Hem > Forum > Må piss > Lever enbart för hundens skull…

Lever enbart för hundens skull…

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag har under dem senaste åren under mitt vuxna liv försökt blicka framåt istället för att titta tillbaka på min sorgsna uppväxt. Jag tyckte jag lyckades ganska bra.. hittade intressen som fick mig att må bra, hittade en man som jag trodde skulle ge mig den kärlek jag behövde i livet för att kunna se en ljus framtid! Men nu har det vänt, det var som ett brev på posten som jag inte alls hade väntat på. Mannen i mitt liv kommer och säger att han inte har några känslorna kvar, i 5år har jag väntat på att hans företag ska bli så pass stabilt att vi kunde åka på semester eller kunna ha tid att hitta på något. I 7år har jag längtat och hoppats på ett härligt liv med denna man, familj och lycka.

    Nu mår jag illa hela tiden.. Jag vet att detta hör till livet, att det är många där ute som blir hjärtekrossade, men jag är så trött på att möta dessa jobbiga känslor igen, igen åh åter igen.  Sitter ibland och funderar på hur mycket jag klarar av, adopterad av en kvinna som inte ville ha mig, uppväxt med en alkoholist, slagen, psykiskt misshandlad, våldtagen…

    Har många gånger bara velat avsluta lidandet för jag orkar inte med det längre, men det som idag får mig att leva detta smärtsamma liv är min hund!

    Jag har under dem senaste åren under mitt vuxna liv försökt blicka framåt istället för att titta tillbaka på min sorgsna uppväxt. Jag tyckte jag lyckades ganska bra.. hittade intressen som fick mig att må bra, hittade en man som jag trodde skulle ge mig den kärlek jag behövde i livet för att kunna se en ljus framtid! Men nu har det vänt, det var som ett brev på posten som jag inte alls hade väntat på. Mannen i mitt liv kommer och säger att han inte har några känslorna kvar, i 5år har jag väntat på att hans företag ska bli så pass stabilt att vi kunde åka på semester eller kunna ha tid att hitta på något. I 7år har jag längtat och hoppats på ett härligt liv med denna man, familj och lycka. Nu mår jag illa hela tiden.. Jag vet att detta hör till livet, att det är många där ute som blir hjärtekrossade, men jag är så trött på att möta dessa jobbiga känslor igen, igen åh åter igen. Sitter ibland och funderar på hur mycket jag klarar av, adopterad av en kvinna som inte ville ha mig, uppväxt med en alkoholist, slagen, psykiskt misshandlad, våldtagen… Har många gånger bara velat avsluta lidandet för jag orkar inte med det längre, men det som idag får mig att leva detta smärtsamma liv är min hund!

    Hej jag känner igen mig så mycket i vad du skriver. Har en liknande uppväxt i ryggen och ett liknande uppbrått. Känns fruktansvärt emellanåt, tror heller inte på lyckan många gånger.

    Jag har under dem senaste åren under mitt vuxna liv försökt blicka framåt istället för att titta tillbaka på min sorgsna uppväxt. Jag tyckte jag lyckades ganska bra.. hittade intressen som fick mig att må bra, hittade en man som jag trodde skulle ge mig den kärlek jag behövde i livet för att kunna se en ljus framtid! Men nu har det vänt, det var som ett brev på posten som jag inte alls hade väntat på. Mannen i mitt liv kommer och säger att han inte har några känslorna kvar, i 5år har jag väntat på att hans företag ska bli så pass stabilt att vi kunde åka på semester eller kunna ha tid att hitta på något. I 7år har jag längtat och hoppats på ett härligt liv med denna man, familj och lycka. Nu mår jag illa hela tiden.. Jag vet att detta hör till livet, att det är många där ute som blir hjärtekrossade, men jag är så trött på att möta dessa jobbiga känslor igen, igen åh åter igen. Sitter ibland och funderar på hur mycket jag klarar av, adopterad av en kvinna som inte ville ha mig, uppväxt med en alkoholist, slagen, psykiskt misshandlad, våldtagen… Har många gånger bara velat avsluta lidandet för jag orkar inte med det längre, men det som idag får mig att leva detta smärtsamma liv är min hund!

    Hemma hos mig ser jag dagligen ensamma damer (mera sällan herrar) som är ute och rastar sina hundar. De flesta av dem hälsar glatt, andra vill inte prata. I några fall verkar det som om hundarna har fått ersätta både släkt, vänner och familj. Så du är nog inte ensam om att känna som du gör.

    Jag har under dem senaste åren under mitt vuxna liv försökt blicka framåt istället för att titta tillbaka på min sorgsna uppväxt. Jag tyckte jag lyckades ganska bra.. hittade intressen som fick mig att må bra, hittade en man som jag trodde skulle ge mig den kärlek jag behövde i livet för att kunna se en ljus framtid! Men nu har det vänt, det var som ett brev på posten som jag inte alls hade väntat på. Mannen i mitt liv kommer och säger att han inte har några känslorna kvar, i 5år har jag väntat på att hans företag ska bli så pass stabilt att vi kunde åka på semester eller kunna ha tid att hitta på något. I 7år har jag längtat och hoppats på ett härligt liv med denna man, familj och lycka. Nu mår jag illa hela tiden.. Jag vet att detta hör till livet, att det är många där ute som blir hjärtekrossade, men jag är så trött på att möta dessa jobbiga känslor igen, igen åh åter igen. Sitter ibland och funderar på hur mycket jag klarar av, adopterad av en kvinna som inte ville ha mig, uppväxt med en alkoholist, slagen, psykiskt misshandlad, våldtagen… Har många gånger bara velat avsluta lidandet för jag orkar inte med det längre, men det som idag får mig att leva detta smärtsamma liv är min hund!

    Jag har under dem senaste åren under mitt vuxna liv försökt blicka framåt istället för att titta tillbaka på min sorgsna uppväxt. Jag tyckte jag lyckades ganska bra.. hittade intressen som fick mig att må bra, hittade en man som jag trodde skulle ge mig den kärlek jag behövde i livet för att kunna se en ljus framtid! Men nu har det vänt, det var som ett brev på posten som jag inte alls hade väntat på. Mannen i mitt liv kommer och säger att han inte har några känslorna kvar, i 5år har jag väntat på att hans företag ska bli så pass stabilt att vi kunde åka på semester eller kunna ha tid att hitta på något. I 7år har jag längtat och hoppats på ett härligt liv med denna man, familj och lycka. Nu mår jag illa hela tiden.. Jag vet att detta hör till livet, att det är många där ute som blir hjärtekrossade, men jag är så trött på att möta dessa jobbiga känslor igen, igen åh åter igen. Sitter ibland och funderar på hur mycket jag klarar av, adopterad av en kvinna som inte ville ha mig, uppväxt med en alkoholist, slagen, psykiskt misshandlad, våldtagen… Har många gånger bara velat avsluta lidandet för jag orkar inte med det längre, men det som idag får mig att leva detta smärtsamma liv är min hund!

    När jag läser detta så inser jag att jag inte är ensam. Hade gärna pratat med dig..

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.