Hej där,
Lider så med dig. Snacka om kris. När ett helt vuxet liv där man sett sig som en del av en helhet försvinner. Det är en sak att sörja att kärleken tagit slut eller att man vuxit ifrån varandra och skiljs åt som vänner. Där man på många sätt fortfarande kan vara ett team, vänner. För sina barn om inte annat. Det kan vara tufft nog. Men när ens identitet krossas av ens partner pga svek och brist på respekt (otrohet). Då krossas så mkt av ens bild av livet och vad man trott på, kämpat för på ett fruktansvärt sätt. Det blir verkligen för många av oss som en sörja av chocktillstånd och livskris i ett. Och innan man vet ordet av är man så vilse, mår så dåligt att det känns som om man sörjer en plötslig död. Men att den man sörjer, den man sett som en del av en själv är kvar där. Inte död. Som en person man inte känner igen. Det kan krossa och bryta ned vem som helst tror jag. Så jag förstår att du mår mkt dåligt. Och jag önskar att du var en granne, bodde i samma stad. Så vi bara kunde sätta oss nånstans med varsin kaffe. Och du fick prata, ventilera, bolla med någon som vet vad du går igenom. Tyvärr så blir det ju inte bättre på sikt av att bara trycka ned alla känslor och tankar. Utan det måste ut. Igen och igen. Annars riskerar man ju verkligen att sakta nöta ned sig själv och tillslut hamna i depression, att man får allvarliga hälsoproblem pga stressen och att man inte vet vart man ska ta vägen med alla känslorna och tankarna. Och som du nu känna att du skulle överväga självmord om det inte vore för barnen. Du förtjänar stöd, hjälp, att få prata om allt du mår så dåligt över.
Finns någon, några, som gått igenom samma sak som kan träffas då och då och prata av sig. Stötta. Vara som ett litet nätverk av stöd för varandra? På orten du bor? Eller börja i änden med samtalsstöd som kan begäras från vården? Jag förstår att det kan kännas helt oöverstigligt allt det här. Men jag hoppas att du ser möjlighet till stöd och hjälp. Oavsett vart ifrån du vill ta den, hitta den.
STOR kram
