jag tänker att självmordstankar kan se så olika ut och bottna i så många olika känslor, men i psykiatrin är det som att det saknas någon åtskillnad. Dels kan det vara som du säger, att tanken på att dö ger någon sorts tröst i stunden men att man inte nödvändigtvis har en drivkraft att faktiskt genomföra det. Sedan kan man vara vad jag brukar kalla att vara aktivt självmordsbenägen, där man har impulser eller konkreta planer på att ta sitt liv. Och så har vi en passiv självmordsbenägenhet, där man inte har någon drivkraft att själv ta sitt liv men kanske önskar att bilen ska köra av vägen, där man inte söker sjukvård för sådant man skulle behöva hjälp med, inte ser sig för innan man går över vägen osv. Alla varianter tyder väl på att man inte mår bra. Även om man inte har någon tanke på att faktiskt ta sitt liv så är det ju väldigt psykiskt påfrestande att ständigt falla ner i hopplöshet där man inte ser några andra vägar framåt.

Jag undrar om det är något man skulle kunna träna upp – förmågan att problemlösa och ha en tillit till att saker löser sig på något sätt?

Jätteintressant att läsa om två olika former av självmordsbenägenhet: den aktiva och passiva. Tack för den inputen – väldigt klokt!

Hm, ja, går det att träna upp? Det tror jag! Alltså tala lugnande till sig själv om att “sist jag var i en liknande situation gick det ju bra” eller “jag har varit igenom värre helveten och tagit mig ur de trots att det såg omöjligt ut”. Forskning visar att människor genom sina trauman och svårigheter gå starkare ur de och vara mer rustade för framtida kriser än de som inte varit igenom dem. Det tycker jag är en tröstande tanke när det är kolsvart för den. Sedan tycker jag det är ganska ofta man märker att människor som varit igenom mycket och ofta mår dåligt brukar vara mer intressanta att lära känna än andra som mer “tuffar på” utan några större motgångar. Det finns ibland ett större djup och en annan mänsklig förståelse för lidande också som är vacker och som kan ge jättefina möten vänskapsband med andra. Fördelar finns det alltså också av att må jäkligt dåligt nästan jämt, även om det är fruktansvärt svårt (och ofta orättvist) för den personen att vara igenom det.

Skrivfel.. svårigheter kan gå starkare ur de*

Igenkänningsfaktorn var hög på den här! Kan vara den minsta lilla saken som stretar emot, och är jag på fel ställe så kan det krascha fullständigt! Kan ta dagar eller veckor att ta sig ur det ibland dessutom.
För mig har bästa medicinen varit en löptur eller längre promenad, men är jag så nere att jag inte tar mig från köksgolvet brukar en rolig film vara ett bra första steg.
Hoppas du har rätt Grön Fläder, att man blir starkare till slut. För hittills känner jag mig bara svagare och svagare…

Herregud jag skriver verkligen som en kratta dessa dagar. Ska försöka skärpa till mig.

Ja alltså skrev ju en väldigt kort tanke ser jag, men forskning visar också att trauman inte får dugga för tätt och att man då inte hinner återhämta sig. Då blir man inte starkare, utan det måste finnas återhämtning också.