Hem > Forum > Må piss > Min samtalskontakt vill inte mer

Min samtalskontakt vill inte mer

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14
  • Jag är så ledsen!

    Igår berättade min samtalskontakt att hon känner att hon inte kan vara min samtalskontakt längre. Hon känner sig otillräcklig och inte tillräckligt kompetent, för att hon inte är psykolog och inte kan allt som en psykolog kan. Grejen är att hon kan så mycket annat. Jag har gått hos psykologer och de har aldrig hjälpt mig. Det har däremot den här samtalskontakten, som är sjuksköterska. Hon har varit fantastisk, en klippa. Med hennes hjälp har jag kommit framåt, men det är lång väg kvar till mål och jag hade verkligen behövt stöttning ett tag till.

    Det var inte planerat att vi skulle avsluta nu. Planen var att vi skulle fortsätta träffas en gång i veckan och att hon skulle följa med mig till Arbetsförmedlingen som stöd och för att kunna förklara min aktivitetsbegränsning ur ett medicinskt perspektiv. Jag skrev in mig på den arbetsförmedling som ligger i samma hus som mottagningen enbart därför. Själv bor jag på andra sidan stan.

    Min samtalskontakt ”vände” plötsligt för tre veckor sedan, genom att bl.a. säga att hon inte vet vad jag vill ha hjälp med. Hon betedde sig allmänt illa och jag försvarar inte det, men jag vet att hon inte är varken elak eller oförstående innerst inne.

    Sedan igår så pratade hon på ett sätt som hon normalt inte gör (hon pratade väldigt mycket emot vad hon sagt tidigare) och ville avsluta. Jag respekterar hennes val, men anar att det är någon annan på mottagningen som haft synpunkter på att hon varit min samtalskontakt, att hon inte jobbat enligt en massa normer utan tänkt själv et c. Jag blir förbannad, för det behövs människor som hon inom psykiatrin!

    Nu klippte hon bara allt, och mötet med Arbetsförmedlingen får jag tackla själv. Vi som hade planerat vad vi skulle trycka på o.s.v. Och nu har jag ingen samtalskontakt längre. Hon är även enhetschef, så hon erbjöd mig att träffa mottagningens psykolog, men jag tackade nej. Möjligheten finns kvar, men jag orkar inte börja om med någon annan, och en sådan här bra samtalskontakt lär jag aldrig hitta i någon annan.

    Hej Red Dykepi.

    Jag förstår alltför väl vad du går igenom och hur svårt det känns när någon man anförtrott sig till bara försvinner från den ena stunden till den andra. Jag är i samma situation även om min samtalskontakt inte fanns inte vården. För min del handlade det om att stället som ordnat med samtalen hade en maxgräns i hur många samtal de kunde ge men som i ditt fall så talade min samtalskontakt om en fortsättning. Plötsligt gick inte detta längre och min samtalskontakt fick order om att avsluta vår kontakt.

    Om det är så att din sjuksköterska gjort mer än vad hon får enligt mottagningens regler och någon kommit på det är med med stor sannolikhet så att hon så att säga ”tar på sig” det hela genom att säga att hon inte vet hur hon ska hjälpa dig mer. Om det finns en vårdplan som hon själv skrivit tillsammans med dig så borde hon redan då veta med vad hon skulle kunna hjälpa dig.

    Det jag tänker på är om det tillkommit nya områden du behöver hjälp kring som inte var kända när ni gjorde vårdplanen? Sa sjuksköterskan mer exakt vad det är hon inte kan hjälpa dig med som en psykolog istället ska kunna?

    Om du befinner dig inom öppenpsykiatrin kan jag tänka att en sådan sak som att en sjuksköterska lovat att följa med dig till Arbetsförmedlingen är sådant som kan anses vara att gå emot mottagningens riktlinjer för vad en sjuksköterska ska göra. Det kan ha varit så att hon gjort liknande för andra patienter och till slut då kanske fått någon form av varning som gör att hon inte kan fortsätta sitt arbete med vissa patienter.

    En möjlig anledning, utan att jag känner till så mycket kring situationen, är också att hon av hälsoskäl behöver dra ner på antalet patientkontakter.

