När man är ensam förälder med psykisk ohälsa.. finns det någon mer?
-
Avregistrerad användare
Hej. Jag är helt ny på denna sida.
Vill varna om att denna post lär bli väldigt lång då jag har svårt att formulera mig, men hoppas någon orkar läsa.
Jag är ensam vårdnadshavare för ett litet barn på 4år. Jag är snart 29år gammal och har lidit av psykisk ohälsa sedan.. ja jag minns inte ens när. Jag minns att jag var ca 7år gammal när jag verkligen kände att livet gick emot mig. Jag var mobbad hela skolgången, skaffade destruktiva förhållanden, droger, alkohom, sex osv.. gått i KBT, samtal hos psykolog, varit inlagd på psyk 16 dagar och så vidare..
Har fått alla möjliga diagnoser så som EIPS (borderline) å gick DBT, Generalliserad ångestsyndrom (GAD), ångest och panikångest, recividerande depression, svår depression, djup depression, egentlig depression, trötthetssyndrom … ja listan kan göras lång.
Jag hade ett destruktivt förhållande med en psykopat som jag även har ett barn med (att personen är psykopat är något jag insåg nu i efterhand efter att ha sett hela beteendet och hur vederbörande var i våran relation samt läst symptomen och pratat med psykologer).
Jag har sedan november 2017 varit sjukskriven på grund av konstant daglig ångest och panikångest attacker 5-15 gånger per dag. Jag fick diagnosen Utmattningssyndrom och blev remiterad till en annan psykiatri. Jag äter stämningsstabilliserande, anti-depp, ADHD medicin då dom insåg att jag har adhd också.. Jag har även utvecklat agorafobi så klarar knappt av att gå och slänga soporna utan att få kraftig panikångest attack innan.
Det finns så mycket mer jag kan skriva men till poängen.. Jag har i över 10års tid haft kontakt med psykiatrin men det känns liksom som att jag aldrig får rätt hjälp. Jag får träffa en kurrator/samtalsstöd eller i bästa fall en psykolog och går på samtal några gånger. Sen säger dom bara att jag måste skärpa mig och ta mig i kragen, sluta älta eller sluta oroa mig.
Just nu orkar jag inte ens fixa frukost åt mitt barn. Jag försöker att hitta energin till att gå till parken som ligger 30meter från vårat hem så barnet får leka eller cykla. Men det går inte..
Att laga mat eller fixa någon bra middag blir så oerhört stressande för mig att jag bara bryter ihop och inte har ens energi att röra mig.
Jag har funderat på att ringa och prata med socialtjänsten men är så oerhört rädd att förlora mitt barn. Hen är det enda jag lever för. Jag har många gånger tänkt på att avsluta mitt liv och även försökt komma på hur jag skulle göra med mitt barn för att hen ska ha det bra, men i slutändan inser jag alltid att det bästa är att ha sin förälder i livet. Jag planerar alltså inget utan det är bara tankar.
Jag har försökt prata med folk i min närhet men får då bara höra att jag är lat och inte tar mitt ansvar. Eller att jag bara vill gå ut och festa och inte ha något ansvar, men jag dricker inte ens alkohol.
Allt jag vill är bara att börja må bra. Att för en gångs skull få hjälp att bli frisk.. jag är så trött på att bli sjukskriven med ordination att vila, göra saker jag mår bra av, träna och ta hand om mig själv. Jag vill bara bli frisk! Jag har mått dåligt konstant de senaste 10 åren. Lidit av depression, ångest osv hela tiden. Som max har jag mått bra i 1 vecka sen har jag mått dåligt igen.
Och jag kan liksom inte be någon ta mitt barn så jag får vila för det hjälpet inte. Barnet var borta en vecka med nära släkt men jag kunde inte slappna av ändå. Nu är mitt älskade barn hemma igen men jag mår inte ett dugg bättre.. jag vill bara vara helt ensam och bara sova typ. Bara vara ensam i tystnad och kanske spela ett spel eller se en film..
