Hem > Forum > Må piss > När orken tar slut

När orken tar slut

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag har kämpat så länge. Lever med en man som har en psykiatrisk diagnos. Det har alltid varit en kamp. Jag har försvunnit mer och mer. Jag inser nu att jag inte finns kvar. Mer än i fysisk form, min familj är långt borta. Vänner kan jag inte behålla för allt mitt fokus går till min man, och vårt barn, och min mans barn. Jag finns inte. Jag är här men jag finns inte. Mina känslor får inte ta plats. Jag kan knappt andas. Det känns som om jag stryps. Alltid redo för nästa utbrott. Alltid rädd. Alltid orolig. Vill alltid skydda och förekomma. Men duger aldrig. Räcker aldrig till. Har inget stöd. Vill så gärna ge upp för jag orkar inte mer. Men jag har en son. Den finaste ni kan tänka er. Jag älskar honom mer än allt i världen, jag vill kunna ge honom trygghet och kärlek. Kunna visa honom att det finns nåt fint i världen. Men samtidigt. Jag orkar inte mer nu.

    Finns det verkligen inte någon som du kan be om hjälp?

    Det låter som om din situation är väldigt svår. Jag hoppas att du hittar en lösning eller någon som kan ge dig stöd.

    <3 Så fruktansvärt. Inte konstigt att du är så slut, fina du. Det låter som att du hamnat i rollen som en informell vårdare?

    Är det så att du utöver oro och ängslan över situationen kanske även känner kärlek till din partner vilket gör det hela ännu mer problematiskt och komplicerat? Ibland tycker man kanske inte att personen får den vård och det stöd den behöver att man griper in och vill ta över, vilket kan bli mycket belastande och få sociala konsekvenser för ens eget mående? (så har jag iaf känt tidigare i mitt liv i relationer)

    Har för mig att det att det finns studier som visat att hälften av de anhöriga till personer med exempelvis psykossjukdom upplevde egen psykisk ohälsa på grund av situationen. Att flera avsatte typ 20 h i veckan för att stötta den anhöriga, vilket ju är ett halvtidsarbete.

    Skickar massor av kramar

    Det verkar som om du kämpar mycket och har ett tungt ansvar. Detta kan vara mycket påfrestande och stressigt, och det är normalt att känna sig trött och motlös ibland i en sådan situation. Det viktigaste är att du tar hand om dig själv och försöker hitta något positivt i din vardag, oavsett om det är en stund för dig själv, en bra bok eller något annat som gör dig glad. Du kan också prata med någon för att få stöd och hjälp att hantera din situation.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.