    Det som skulle kunna vara möjligt, om du vill ha mer av ett tydligt svar på varför, är att ta det här som ett ärende via Patientnämnden. Du kan då kort skriva ner vad som hänt och sedan i slutet av brevet ställer du en eller ett par frågor specifikt kring vad sjuksköterskan ansåg att hon inte kunde hjälpa dig med. Du skulle också kunna fråga varför detta uppkom nu, speciellt om du gått hos henne en längre tid. Det är då inte rimligt att en utbildad person som din sjuksköterska plötsligt kommer på att hon saknar vissa kompetenser, det bör man inse tidigt i kontakten med en patient.

    Trådstartaren

    Hej Red Dykepi. Jag förstår alltför väl vad du går igenom och hur svårt det känns när någon man anförtrott sig till bara försvinner från den ena stunden till den andra. Jag är i samma situation även om min samtalskontakt inte fanns inte vården. För min del handlade det om att stället som ordnat med samtalen hade en maxgräns i hur många samtal de kunde ge men som i ditt fall så talade min samtalskontakt om en fortsättning. Plötsligt gick inte detta längre och min samtalskontakt fick order om att avsluta vår kontakt. Om det är så att din sjuksköterska gjort mer än vad hon får enligt mottagningens regler och någon kommit på det är med med stor sannolikhet så att hon så att säga ”tar på sig” det hela genom att säga att hon inte vet hur hon ska hjälpa dig mer. Om det finns en vårdplan som hon själv skrivit tillsammans med dig så borde hon redan då veta med vad hon skulle kunna hjälpa dig. Det jag tänker på är om det tillkommit nya områden du behöver hjälp kring som inte var kända när ni gjorde vårdplanen? Sa sjuksköterskan mer exakt vad det är hon inte kan hjälpa dig med som en psykolog istället ska kunna? Om du befinner dig inom öppenpsykiatrin kan jag tänka att en sådan sak som att en sjuksköterska lovat att följa med dig till Arbetsförmedlingen är sådant som kan anses vara att gå emot mottagningens riktlinjer för vad en sjuksköterska ska göra. Det kan ha varit så att hon gjort liknande för andra patienter och till slut då kanske fått någon form av varning som gör att hon inte kan fortsätta sitt arbete med vissa patienter. En möjlig anledning, utan att jag känner till så mycket kring situationen, är också att hon av hälsoskäl behöver dra ner på antalet patientkontakter. Det som skulle kunna vara möjligt, om du vill ha mer av ett tydligt svar på varför, är att ta det här som ett ärende via Patientnämnden. Du kan då kort skriva ner vad som hänt och sedan i slutet av brevet ställer du en eller ett par frågor specifikt kring vad sjuksköterskan ansåg att hon inte kunde hjälpa dig med. Du skulle också kunna fråga varför detta uppkom nu, speciellt om du gått hos henne en längre tid. Det är då inte rimligt att en utbildad person som din sjuksköterska plötsligt kommer på att hon saknar vissa kompetenser, det bör man inse tidigt i kontakten med en patient.

    Vad tråkigt att du inte kunde fortsätta hos din samtalskontakt. Jag beklagar verkligen att du inte kunde fortsätta att få hjälp.

    Jag tror att det är ganska troligt att min samtalskontakt lägger det här på sig själv fastän det i själva verket handlar om någonting annat. Hon har tagit på sig saker tidigare, även om det då inte handlat om såhär stora saker. Det har då berott på att hon är enhetschef och känt att hon har haft ett ansvar även för sådant som inte varit hennes fel. Även om man är chef så finns det saker som man inte kan rå på.

    Att hon lovat att följa med mig till Arbetsförmedlingen tror jag inte går utanför hennes uppdrag, då det är ganska vanligt att man har samverkansmöten med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. I synnerhet på den här mottagningen är det nog väldigt vanligt, då det är en specialistmottagning där jag gissar att många patienter har en rad olika insatser.

    Vi har inte upprättat någon skriftlig vårdplan, utan när vi började vår kontakt så frågade hon vad jag behövde hjälp med och sedan har vi jobbat med de sakerna. Däremot har vi inte haft så mycket struktur på samtalen, eftersom jag tidigare känt mig hämmad när det blivit för strikt. Jag känner att jag utvecklas mer när jag kan prata fritt ur hjärtat. Det var jag tydlig med från början, och min samtalskontakt hade ingenting emot det.

