Prestationsångest och nederlag

Jag har flera diagnoser, depression, GAD, PTSD, outredd ätstörning, sömnsvårigheter och det så kallade “duktiga flicka-syndromet”. Jag kom till Barn- och ungdomspsykiatrin när jag var 17, fick en superbra kontakt. Ville inte vara där egentligen, förknippade hjälp med någonting negativt, ville klara mig själv. Kvinnan jag hade slutade 6 månader senare, och jag fick en ny kvinna som psykolog, en kvinna som jag inte ville vara hos, tills det var dags för en överflyttning från BUP till vuxenpsykiatrin när jag fyllde 18. Ville inte lämna BUP, den säkra plats som hade tagit hand om mig och min utmattning, för första gången på flera år kunde jag somna pga tillgång till sömnmedel. Vuxenpsykiatrin ville ej ta emot mig och jag har begärt vård överallt, ingen kan ta emot mig och jag går ensam med mina krav på prestation och mina självmordstankar. Mina antidepressiva fungerar inte, jag har mer ångest än förr och jag ser inte meningen längre med att kämpa, när jag måste göra det ensam. Mitt i allt detta har jag försökt att ta körkort, och jag kuggade uppkörningen idag. Detta är det första jag inte har presterat på någonsin. Rädslan jag har känt för att misslyckas är nu verklighet, jag känner mig rent av misslyckad och personerna i min omgivning gör det inte lättare. Jag önskar varje dag att jag vore död, men jag känner mig självisk. Jag skulle göra det på grund av att jag inte orkar. Men ändå blir jag inte tagen på allvar, min omgivning tror att detta är något tonårsdrama jag har skapat i mitt huvud, att jag inte är sjuk. Jag är sjuk och jag behöver hjälp som alla andra, men jag står så ensam just nu i detta och det känns som enda utvägen, att ta mitt liv.

[Teal Rufajy]

Hej,

Jag hör hur jobbigt du har det och förstår. Har själv många av dom diagnoserna du har och vet hur jobbigt det är. Tonårsperioden är väldigt jobbig i sig med mycket förändringar osv men som du säger så låter detta som mer än “endast” tonårsproblem. Du är värd att få hjälp och må bra. Livet kan förändras även om man inte tror det efter all erfarenhet man har sedan tidigare. Jag har också varit i den extremt djupa och komplexa situationen där inget verkar kunna bli bättre och allt bara är så krångligt och fel. Men jag kan lova dig att det finns fantastiskt mycket stöd och hjälp att få. Bara så svårt att hitta någon man litar på och som förstår en och kan hjälpa.

Jag är idag 30+ och även om det är många år emellan oss så vill jag bara säga att det går att komma ur mörkret och all ångest och problem som traumat skapat. Jag har precis som du PTSD från barndomen. Enorma katastroftankar (GAD), kolsvarta tankar (depression) och problem med att kunna äta och sova. En del saker förändras med åren när man får ny livssituation. T.ex. när man flyttar till egen lägenhet. Andra saker behöver man stöd och terapi för. Men det går att bli bättre. Mycket bättre till och med.

Jag hoppas verkligen att du kan få den hjälp du behöver. Det går att må bättre! Jag vet att det kan kännas hopplöst och inte värt och som att man gör allt men inte får någon hjälp. Men försök igen.. och igen… och igen! Livet är värt att kämpa för även om det ser väldigt mörkt ut! Det går att må bättre! Och om du bara hittar den där personen som kan lyssna på dig och hjälpa dig. Det finns många guldkorn inom vården även om dom flesta känns som rötägg (ibland). Men när man väl hittar rätt så går det att må så himla mycket bättre.

Det sista jag tänkte säga nu vet jag är otroligt svårt och kanske du tycker jag är konstig eller inte förstår. Men maten och sömnen är mycket viktigt för att kunna må bra. Och jag VET hur svårt det är att kunna hålla rutinerna och att tvinga i sig mat m.m. Jag har själv fortfarande stora problem med det men det ÄR viktigt för att kroppen ska orka och för att hjärnan ska kunna må bra. Måendet kan bli lite bättre om det fungerar. Vet att det är extremt svårt men något som kan hjälpa.

Hoppas verkligen du hittar någon hjälp och att något av det jag sa kan ge ett litet hopp eller betyder något.