Min samtalskontakt vill inte mer

Red Dykepi skrev:

Jag känner mig helt förvirrad nu. Eftersom jag är deltidssjukskriven så behöver jag en läkarkontakt som kan skriva intyg till Försäkringskassan med jämna mellanrum. Även om de senaste läkarna (hyrläkare) varit sådär, så har jag känt mig trygg på min mottagning. Min samtalskontakt har sett till att jag har fått de läkartider jag behövt, och när jag träffat nya personer så har hon varit med och förklarat situationen. Nu när hon inte längre ville fortsätta som samtalskontakt, så känns det jobbigt att fortsätta på mottagningen. Jag känner mig inte trygg där längre. Hon är ju fortfarande enhetschef och eftersom mottagningen just nu bara har hyrläkare så går alla tidsbokningar et c. via henne. Jag funderar på att försöka hitta en läkare någon annanstans, men vet inte vart jag ska vända mig. Var kan jag känna mig trygg?

Ush läst igenom tråden och kan dom utomstående bara beklaga, lider med dig! Jag vet vad det handlar om när samtalskontakter ger sig och vill ”gå vidare” , mitt vanligaste hejdå är : Du har alla medel och nycklar för att klara dig själv. … Fantastiskt att man fortfarande sitter framför spegeln och önskar livet ur sig utan framgång!! Hoppas du ”hittar rätt” med ngn du kan anförtro dig till och som kan vägleda dig till framgång.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ush läst igenom tråden och kan dom utomstående bara beklaga, lider med dig! Jag vet vad det handlar om när samtalskontakter ger sig och vill ”gå vidare” , mitt vanligaste hejdå är : Du har alla medel och nycklar för att klara dig själv. … Fantastiskt att man fortfarande sitter framför spegeln och önskar livet ur sig utan framgång!! Hoppas du ”hittar rätt” med ngn du kan anförtro dig till och som kan vägleda dig till framgång.

Ja, om man har så mörka tankar så har man ju bevisligen INTE “alla medel och nycklar” för att klara sig själv. Vad tråkigt att dina samtalskontakter har avslutat innan du känt dig redo för det. Jag beklagar å dina vägnar också. Det måste ha varit skitjobbigt.

Jag trodde verkligen att jag hade hittat rätt samtalskontakt den här gången, men uppenbarligen hade jag fel. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att hitta rätt. Jag träffade den här samtalskontakten igår, eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt, och då pratade vi om att jag behöver någon som ligger ett steg före mig, d.v.s. någon som ger mig nya infallsvinklar. De flesta gör nämligen inte det, utan den här samtalskontakten är den enda som gjort det. De andra har bara kommit med sådant som jag redan tänkt/provat själv, och det har inte varit särskilt svårt att lista ut deras “nästa drag”.

Min samtalskontakt sa igår att det är “fantastiska och unika förmågor” jag har, och att det är väldigt ovanligt. Hon sa också att hon själv är likadan, vilket hon även sagt tidigare. Därav att jag har tyckt att det fungerat så bra med henne. Hon var också ärlig med att det nog kan bli väldigt svårt att hitta någon som jag kommer känna ligger steget före mig, men hon förstod samtidigt att det är vad som krävs för att jag ska få ut någonting av kontakten.

Ett annat, stort, problem är att jag upplever att personal inom psykiatrin har extremt svårt att klara av att jag reagerar på saker i deras bemötande. Jag är inte rädd för att fråga och ifrågasätta när någonting inte känns bra. Detta har jag även gjort inom tandvården, då jag är tandvårdsrädd, men där upplever jag att det ses som positivt. Inom psykiatrin upplever jag däremot att det ses som väldigt negativt och besvärande för personalen, och jag har många gånger upplevt att personalen försökt avleda mig i dessa situationer. Varpå jag naturligtvis har frågat varför de försökt avleda mig, varpå de blivit ännu mer obekväma. Många gånger har jag hållit inne med mina känslor kring deras bemötande, varpå jag känt mig spänd och otrygg, men personalen har verkar nöjda.

Den här samtalskontakten har kunnat ta att jag fungerar såhär, och har tidigare bemött det väldigt bra, men igår kallade hon det plötsligt för “terapistörande beteende”. För mig handlar det enbart om att jag vill känna mig trygg, vilket blir svårt med alla förhållningsregler. Jag upplever att det är mycket mer avslappnat, och högre i tak, inom tandvården och t.o.m. hos veterinären. Där uppmuntras jag till att fråga och säga till när någonting inte känns bra. Men inom psykiatrin är det precis tvärtom. Det känns som om personalen, istället för att ta hänsyn till mina behov, vill anpassa mina behov så att de passar deras sätt att jobba, men det fungerar inte för mig. Jag är så ledsen och förtvivlad över att det känns som om det är något slags självändamål att göra “rätt” istället för att göra gott.

När min samtalskontakt förstod att jag tappat hoppet om att få hjälp så erbjöd hon mig att träffa henne en gång i månaden. Jag skulle gärna vilja det, men jag vet inte om jag vågar, för om jag inte får säga ifrån när hon gör någonting som inte känns bra så kommer jag att bli mer stjälpt än hjälpt.

[Red Dykepi]

Hon gör mig illa! När hon sa att hon ville avsluta så ville hon skicka mig till en psykolog istället, men då kände inte jag att jag orkade börja om med någon ny. Senare erbjöd hon mig att träffa en annan sjuksköterska eller skötare på mottagningen, men inte heller då kände jag att jag orkade börja om med någon ny.

På sistone har jag dock insett att jag inte klarar mig utan samtalsstöd, utan jag har börjat må mycket sämre. Det går åt helt fel håll för mig, vilket gör mig både stressad och ledsen. Därför bad jag min f.d. samtalskontakt om hjälp med att hitta rätt person, men då hette det plötsligt att hon inte kunde hjälpa mig med detta eftersom hon inte är jag! Jag har bokstavligen bönat och bett att hon ska hjälpa mig att hitta en ny samtalskontakt, men det enda som hände var att hon slutade svara på mina meddelanden. Till slut gav jag upp och bokade tid hos en diakon i Svenska kyrkan istället.

Nästa fredag hade jag en läkartid, och eftersom det är en hyrläkare så har han inget eget telefonnummer. Därför går alla kontakter med honom via min f.d. samtalskontakt, eftersom hon är enhetschef. Hon brukar alltid höra av sig om hon behöver boka om en tid, för att kolla att jag säkert kan, men häromdagen kom det plötsligt en kallelse i brevlådan. Med denna följde en handskriven lapp, där hon hade skrivit att läkartiden var ombokad.

Eftersom hon inte hade stämt av med mig innan hon bokade om tiden (vilket hon alltid varit väldigt noga med att göra) så råkade det bli en tid då jag inte kan. Jag skickade därför ett meddelande om att jag behövde boka om tiden, men hon har inte hört av sig med en ny tid. Idag skickade jag ännu ett meddelande där jag skrev att det är bra om jag får veta när läkarbesöket blir, då jag känner att jag står standby just nu och inte vågar boka in något annat. Läkarbesöket är superviktigt, eftersom det handlar om att förlänga min deltidssjukskrivning. Men tror ni att hon har hört av sig? Icke. Hon har alltid varit extremt lätt att få tag i, men nu känns det faktiskt som om hon undviker mig.

Jag kommer att se mig om efter en annan läkare, men jag kommer inte att hinna hitta någon innan intyget går ut, så jag måste gå till mottagningen en sista gång. Sedan är den ett avslutat kapitel för mig. Jag vill bara därifrån nu.