Finns det någon här som har något tips till mig? Eller kanske känner igen sig? Allt jag vill är liksom att bara må bra, få rätt hjälp (vad det nu än kan vara), sluta ha ångest dyngnet runt och orka vara en brq förälder till mitt barn.
(Avlastning inom det sociala nätverket är mer eller mindre omöjligt då jag inte har några som kan ställa upp. Har redan försökt alla vägar jag kan) .
Avregistrerad användareFörst, kan relatera till mycket, du är inte ensam. Har tyvärr inte lika stor familj 🙂
men levde med en psykopat i 7 år. Och haft ganska trasigt liv.
Vad får du för adhd medicin? Allt förutom attentin lär göra din ångest värre. Och du måste undvika att få rebound, då kan man tappa all energi eller bli riktigt dålig, temporärt.
Sover du korrekt? Sömn är viktigast för återhämtning.
men sen vill jag också säga att jag växte upp med en ensamstående mamma som hade lite små problem, precis som jag har idag. Hon är min hjälte idag och kommer alltid vara. Trots att hon var sjuk eller inte hade energi och inte had råd att ge mig det hon ville. Hade aldrig överlevt till i år utan hennes existens, trots att jag aldrig upplevde henne som en perfekt, ja knappt en bra mamma. Men hon är min mamma! Och hon fanns där hela mitt liv. Och hon förstod mina problem
Min pappa är psykopat, så min mamma är den ända jag kunnat förlita mig på.
Lämna fan inte ungen. Jag önskar att jag hade en så jävla bra anledning till att leva. Ops blev lite ledsen ;(
Avregistrerad användare TrådstartarenFörst, kan relatera till mycket, du är inte ensam. Har tyvärr inte lika stor familj 🙂 men levde med en psykopat i 7 år. Och haft ganska trasigt liv. Vad får du för adhd medicin? Allt förutom attentin lär göra din ångest värre. Och du måste undvika att få rebound, då kan man tappa all energi eller bli riktigt dålig, temporärt. Sover du korrekt? Sömn är viktigast för återhämtning. men sen vill jag också säga att jag växte upp med en ensamstående mamma som hade lite små problem, precis som jag har idag. Hon är min hjälte idag och kommer alltid vara. Trots att hon var sjuk eller inte hade energi och inte had råd att ge mig det hon ville. Hade aldrig överlevt till i år utan hennes existens, trots att jag aldrig upplevde henne som en perfekt, ja knappt en bra mamma. Men hon är min mamma! Och hon fanns där hela mitt liv. Och hon förstod mina problem Min pappa är psykopat, så min mamma är den ända jag kunnat förlita mig på. Lämna fan inte ungen. Jag önskar att jag hade en så jävla bra anledning till att leva. Ops blev lite ledsen ;(
Förstå mig rätt, men vad skönt att höra att någon kan relatera. Det måste varit hemskt för dig att leva så länge med en sån person 🙁 .
Jag äter concerta och har medikinett på morgonen och till eftermiddagen om det behövs. Märkte dock ganska nyligt att medikinetten gav mig hjärtklappning vilket triggade igång ångesten så sen jag slutade med den har jag iaf fått lite mindre ångest.
Tyvärr lyssnar inte överläkaren på psykiatrin på mig när jag gråtit ut att jag behöver hjälp för att jag inte orkar ha det såhär längre. Att jag behöver någon typ av proffs-hjälp för att kunna lära mig hantera denna konstanta depression och ångest 🙁
Nä jag skulle aldrig lämna mitt barn oavsett vad. Han är mitt allt, mitt liv och mina andetag liksom. Det är också därför jag är så orolig att han ska ta skada av att jag inte orkar hitta på saker eller att jag är extremt trött och knappt orkar fixa mat eller diska osv. Ibland känns det liksom som att det vore bättre om jag ringde soc och dom placerade honom i jourhem så han iallafall har folk som tar hand om honom.
