Idag är en sån dag när jag helst av allt vill lägga mig ner och bara sluta existera.
Har sen 2014 medicinerat min depression och jag har testat på samtalsterapi ett par gånger. Alla gånger jag varit hos läkare har det en period känts helt ok, att “nu kanske det äntligen vänder” men jag glider alltid ner i min mörka svacka igen. Alltid lite djupare. Det som känns frustrerande är att jag egentligen inte har någon anledning till att må dåligt. Ingen direkt traumatisk barndom, jag har en utbildning och ett eftertraktat jobb, en klick vänner och har dejtat en person i ett halvår nu.
Nu är jag här återigen. Jag kan inte för mitt liv hitta någon form av existentiell mening med att finnas, det som existerar på mitt känsloregister är det mellan suicid och apatisk, allt jag gör blir fel och jag skäms över mina känslor eftersom det känns som om jag tycker synd om mig själv.
Vet inte riktigt vad jag vill ha ut av att skriva detta men vill väl ventilera. Jag har inte direkt någon jag kan prata med detta om eftersom de flesta blir obekväma när jag går djupare än “jag har en dålig period nu”. Jag har pratat med min mamma men har slutat dela med mig av mina djupaste tankar eftersom hon blir orolig för mig och ringer nästan varje dag för att se om jag lever mer eller mindre. Jag vill inte dö men jag vill heller inte leva, ja ni vet säkert vad jag snackar om.
Personen jag dejtar är ren och skär solsken och världens snällaste men ger mig otroligt dåligt samvete eftersom hen känner sig otillräcklig. Så nu har jag börja isolera mig eftersom jag inte orkar dras med både min existentiella ångest och andras känslor pga hur jag känner. Märker också att mina kollegor börjar bli irriterade på mig eftersom jag har börjat göra massvis med slarvfel, inte orkar hänga med i diskussioner eller har något driv i det jag gör.
Hur brukar ni tänka/göra för att få en liten gnutta ljus i era mörkaste stunder?
