Perfekt men vill dö

Allt i mitt liv är perfekt. Pluggar på universitetet; har extrajobb, många vänner, pojkvän som är snäll och älskar mig, hade världens bästa uppväxt och bästa föräldrarna. Men ändå så mår jag fruktansvärt dåligt, hela tiden. Jag kan vara glad en liten stund, men så fort jag är ensam kommer tankarna. När jag kommer hem så kommer tankarna. Att jag borde dö, att jag inte borde leva. Att det vore så skönt att slippa leva. De som känner mig tycker alltid att jag är så glad, men det känns som att jag är ett enda stort mörker. Har mått dåligt sen jag var 13 ungefär och idag är jag 22, konstant varje dag: även om mitt liv är perfekt och jag har allt man kan önska sig.

Någon mer som känner igen sig? Vad ska man göra, flytta till ett annat land? Börja om på nytt?

Testat det en gång men mådde dåligt där också. Konstant tankar i huvudet om att jag ska ta livet av mig på olika sätt.

Det låter som att du skulle behöva få hjälp med en depression? Tänker att det ser ut så i samhället med våra ideal att “bara” man har vänner, utbildning, partner och en bra uppväxt med fina föräldrar så bör man per automatik vara lycklig. Men kanske snarare det är att betrakta som “lyckad” mer än lycklig? Åtminstone utifrån. Är man inte det inombords tror jag inte heller att en resa till annan plats löser det för det är inte de yttre faktorerna då som behöver förändras utan det är det inre måendet? <3 Relationer kan ju också vara så mycket mer än x-antal vänner eller en partner (kvantitet): är det kompisar som man vågar öppna sig inför, som är tillåtande och man känner att man är omtyckt för den man är, är sin kille tillräckligt intressant att lyssna på eller blir man mest trött när han pratar på om någon av sina intressen? (kvalitet) Är föräldrarna såna som önskar att man gick en viss yrkesbana men så vill man gå något annat? Osv.

Kram <3

Jag hade också ett faktiskt väldigt bra liv. För många år sen. Jag hade lägenhet, jobb, många vänner, på den tiden var familjen fortfarande samlad.

Men jag var så galet nedstämd! Tankarna malde på nästan tjugofyrasju –

Jag vill dö jag vill dö jag vill dö jag hatar mitt liv jag vill dö

Vet inte om du är öppen för möjligheten med antidepressiv medicin. Men min vändning fick jag med Venlafaxin. En jättebra medicin.

Dom två första veckorna är hemska, “ingångsfasen” man mår illa och har hemsk ångest

Men sen OJ. När den fasen är över och medicinen börjar göra verkan så är det som natt blir till dag. På allvar. Glädje, jättemycket energi och markant stärkt självförtroende. Den ständiga monologen som drar ner försvinner och man blir tuff:)

Jag, mitt ex och en tjejpolare till mig tar alla Venlafaxin. Prova? Kan säga att polaren och exet verkligen tackade mig efter att jag tjatat att dom ska försöka iallafall. Och nu mår vi så mycket bättre

Finns många SSRI. Har testat två sorter innan. Som inte hjälpte

Men Venlafaxin funkar