    Ja, hon har sagt vad det är hon inte kan hjälpa mig med, men de sakerna har hon VERKLIGEN förstått (vilket ingen av mina tidigare samtalskontakter och gjort) och jag känner att jag har fått hjälp med de sakerna, om än inte färdigt.

    Hon har tidigare föreslagit att jag ska träffa en psykolog istället, men då har jag uppfattat att det mer handlat om att hon varit orolig för att JAG inte känt att jag fått ut någonting av våra samtal. Då har jag sagt att jag tyckt att allt fungerat jättebra, och försökt specificera vad det är som har fungerat bra, och sedan har det inte varit mer med det. Jag har aldrig upplevt det som att hon inte VELAT vara samtalskontakt, tvärtom. Hon har varit enormt engagerad och uppmuntrat mig till att höra av mig när det krisar et c.

    Att ta kontakt med Patientnämnden skulle kännas jättekonstigt, eftersom vi haft en sådan rak och bra kommunikation fram tills nu. Jag vet egentligen inte vad jag vill/borde göra nu… Jag är mest så ledsen, besviken och chockad över att det blev såhär. Det var ju som sagt inte planerat, utan vi hade planerat annat. Och hon har varit en klippa.

    Trådstartaren

    Det är också så att jag har en egenskap som jag själv är väldigt stolt över, och det är att jag är bra på att ”se” människor. Det innebär att många människor har lätt att känna förtroende för mig, men också att en del känner sig obekväma för att de aldrig kan låtsas inför mig eller köra olika trick. Även om jag inte alltid berättar att jag märker, så känner folk att jag märker.

    Den här egenskapen innebär att jag ”ser” alla människor, så de som jobbar inom psykiatrin utgör inget undantag. Tyvärr använder de sig ofta av olika metoder för att få mig att reflektera, vilket har stressat mig. Det tar inte lång tid för mig att räkna ut vad det är de försöker fiska fram, och det känns meningslöst att sitta där och spela teater. Jag går ju dit för min skull och inte för personalens. Jag känner inte heller att jag kan få bra hjälp om inte personalen förstår hur jag fungerar. Därför har jag ibland sagt sådant som: ”Ja, jag har ångest”, om jag märkt att personalen gått som katten kring het gröt för att få reda på det. Sedan har jag sagt att det känns bättre om de ställer raka frågor istället, eftersom jag blir så nervös när någon går som katten kring het gröt. Flera samtalskontakter jag haft har inte kunnat ta detta, utan har försökt avleda mig, vilket jag såklart har märkt. Varpå samtalskontakterna blivit ännu mer nervösa, för då har de inte kunnat fortsätta med sin färdiga metod.

    Jag har haft svårt att hitta någon som vågar vara rak och ärlig, så när jag hittade den här samtalskontakten så blev jag jätteglad. Redan under första besöket så berättade jag hur jag fungerar, men istället för att bli obekväm så undrade hon om jag såg hennes själ. Inte ens när jag sa ja så verkade hon bli obekväm.

    Jag märkte ganska snabbt att min samtalskontakt delade den här egenskapen, att hon också kunde ”se” människor, för hon såg verkligen mig. Hon har senare bekräftat rakt ut att hon också har den här egenskapen.

    Jag har hela tiden upplevt att det har funnits ett samförstånd, att det faktum att vi båda har den här egenskapen har gjort att hon kunnat vara rak och ärlig och att jag har sluppit låtsas. Det har gjort att vi haft ett väldigt bra samarbete. Aldrig har jag upplevt att hon har tyckt att det varit jobbigt att veta att jag kan ”se” henne lika mycket som hon kan ”se” mig.

    Nu däremot så sa hon att hon tycker att det är jobbigt när jag ifrågasätter hennes beteende, vilket jag brukar göra om hon beter sig på ett sätt som gör att jag oroar mig för att hon inte har förstått. Det har också hänt att jag indirekt har ifrågasatt hennes beteende, som t.ex. när hon var positiv inför att en ny vårdgivare skulle ta över mottagningen. Då märkte jag på henne att hon bara låtsades, att hon hade lurat sig själv, och då förstod jag att det inte antagligen inte alls skulle bli bra när den nya vårdgivaren tog över. Detta blev jag stressad för, så då råkade jag säga: ”Nu blir jag stressad” eller liknande.

    Jag har hela tiden upplevt att min samtalskontakt har varit bekväm med att jag fungerar som jag gör, och tidigare har hon tyckt att det varit bra att jag sagt ifrån och frågat om sådant som inte känts bra, men nu helt plötsligt så verkade det vara ett problem.

