Mental kraschlandning efter terapin

Kan så mkt relatera till att må dåligt efter man rivit upp sår… hur många gånger har du varit där och hur långt går det mellan gångerna?

Har du någon annan att prata med emellan besöken?

Jag har upplevt det oerhört jobbigt att först öppna upp sig och blotta sitt innersta för ngn annan, sedan gå hem och vara helt ensam med tankar och känslor. Dagarna innan nästa besök är ångestnivån hög, att man ska dit igen och riva upp nya sår.

Har inte gått så många ggr att jag vet ”hur det ska vara ” dock.

Känner du att terapeuten ser dig och förstår dig? Lyssnar gärna om du vill berätta mer.

Ja men exakt! Känns som att jag skulle behöva terapi för att orka med terapin 😂

Jag har en jättebra kontakt på psykiatrin så det är inget fel där. Men det är just efteråt som jag är så otroligt instabil i mitt mående. Jag vet inte riktigt hur jag ska lugna ner mig själv. Det är liksom för mycket och absolut ingenting samtidigt. Som i en snöstorm: det är så mycket att du inte får grepp om någonting.

Skönt att du känner att du har en bra kontakt, jag har också haft tur med det. Hur ofta går du dit?

Jag var där idag. Livet är verkligen upp och ner ikväll, kan inte sova för alla tankar. Känns som det bara snurrar fort fort utan att man kan greppa det som du säger. Vi pratade om idag, att jag har så extremt svårt att lita på ngn och anförtro mig till ngn att jag bär allt själv efter terapin. Har haft svårt att öppna mig för psykologen oxå men han har haft tålamod;) Iaf så tror jag det är ensamheten efteråt som knäcker mig.

Kan det vara så för dig också? Att allt som rörs upp på terapin …att du står själv med det?

Har ju förstått att det inte är ovanligt att man kan må sämre av att börja gräva men blev överraskad över hur jobbigt det skulle kännas…

När var du där senast och hur mår du?

Styrkekram

Ja, definitivt. Ensamheten är nog det värsta. Det är som att tiden räcker till alldeles lagom för att riva upp allt men inte för att lägga det tillrätta efteråt. (Kanske bör ta upp det med min psykiatrikontakt nu när jag tänker efter…)

Jag har ju hört (och benhårt trott på) att man ska andas i fyrkant och allt det där… men tycker inte att det gör så stor nytta? Fysisk aktivitet dock – det tycker jag hjälper en del.

Har du några strategier som funkar för dig?

Kram!

Det tar lång tid för mig att öppna upp och prata och lagom till att jag börjar prata, ja då är det dags att sluta. Jag hinner precis riva upp ngt som får mig att må dåligt tills det är dags att gå hem och när jag går utanför dörren, är jag helt ensam med allt.

Det i sig är ett av alla problem vi pratar om. Vid ett tillfälle avsatte psykologen två timmar för att vi skulle komma ngnstans.

Egentligen är träning ett bra sätt även för mig att hantera allt men det har inte funkat med träning av olika anledningar det sista.

Har du svårt att öppna upp dig och släppa in andra? Svårt våga lita på ngn?

Har nog inget bra tips tyvärr men förstår dig verkligen… hur det känns att må dåligt efter man varit och pratat. Hur gjorde du för att etablera din kontakt?

Styrkekramar till oss!