Jag vill bara ge upp nu, men samtidigt har jag inga planer på att skada mig eller begå självmord. Jag vill bara att det tar slut, att jag blir överkörd eller skjuten på gatan.
Livet är inte värt det, varför ska man ens fortsätta när allt bara är en utdragen plåga?
Har ingen familj, inga vänner, ingen släkt och lever helt ensam.
Har ett jobb där man ignorerar att jag varit sjukskriven i månader och ingen av kollegorna har ens märkt att jag är borta.
Lever konstant under existensminimum och hot om att bli hemlös, men tillhör gruppen som inte har rätt till någon form av hjälp i våra system.
Ignoreras av vården, kommunen och alla andra som borde lyssna på mina desperata nödrop och lever i ett samhälle där mitt kön avgjort mitt mänskliga värde och kopplas till direkt fara.
Så varför ens försöka fortsätta längre?
Det är ingen som bryr sig när man försöker överleva eller ens existera, man blir bara stämplad som dramatisk och överkänslig och får tryckt i ansiktet hur man ändå är värd mindre än skit.
Jag hatar min existens, jag vill att det ska vara över, men samtidigt är jag låst i att inte kunna göra något för att avsluta det. Känns som om jag är i limbo…
