Misslyckas med nästan allt i livet

Är 20 år gammal. Kan inte hålla konversationer med folk. Har inga vänner där jag pluggar. Fick pissdåliga betyg i gymnasiet. På högskolan sackar jag efter. Har inte körkort, det har jag gett upp på för länge sedan då jag är en trafikfara (tappar fokus). Kan inte hålla ett förhållande vid liv. Idag föll jag till och med tillbaka i mitt självskadebeteende. Försöker tänka positivt men ”rösten i huvudet” skriker alltid så jävla högt om hur värdelös jag är. Jag klarar inte av att vara vuxen. Jag skulle helst vilja bara skaffa något skitjobb på ICA men inte ens det skulle jag klara av eftersom jag inte kan tänka efter själv vad som behöver göras utan skulle behöva fråga mina kollegor ”aha vad ska jag göra nu då?” som något jävla småbarn. Önskar jag hade modet att ta livet av mig.

den här texten är fucking piss-äckligt rörig också för jag kan inte skriva strukturerat. Ännu en av sakerna jag är skitdålig på.

kom inte och säg att jag behöver öva för att bli bra. Har slösat säkert 10000 timmar av mitt liv på dataspel, jag är fortfarande sämre än folk som precis har börjat spela för det mesta. Jag mår bara så jävla fucking dåligt hela jävla tiden och det är så fucking uttröttande att dölja det hela tiden. För det är så det är. Folk gillar inte när man gnäller. Le och vinka. Låtsas som att du mår bra. Nämen oj, hen tog livet av sig. Önskar vi hade sett tecknen.

fuck den här världen jag fucking hatar nästan allt i den.
och det är ju en ännu mer fucked sak. Jag har inte ens haft det dåligt i livet. Jag har haft höga förutsättningar för att göra bra ifrån mig i livet. Ett bra hem med uppmuntrande föräldrar, ingen fattigdom, inget krig jag behövt fly från. Ändå så FUCKAR JAG UPP DET. Hur värdelöst är ändå inte det?

Och runt om i världen blir det bara värre och värre och värre. Klimatkrisen, oroligheter mellan världsmakter, extremhöger stiger i popularitet inom politik, allt sån skit.

jag vet ärligt talat inte hur länge till jag orkar. Allt är skit, och det är nästan inget som inte varit skit sedan jag var typ 12.

helvetes jävla skit.

Bra att du skriver här!

Känner med dig. Hör att du är frustrerad och plågad av livet. Låter väldigt jobbigt att ständigt höra den där kritiska rösten.

Det där med struktur kan inte jag heller, direkt. Tidigare alltid fått klagomål i skolan på att det saknas en röd tråd. Samt en hel del andra klagomål om mina studieresultat. Med åldern (är 36 idag) började de dock växa bort. Tycker däremot din text är strukturerad och lättbegriplig!

Nu vet jag inte om du blir arg om jag säger det men jag måste ändå fråga: Det är inte så att du kanske har ADD? Det mesta du beskriver som svårigheter är just koncentration och fokus? I såna fall finns det ju hjälp att få så du får lättare med de här grejerna.

Värme

Ingen fara, jag blir inte arg.

har aldrig gått och fått någon diagnos riktigt, bara tänkt att jag ”kanske” har något för att jag har koncentrationssvårigheter och svårt med set sociala. Så ingen aning.

Jag önskar att du inte var så hård mot dig själv. Ibland måste man sänka ribban av olika anledningar, mycket i livet handlar även om timing och att välja rätt väg just för dig. Ingen är bra på allt, men alla är bra på något. Om jag jobbade på ICA skulle jag vara tacksam om du började där, för att du visar intresset att vilja lära dig vad som ska göras, när, var och hur- en merit i mina ögon. Ingen kan en ny arbetsplats per automatik. I lagens mening är du vuxen, men vuxen blir man även genom erfarenheter. Man misslyckas många gånger i livet, men för det är man inte värdelös som person som inte får existera. Jag hoppas du ser dig själv med blidare ögon, för när man behöver en vän så är ens egen person den bästa vän man kan ha- lämnar aldrig ens sida, finns alltid där när ingen annan vill, kan eller orkar vara ens vän. 💖

Håller med dig Yellow Lugega om att det är väldigt lätt att känna att man inte duger i det här samhället. På grund av den tekniska utvecklingen och globaliseringen kräver alltfler jobb utbildning, ständig fortbildning och det gör också att kraven på social kompetens blir allt högre. Sociala medier och bloggar bidrar säkert ännu mer till folks känslor av att vara värdelösa. Att körkort krävs överallt rent slentrianmässigt är enligt mig helt idiotiskt både av miljöskäl och inkluderingsskäl. (“Vi kan inte komma på en enda situation då det här jobbet kräver körkort egentligen men vi kan väl slänga in ett körkortskrav i annonsen ändå för säkerhets skull, höhö”). Du duger som du är och det är inget fel på dig, även om det skulle visa sig att du har svårigheter som du behöver hjälp med, eller en diagnos. Du är människa, hur skulle du kunna vara perfekt? Bara det, att det räcker att man är 99,9% kapabel för att få en diagnos i det här samhället, säger något om samhällets krav. Och har man en diagnos förväntas man istället ha superkrafter eller vara en hjälte à Greta Thunberg (trots all cred till henne) liksom för att kompensera. Låt en vara en förbannad jävla medelmåtta någon gång! Har god lust att starta Medelmåttornas Riksförbund. Yellow Lugega, du verkar ha lätt för att uttrycka dig, och det är en styrka som kan hjälpa dig. Fortsätt skriva av dig och fortsätt söka stöd och gemenskap, tex på sådana här forum. Kram.

Från en med diagnos ADD för övrigt, som en gång tvivlade på att jag någonsin skulle komma in i arbetslivet.

Tack indigo qugugo. Det var väldigt fina ord.

Yellow Lugega: Ingen orsak. Jag var också superstressad i din ålder när man var ny i arbetslivet och förväntades lära sig jobb på två-tre dagars introduktion. Förstod inte då att kraven var orimliga, hade ju ingen tidigare erfarenhet av arbetslivet att jämföra med, utan trodde att det var jag som var helt hopplös och såg mig själv stå på Samhall och väga godiskartonger i framtiden. Men kom ihåg, du mår dåligt nu och fungerar utifrån det. Tids nog, genom din erfarenhet, kommer du att hitta dina styrkor och var du kommer till din rätt. Då kommer du att få uppleva hur det är att må bra och hur du fungerar när du inte är superstressad. Halva förklaringen till hur en människa fungerar, ligger ju i vilken omgivning hen verkar i. Kanske blir det en neuropsykiatrisk utredning som ger svar på dina styrkor och svårigheter och hur du kan hitta strategier för dem, kanske blir det genom något intresse du hittar eller genom någonting helt annat. Förhoppningsvis får vi också snart en samhällsrevolution. Det har ju visat sig att det inte funkar att ha detta uppskruvade tempo. Även folk utan diagnos eller specifika svårigheter mår dåligt och bränner ut sig av kraven idag.