    Jag har nu skrivit till henne att hon kan ta bort mig från mottagningen helt och hållet, att jag inte ens behöver ha kvar min läkarkontakt, för jag orkar inte gå dit och lägga en massa energi på att låtsas att jag inte ”ser” honom. Oftast så berättar jag inte att jag ”ser” personalen, men ofta märker de det ändå, och då blir de obekväma. Samtidigt känner jag att jag måste kunna få vara jag. Om jag ska gå dit och lägga min energi på att det absolut inte – i något omedvetet jag gör – får märkas att jag ”ser” personalen, så kommer jag inte att kunna fokusera på det som är viktigt för MIG, nämligen att få hjälp med mina egna problem.

    Jag respekterar att min samtalskontakt inte vill fortsätta, men känner mig som en snigel som fått hjälp att våga sig ut ur sitt skal. Nu har snigeln fått hjälp att hjälpa sig själv över vägen, men halvvägs över så pallade inte hjälpen mer. Nu står snigeln där, utan sitt skal, och undrar hur i all världen hon ska lyckas ta sig i mål. Samtidigt närmar sig bilarna i rasande fart…

    Avatar

    Jag tror att det hinner komma någon som lyfter undan snigeln från vägen till gräset bredvid, innan bilarna hinner komma.

    Trådstartaren

    Jag tror att det hinner komma någon som lyfter undan snigeln från vägen till gräset bredvid, innan bilarna hinner komma.

    Det kanske kommer någon, men snigeln har svårt med tillit och vågar kanske inte följa med. Snigeln orkar inte längre vara stark och modig.

    Trådstartaren

    Jag vet inte heller hur jag skulle hitta en ny samtalskontakt som har en tillräckligt skarp hjärna och som inte är låst i metoder utan vågar tänka själv.

    Jag kanske låter väldigt negativ, men jag har haft otroligt svårt att hitta en samtalskontakt som inte bara säger sådant som för mig framstår som banalt. Min nuvarande (eller f.d. som det väl är nu) hittade jag av en ren slump, men då hade jag kämpat länge.

    Avatar

    Jag vet inte heller hur jag skulle hitta en ny samtalskontakt som har en tillräckligt skarp hjärna och som inte är låst i metoder utan vågar tänka själv. Jag kanske låter väldigt negativ, men jag har haft otroligt svårt att hitta en samtalskontakt som inte bara säger sådant som för mig framstår som banalt. Min nuvarande (eller f.d. som det väl är nu) hittade jag av en ren slump, men då hade jag kämpat länge.

    Jag tycker inte alls att du låter negativ. Eller rättare sagt, det är väl i så fall med all rätta. Själv känner jag en väldig frustration när jag kommer dit hän att jag funderar på att söka hjälp, som jag gör lite då och då när läget är lite väl massivt. För de erfarenheter man har av just ”söka hjälp” sedan tidigare, gör det hela lönlöst. Och, lönlöst i ett läge där det är hyggligt akut, är hemskt.

    Trådstartaren

    Jag tycker inte alls att du låter negativ. Eller rättare sagt, det är väl i så fall med all rätta. Själv känner jag en väldig frustration när jag kommer dit hän att jag funderar på att söka hjälp, som jag gör lite då och då när läget är lite väl massivt. För de erfarenheter man har av just ”söka hjälp” sedan tidigare, gör det hela lönlöst. Och, lönlöst i ett läge där det är hyggligt akut, är hemskt.

    Tack för ditt stöd! Verkligen tråkigt att höra att du också har dåliga erfarenheter av att söka hjälp. Jag förstår verkligen att känslan av att det är lönlöst att söka hjälp måste vara hemsk när läget är akut.

    För mig kan det kännas bra ibland, men sedan märker personalen det här med att jag ”ser” människor och att jag inte utvecklas så snabbt, och då faller det tyvärr. Jag trodde verkligen inte att detta skulle vara några problem för den här personen, men tydligen…

    Tyvärr har det även varit så att när jag träffat personal som det inte känts bra med så har de själva verkat övertygade om att det de gjort varit bra, ibland har de nästan varit kaxiga. Men när jag sedan träffar någon som gör ett fantastiskt jobb för att hjälpa mig, ja då känner den personen att hon inte duger. Hon verkar helt omedveten om sin egen kompetens och verkar jämföra sig med psykologer och andra som jobbar med KBT, PDT och sådant som ”alla” jobbar med men som aldrig har hjälpt mig.

