Sitter här och genomlider vad som förmodligen är de två längsta veckorna i mitt liv. På tisdag får jag veta. Eller ska jag kanske säga “får jag det bekräftat”?
Besökte hudkliniken för att kolla upp en leverfläck på armen, en fläck som jag redan förra året tyckte såg annorlunda ut mot förut. Fick då vet att den var ofarlig. Tillät mig att tvivla, men lär mig ända nöja med det svaret. Bestämde mig för att kolla upp den i år igen, då flera på jobbet kommenterat den med “har du kollat upp den där”?
Sagt och gjort – och de tog bort fläcken direkt! De tyckte inte att den såg bra ut…
Så nu sitter jag här och väntar på att få det bekräftat – malignt melanom. Och frågan är hur långt det har gått…
Känner mig inte orolig, direkt. Det var väntat, liksom. Brände mig många gånger som barn. När jag lämnat sjukhuset kände jag bara: “Jaha, DET också…”
Hur många käftsmällar ska man behöva resa sig ifrån i livet? Det sägs ju att för varje gång man blir “nedslagen” så ska man resa sig. Sju gånger ner, åtta gånger upp. Aldrig ge upp. Men varför? Jag börjar bli ganska less på att få käftsmäll efter käftsmäll och någonstans förmås hitta styrkan att resa mig igen. Borde ha passerat “sju gånger ner, åtta gånger upp” för länge sedan. Det är i dagsläget en klen tröst att jag vet att jag ÄR stark, och att jag KAN resa mig, när jag tappat lusten att göra det.
Kanske får jag besked att de fått bort allt men jag kommer ju hela tiden vara på min vakt mot varenda lite fläck jag har på kroppen. Efter alla smällar jag tagit emot i livet utgår jag snarare ifrån ett sämre scenario.
Varför ska jag kraftsamla mot den här sjukdomen när jag inte ser någon vits med det? Jag tror ju inte på något sätt att detta är den sista käftsmällen livet kommer att dela ut. Om jag i förväg hade vetat att det var den sista, och att det därefter skulle bli bra, trevligt och kul, så kanske. Men jag ser inget vits med att vara stark och resa mig igen.
Jag var mobbad som barn och en bit in i tonåren. Jag levde i fyra år i ett destruktivt förhållande. Jag drabbades av två sällsynta sjukdomar efter varandra för 20 år sedan. Jag har gått in i väggen tre gånger. Mina son har blivit mobbad och utfrusen under hela låg- och mellanstadiet, min dotter tror att hon har någon sorts ångestsyndrom. Jag befinner mig i den tredje livskrisen på fyra år. Så fort jag tror att det börjar ordna till sig så kommer nästa käftsmäll.
Jag har haft god lust att avsluta skiten men vet inte hur och jag vill inte att min familj ska behöva genomlida att deras fru/mamma har tagit livet av sig. Så jag bara existerar – för deras skull.
När börjar livet bli bra? Kan någon svara på det?