Men jag är också livrädd för just det. Han får ju mat, han har rena kläder, leksaker osv. Han växer så det knakar och jag försöker att involvera mig i de tv program vi ser eller tv-spel vi spelar.
Men det är just de att man fasiken aldrig får rätt hjälp. Har flugit runt inom psykiatrin sedan 2008 och gått på allt möjligt för att förhoppningsvis börja må mättre. Mindfullness, kbt osv osv. Diagnos efter diagnos. Skickas hit och dit. Vad tusan behöver man liksom göra för att hitta och få rätt vård? :/
Avregistrerad användareHej. Det låter väldigt tufft för dig med din situation. Bra att du älskar ditt barn så mycket som du gör. Jobbigt att du mår så dåligt. Är det tankegångar du har som återkommer ? Kan någonting bli viktigare än de grejer du tänker på (om det är så)?
Blir du nånsin fysiskt utmattad av ex nån sorts träning? Skulle det vara en väg ?
jag tänker att de här tillstånden är så dominerande att du behöver avlastning och helt annan stimulans så du får andningsplats och kan tänka – leva – känna – med lite andra omständigheter. Kan du komma på något sätt att bryta ditt stämningstillstånd?
kram .
Avregistrerad användareFörstå mig rätt, men vad skönt att höra att någon kan relatera. Det måste varit hemskt för dig att leva så länge med en sån person 🙁 . Jag äter concerta och har medikinett på morgonen och till eftermiddagen om det behövs. Märkte dock ganska nyligt att medikinetten gav mig hjärtklappning vilket triggade igång ångesten så sen jag slutade med den har jag iaf fått lite mindre ångest. Tyvärr lyssnar inte överläkaren på psykiatrin på mig när jag gråtit ut att jag behöver hjälp för att jag inte orkar ha det såhär längre. Att jag behöver någon typ av proffs-hjälp för att kunna lära mig hantera denna konstanta depression och ångest 🙁 Nä jag skulle aldrig lämna mitt barn oavsett vad. Han är mitt allt, mitt liv och mina andetag liksom. Det är också därför jag är så orolig att han ska ta skada av att jag inte orkar hitta på saker eller att jag är extremt trött och knappt orkar fixa mat eller diska osv. Ibland känns det liksom som att det vore bättre om jag ringde soc och dom placerade honom i jourhem så han iallafall har folk som tar hand om honom. Men jag är också livrädd för just det. Han får ju mat, han har rena kläder, leksaker osv. Han växer så det knakar och jag försöker att involvera mig i de tv program vi ser eller tv-spel vi spelar. Men det är just de att man fasiken aldrig får rätt hjälp. Har flugit runt inom psykiatrin sedan 2008 och gått på allt möjligt för att förhoppningsvis börja må mättre. Mindfullness, kbt osv osv. Diagnos efter diagnos. Skickas hit och dit. Vad tusan behöver man liksom göra för att hitta och få rätt vård? :/
Hej! Förlåt ville svara tidigare, men blev nästan manisk eftersom skriva är en trigger :)tiden läker alla sår!
du måste be din läkare om Attentin, har känt så många och mig själv, som har mått väldigt dåligt på concerta/Ritalin/medikinet. Och den är inte skonsam, den är påtvingande inte uppmuntrande. Attentin stimulerar dig att göra något, du får ingen överväldigande energi, men allt känns lättare.
Läkaren borde inte ifrågasätta det. Om, då är det skeva moraler med i bilden!
Min hjärn han/eller hon. vill ju bara vara stimulerad hela dagarna och bada i sina favorit substanser. (hade jag också velat om jag var en hjärna)Är hjärnan nöjd stannar dina tankar i nuet. sysselsätt hjärnan så du äger tankarna. Samt att genom att aktivera hjärnan så kommer den brygga om sig snabbare! Och man upplever saker roligare.
så tänk små steg, fokusera på handlingen inte resultat.
jag tror du kommer klara dig utmärkt!!