    Det jag tänker på när jag läser i den här tråden som jag också svarade i tidigare är att det kanske är så att det finns ett glapp mellan vad du anser är att vara hjälpt och hur vården ser på det? Tyvärr är ju vården väldigt styrd och alla insatser som ges ska motiveras på olika plan, mot chefer och andra.

    De metoder du nämner som KBT och PDT är ofta det som behandlare ska hålla sig till och hamnar man i stödsamtal och kanske då även mer praktiska insatser som att följa med till Arbetsförmedlingen så tror jag det är svårt för en behandlare att i längden motivera varför han eller hon ska ge ett sådant stöd. Det då sådant stöd inte följer riktlinjerna för behandling om det nu är samtal som avses. Om man har exempelvis en personlig assistent eller boendestöd så faller sådana insatser inom deras uppdrag men en person som är sjuksköterska har generellt inte sådana uppdrag.

    Jag menar inte alls att det här var korrekt gjort, det är under all kritik att bara avsluta en kontakt och hänvisa till en ny samtalskontakt som du dessutom inte vill ha. Om du inte vill anmäla det här till Patientnämnden tycker jag att du kan söka den som är medicinskt ansvarig läkare och be om antingen ett möte eller ett telefonsamtal med den personen. Det är den medicinskt ansvarige läkaren som också har en stor påverkan på hur resurserna inom en mottagning fördelas. Du skulle kunna fråga om den behandling/de samtal du fick hos sjuksköterskan faller utanför mottagningens uppdrag och om det var därför de nu ansåg att de måste hänvisa dig vidare till en psykolog.

    För mig låter det som att sjuksköterskan gått utanför sitt uppdrag och att de anser att samtal ska ges av psykolog, alltså enligt riktlinjerna. Tyvärr är det så att man som patient kan tycka annorlunda men ändå vara hänvisad till det de anser är bäst, även om du själv inte anser att det är det bästa alternativet.

    Du kanske redan uteslutit alla kontakter med mottagningen men annars skulle du kunna påbörja samtal med den här psykologen och under tiden sedan visa på varför det inte fungerar för dig. Men jag förstår att det inte känns som att det finns några bra alternativ eftersom det inte ger dig sjuksköterskan tillbaka.

     

    Tack för ditt stöd! Verkligen tråkigt att höra att du också har dåliga erfarenheter av att söka hjälp. Jag förstår verkligen att känslan av att det är lönlöst att söka hjälp måste vara hemsk när läget är akut. För mig kan det kännas bra ibland, men sedan märker personalen det här med att jag ”ser” människor och att jag inte utvecklas så snabbt, och då faller det tyvärr. Jag trodde verkligen inte att detta skulle vara några problem för den här personen, men tydligen… Tyvärr har det även varit så att när jag träffat personal som det inte känts bra med så har de själva verkat övertygade om att det de gjort varit bra, ibland har de nästan varit kaxiga. Men när jag sedan träffar någon som gör ett fantastiskt jobb för att hjälpa mig, ja då känner den personen att hon inte duger. Hon verkar helt omedveten om sin egen kompetens och verkar jämföra sig med psykologer och andra som jobbar med KBT, PDT och sådant som ”alla” jobbar med men som aldrig har hjälpt mig.

