Hem > Forum > Må piss > Ny här. Snälla hjälp.

Ny här. Snälla hjälp.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej! Jag är en kille på 20 år. Jag ligger inne på psyk för att jag har försökt tagit livet av mig ett flertal gånger.. då jag började må dåligt och få min depression när jag var fyra år, jag minns den dagen som igår! Jag var på dagis och det kom en kille (helt okänd) och började mata in slag på mig och hotade att ta mitt liv… han gick även och slog andra. Men på mig tog det jävligt hårt! Redan vid sex års åldern så försökte jag ta mitt liv första gången, och det har fortsatt varje år sedan dess…  vid åtta år började jag att skära mig själv, det har också fortsatt sedan dess. Hela min kropp är full i ärr. bägge benen på lår och smalben och även runt. Lika på armarna, det går från handleden upp till axeln och runt hela, på bägge armarna. Och på mig mage, några ärr på halsen med. Då jag vid elva års ålder började hänga med fel folk, började dricka och hålla på… jag var fast på gatans liv.. men jag har äntligen tatt mig därifrån! För kanske 4,5 år sedan. Vid tolv år, började jag gå på BUP, jag hade givits alla mediciner man fick ge till barn under 18 år! Så vid ungefär 14 år fick jag börja med vuxen medicin.. men även där funkade det inte, jag fick byta hela tiden… Och tillslut pallade jag inte mer, så jag försökte varje dag i två veckor att ta mitt liv. (Som otur kom det alltid någon jävel och räddade mig… så jag bad om att få läggas in på psyk! Det var verkligen akut. Jag har legat där sedan jag var 16 år…. det är jävligt tufft asso. Jag har ingen livslust kvar.. har inte haft någon livsglädje sendan 14 år tillbaka…

    Hej!

    Jag kommer att tänka på det här radioprogrammet som kanske kan ge lite hopp: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1007720?programid=4572

    Fler berättelser där du kanske kan känna igen dig, fast på engelska, finns på madinamerica.com: https://www.madinamerica.com/blogs/

    Jag tog psykofarmaka under flera år och fick mer energi och handlingskraft för att göra positiva saker när jag slutade. Jag följde läkarens rekommendation för nedtrappning men då den var för snabb mådde jag också sämre psykiskt och fysiskt ett tag. Det finns både böcker och öppna och slutna forum på internet med stöd patienter emellan som vill trappa ned, upptäckte jag senare.

     

     

     

    Hej!

    Så olyckligt vad den lilla killen på dagis gjorde mot dig när du var 4 år – vilka konsekvenser det fick.
    Jag lider med den lilla 4-åringen som var du, vill bara gå fram och hålla om honom, ge honom tröst.
    Den skräcken som måste infunnit sig i din kropp, skräcken som bet sig fast, tog över allt det space inom dig som du själv har rätt till.

    Jag lider med dig, för jag vet att du är värd så mycket mer.
    Värd så oerhört mycket mer än att leva som ett offer för all denna smärta och rädsla.

    Vågar du tro på mig om jag säger att bortom all smärta och allt lidande som du upplever nu så finns det något som väntar på dig. Det är den glada 4 åringen som du var innan du blev så hårt attackerad, den livsbejakande kraft som han bar. Vågar du tro på att den kraften fortfarande finns inom dig?

    Det är ingen lätt match, för så länge som du beskriver att du mått skit – så förstår jag att det nu känns som att det inte finns något annat. Att du är helt och hållet ett med lidandet. Men tro på mig – ingen människa på den här jorden är skapad för att inte ha livslust, för att inte känna kärlek och mening med sitt liv. Varje människa är skapad med förutsättningar för att känna kärlek och mening. Och dessa förutsättningar kan inte försvinna. Det är aldrig, verkligen aldrig för sent, att bryta loss och komma in på nya spår.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.