Hej,
jag är ensamstående förälder till två små barn (snart 1 och 3 år), och mår så dåligt just nu. Har en psykologkontakt via vårdcentralen som är ok men det hindrar inte att jag är otroligt sliten och less, har mycket ångest och hopplöshetskänslor över att det är såhär mitt liv ser ut nu.
Det har blivit så jobbigt sen andra barnet kom, innan dess hade jag resurserna att vara en någorlunda harmonisk och glad mamma, nu är det bara då och då jag är sån. Är mest stressad hela tiden och blir lätt arg/irriterad, känner mig helt otillräcklig och blir frusterad över att aldrig riktigt räcka till och kunna ha lugn och fokus på ett barn.
Pappan till barnen är inte så ofta med båda själv, han bor väldigt litet så barnen bor mycket mer hos mig, bara stora barnet som är några dar hos honom. Vet inte hur vi ska lägga upp det annorlunda men jag står inte ut som det är nu!
Avregistrerad användare TrådstartarenHej, jag är ensamstående förälder till två små barn (snart 1 och 3 år), och mår så dåligt just nu. Har en psykologkontakt via vårdcentralen som är ok men det hindrar inte att jag är otroligt sliten och less, har mycket ångest och hopplöshetskänslor över att det är såhär mitt liv ser ut nu. Det har blivit så jobbigt sen andra barnet kom, innan dess hade jag resurserna att vara en någorlunda harmonisk och glad mamma, nu är det bara då och då jag är sån. Är mest stressad hela tiden och blir lätt arg/irriterad, känner mig helt otillräcklig och blir frusterad över att aldrig riktigt räcka till och kunna ha lugn och fokus på ett barn. Pappan till barnen är inte så ofta med båda själv, han bor väldigt litet så barnen bor mycket mer hos mig, bara stora barnet som är några dar hos honom. Vet inte hur vi ska lägga upp det annorlunda men jag står inte ut som det är nu!
Hej! Jag känner verkligen med dig! Pappan till mitt barn är inte närvarande längre så är helg själv med honom. Kan du inte prata med familjerätten eller soc? Du kan ringa annonymt och rådfråga dom.
Att han bor litet är hans egna problem som han får lösa tycker jag! Madrass på golvet eller varför inte en våningssäng till barnen? Jag löste det så när min föredetta styvson blev placerad hos mig via soc. Köpte en våningssäng åt dom då jag också bor litet. Jag sover på en bäddsoffa och barnet har eget rum. Haft det så i över ett år och det går jättebra. Har även en pojkvän som kommer hit ibland och sover över. Så plats till barnen finns alltid. Det handlar bara om vilja, å tyvärr verkar barnens pappa va bekväm med att slippa ansvaret 🙁 . Förstår verkligen inte hur dom tänker.. jag skulle aldrig kunna ha det så att mitt barn bara var hos mig ibland.
Men angående måendet, jag chattade med soc anonymt och fick tipset att ringa anonymt för att se vad dom kan erbjuda för stöd. Tydligen är att plasera barnet i ett annat hem den sista utvägen. Fast jag är ändå rädd att ringa. Jag tar ångestdämpande medicin varje dag och vi spenderar dagarna med att titta på tv, rita/pyssla eller spela tv-spel. Jag orkar inte gå ut trotts att vi har en jättefin lekplats typ 30meter ifrån porten. Jag orkar knappt laga mat och jag gråter flera gånger per dag för att jag känner mig så himla otillräcklig. Man orkar liksom inte engagera sig och hitta på saker. Varje kväll lovar jag mig själv att “imorgon ska jag hitta på saker med barnet oavsett vad!” Men när jag vaknar så kommer ångesten och jag saknar energi att göra något alls.
Och sen psykiatrin som aldrig vill hjälpa en utan ger bara medicin och fortsatt sjukskrivning. Jag har bett om psykolog och kbt för att arbeta bort min agorafobi och få hjälp men nej. Ibland vill man bara ge upp men min son håller mig kvar. Skulle aldrig kunna lämna honom så därför är det bara tankar som aldrig skulle bli till handling.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.