Nu går det inte mer.

Hej.

Utgår från att ingen läser men skriver ändå. Jag var 20 år första gången jag försökte begå självmord. Orkar inte dra upp bakgrunden till det men jag magpumpades i sista sekund, fick sedan bra hjälp och kom någorlunda på fötter. Jag träffade en fin partner och vi fick två fina barn. Jag har i grunden tre kroniska sjukdomar som påverkar mitt liv- och ekonomi ordentligt. Jag och min partner har inte gemensam ekonomi och på grund av att jag tidigare blivit bedragen på pengar i ett förhållande är det mycket svårt för mig att diskutera ekonomi. Nu står jag på ruinens brant och ser ingen utväg. Berättar jag för min partner kommer han att lämna mig och det fixar jag inte.

Jag funderar och funderar över hur jag ska lösa detta och gång på gång hamnar jag i tankar om att avsluta mitt liv. Har en plan när det gäller det. Som jag mår nu är jag ingen bra partner eller förälder. Jag får dagligen panikångestattacker, vredesutbrott och gråter hejdlöst. Vågar inte söka hjälp av rädsla att myndigheter ska ta barnen ifrån mig.

Det låter så jävla fjuttigt när jag beskriver mina problem men när man inte ser någon lösning blir allt så jäkla svart för mig.

Jag orkar inte mer.

Hej!

Jag förstår verkligen känslan när man inte ser någon lösning på en jobbig situation, att det blir så hopplöst att självmord är enda vägen ur smärtsam ångest. Har själv varit där och hamnar där då och då.

Hade jag varit dig så hade jag tagit hjälp av vården. Om du överväger självmord så förlorar du ändå, så va har du att förlora genom att be om hjälp. Det finns hjälp, jag tror säkert att din sambo vill veta att du inte mår bra och stötta dig i det här. Känner honom inte, men låter verkligen som han älskar ju dig precis för den du är. Alla kan göra misstag, hamna snett i livet. Men allt gör att lösa. Våga ta hjälp, ge dig själv tid att läka och fyll på med energi från kärleken till dina barn m.m