    Trådstartaren

    Det jag tänker på när jag läser i den här tråden som jag också svarade i tidigare är att det kanske är så att det finns ett glapp mellan vad du anser är att vara hjälpt och hur vården ser på det? Tyvärr är ju vården väldigt styrd och alla insatser som ges ska motiveras på olika plan, mot chefer och andra. De metoder du nämner som KBT och PDT är ofta det som behandlare ska hålla sig till och hamnar man i stödsamtal och kanske då även mer praktiska insatser som att följa med till Arbetsförmedlingen så tror jag det är svårt för en behandlare att i längden motivera varför han eller hon ska ge ett sådant stöd. Det då sådant stöd inte följer riktlinjerna för behandling om det nu är samtal som avses. Om man har exempelvis en personlig assistent eller boendestöd så faller sådana insatser inom deras uppdrag men en person som är sjuksköterska har generellt inte sådana uppdrag. Jag menar inte alls att det här var korrekt gjort, det är under all kritik att bara avsluta en kontakt och hänvisa till en ny samtalskontakt som du dessutom inte vill ha. Om du inte vill anmäla det här till Patientnämnden tycker jag att du kan söka den som är medicinskt ansvarig läkare och be om antingen ett möte eller ett telefonsamtal med den personen. Det är den medicinskt ansvarige läkaren som också har en stor påverkan på hur resurserna inom en mottagning fördelas. Du skulle kunna fråga om den behandling/de samtal du fick hos sjuksköterskan faller utanför mottagningens uppdrag och om det var därför de nu ansåg att de måste hänvisa dig vidare till en psykolog. För mig låter det som att sjuksköterskan gått utanför sitt uppdrag och att de anser att samtal ska ges av psykolog, alltså enligt riktlinjerna. Tyvärr är det så att man som patient kan tycka annorlunda men ändå vara hänvisad till det de anser är bäst, även om du själv inte anser att det är det bästa alternativet. Du kanske redan uteslutit alla kontakter med mottagningen men annars skulle du kunna påbörja samtal med den här psykologen och under tiden sedan visa på varför det inte fungerar för dig. Men jag förstår att det inte känns som att det finns några bra alternativ eftersom det inte ger dig sjuksköterskan tillbaka.

    Jag tror också att det kan vara så att det som jag faktiskt blir hjälpt av inte är samma som det vården anser vore till hjälp. Jag har också uppfattningen att vården är väldigt styrd. Det känns som om alla miljoner riktlinjer ibland stjälper snarare än hjälper, eftersom de försvårar det som kallas för individanpassning.

    När det gäller att följa med till Arbetsförmedlingen så tror jag som sagt inte att det ligger utanför sjuksköterskans uppdrag, då jag t.o.m. har sett i deras platsannonser att de har ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Samverkansmöten verkar vara vanliga, särskilt som det inte är någon vanlig allmänpsykiatrisk mottagning utan en specialistmottagning.

    Att sjuksköterskan inte jobbar med KBT, PTD eller andra metoder var hon tydlig med från början. Jag sa också att det var stödsamtal hon ville ha, och det är det som sjuksköterskorna och skötarna (utom de som har terapiutbildning) jobbar med. Däremot råder det ju delade meningar när det gäller vad jag behöver. KBT och PDT har aldrig hjälpt mig och jag har ingen lust att göra ännu ett försök. Jag känner verkligen att jag utvecklas genom stödsamtal, men jag är verkligen inte snabb. Vilket inte beror på att sjuksköterskan saknar rätt kompetens, utan på att hur jag fungerar. En snigel rör sig inte lika snabbt som en älg, men den rör sig. I sin egen takt. Tyvärr har jag aldrig fått utvecklas i min egen takt inom vården, utan det ska alltid ske i personalens takt. Vilket har gjort att jag skrapat ansiktet i gruset och börjat må sämre istället för bättre.

    Den som är medicinskt ansvarig läkare är just nu en hyrläkare som jag träffat en gång. Jag gillade dock inte honom alls, utan fick ett osympatiskt intryck. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det är han som anmärkt på sjuksköterskans kompetens. Hon är förresten hans chef så länge han är uthyrd på mottagningen, eftersom hon är enhetschef och inte ”bara” sjuksköterska. Alla nya kontakter (t.ex. läkarbyten och liknande) går via henne.

    Trådstartaren

    Jag känner mig helt förvirrad nu. Eftersom jag är deltidssjukskriven så behöver jag en läkarkontakt som kan skriva intyg till Försäkringskassan med jämna mellanrum. Även om de senaste läkarna (hyrläkare) varit sådär, så har jag känt mig trygg på min mottagning. Min samtalskontakt har sett till att jag har fått de läkartider jag behövt, och när jag träffat nya personer så har hon varit med och förklarat situationen.

    Nu när hon inte längre ville fortsätta som samtalskontakt, så känns det jobbigt att fortsätta på mottagningen. Jag känner mig inte trygg där längre. Hon är ju fortfarande enhetschef och eftersom mottagningen just nu bara har hyrläkare så går alla tidsbokningar et c. via henne. Jag funderar på att försöka hitta en läkare någon annanstans, men vet inte vart jag ska vända mig. Var kan jag känna mig trygg?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.