Jag har haft ångest och lidit av panikattacker i ungefär 6 år nu. För några månader sedan blev jag diagnostiserad med en depression och social ångest. Jag kan inte leva med mig själv. Jag vill inte leva med mig själv längre. Jag känner mig tom och vilsen, det känns som att jag stöter bort dom som egentligen kan och vill hjälpa mig. Jag har självmordstankar och jag är inte rädd för vad som skulle kunna hända, det känns som att jag har gjort mitt nu. Det finns inget kvar att leva för?!
Andra verkar tro att det är så enkelt. Varje dag är en kamp. Att komma upp ur sängen är svårt många dagar, att jag ens tar mig iväg till skolan är ett mirakel men av vilken anledning gör jag allt detta? Vad tjänar jag på det här? Jag känner helst att jag skulle vilja ge upp nu. Bara lämna alla jobbiga känslor och tankar, låta mig få lite lugn för en gångs skull.
Det känns som att de har tagit över mig, ångesten och depressionen. Jag är inte mig själv längre utan bara massa depressiva och ångestfyllda tankar och känslor. Jag gör saker som jag i vanliga fall inte skulle göra, jag är vilsen och jag tappat bort mig själv. Jag vet inte vad jag vill längre, eller snarare så bryr jag mig inte längre. Jag vill bara få slippa allt, sluta ha ont. Jag orkar inte mer.
