Hem > Forum > Må piss > konstant ångest på jobbet och tänker på allting hela tiden…..

konstant ångest på jobbet och tänker på allting hela tiden…..

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Jag har under större delen av min uppväxt mått dåligt. Idag är jag 29 år och har klarat mig igenom perioder av depression och ätstörningar. Har aldrig träffat en psykolog jag trivts med så vet inte hur jag klarat mig ibland. Jag har slutat med min SSRI medicin sedan några år tillbaka och har mått relativt bra i två år men börjar nu må mycket dåligt igen. Jag känner igen mina sjukdomstecken. Det som är annorlunda denna gång är att mitt pissmående verkar bero på arbetsplatsen. Eller så är det mitt pissmående som gör att jag mår dåligt på arbetsplatsen. Det är lite svårt att veta vad som kommer först om nu något någonsin kommer först.

    Iaf.

    Jag har börjat på en ny arbetsplats där jag inte alls trivs. Sämst är det på lunchen då jag inte vill umgås med kollegorna. Jag sover sämre, är mer stressad än vanligt, drömmer om jobbet, känner ingen samhörighet med någon av mina kollegor och har den mest kalla chef en kan tänka sig. Jag har inga planer på att vara kvar på denna arbetsplats längre än till jul men är så rädd att jag kommer må så dåligt om bara några veckor att jag inte kommer orka arbeta med något alls. Och vad ska jag ens arbeta med istället? Alla rekryteringsprocesser är ju svinlånga.

    Jag har ett yrke inom vården där jag träffar personer som inte mår bra. Hur ska jag kunna välja något nytt jobb inom mitt område när jag själv mår dåligt? Hur ska jag ha råd med hyra och allt det där om jag inte hittar ett jobb där lönen är som den är för mig idag? Allt det där praktiska har tidigare gjort att jag stannat kvar på arbetsplatsen som egentligen inte ens passar mig. jag börjar tro att jag valt fel yrke men kan inte studera något nytt då jag inte längre få ta csn. Och inte orkar jag arbeta 100% och plugga 50-100%. Det går inte. Jag vet vad jag vill studera till istället men ekonomiskt finns det inte en chans att det kan bli av.

    Jag har också börjat få tillbaka min klimatångest och har väl nu ångest över allting. Jobb, pengar, boende, familj, vänskapsrelationer osv. Kan må dåligt när jag går förbi personer som jag tror mår dåligt, kan få en sån känsla och lägga över mina känslor på andra människor. Mår jag dåligt så tror jag att alla andra också gör det och då mår jag ännu sämre för att jag inte kan hjälpa dom. Jag kan se en person på tunnelbanan med en hund som har ledsna ögon och må dåligt och tänka på den här hunden i flera dagar.

    Jag påverkas mer och mer av alla sinnesintryck. Har svårt för alla starka lukter och alla ljus och ljud på tunnelbanan. Och det blir såklart inte bättre när jag mår dåligt och är stressad. Jag har inget intresse av att lära känna mina arbetskambrater och det värsta jag vet är när någon frågar hur jag mår eller när man ska småprata med folk jag inte har nära relation till. Jag har inget intresse av att veta vad deras barn heter eller vad de gjorde i helgen. Orkar ibland inte ens anstränga mig för att fråga tillbaka och vet att jag uppfattas som väldigt dryg men jag orkar inte lägga energi på folk jag inte är nära. Det räcker med de personerna som jag har i min närhet. Har tänkt mycket på om jag skulle ha någon ASD diagnos (asperger, autism, autistiskt syndrom m.m.) men tänker också att jag då borde ha större svårigheter inom vissa områden än vad jag har. Samtidigt vet jag att många får sina diagnoser sent i livet. Jag skulle dock aldrig kunna berätta för min familj om jag skulle göra en utredning då vi har ett mycket ansträngt förhållande. Och då missas mycket i utredningen som jag förstått det då anhöriga ska berätta om en som liten osv. men hur gör de som inte har ett nätverk?

    Jag känner mig också tråkig. Tror att mina vänner och min partner ska lämna mig för att jag inte orkar göra saker längre. Vill bara gråta och gör det ibland men aldrig öppet. Gråter för allt och ingenting. Vill börja röka igen fast jag klarat mig så bra utan. Vill bara bli bra. Vill bara hitta hem igen. Hitta mitt lugn.

    Som ni märker, mycket tankar och bollar i luften. Är det några fler som känner igen sig? Har ni löst det på något sätt? tips? vad som.

    kram

    Jag har under större delen av min uppväxt mått dåligt. Idag är jag 29 år och har klarat mig igenom perioder av depression och ätstörningar. Har aldrig träffat en psykolog jag trivts med så vet inte hur jag klarat mig ibland. Jag har slutat med min SSRI medicin sedan några år tillbaka och har mått relativt bra i två år men börjar nu må mycket dåligt igen. Jag känner igen mina sjukdomstecken. Det som är annorlunda denna gång är att mitt pissmående verkar bero på arbetsplatsen. Eller så är det mitt pissmående som gör att jag mår dåligt på arbetsplatsen. Det är lite svårt att veta vad som kommer först om nu något någonsin kommer först. Iaf. Jag har börjat på en ny arbetsplats där jag inte alls trivs. Sämst är det på lunchen då jag inte vill umgås med kollegorna. Jag sover sämre, är mer stressad än vanligt, drömmer om jobbet, känner ingen samhörighet med någon av mina kollegor och har den mest kalla chef en kan tänka sig. Jag har inga planer på att vara kvar på denna arbetsplats längre än till jul men är så rädd att jag kommer må så dåligt om bara några veckor att jag inte kommer orka arbeta med något alls. Och vad ska jag ens arbeta med istället? Alla rekryteringsprocesser är ju svinlånga. Jag har ett yrke inom vården där jag träffar personer som inte mår bra. Hur ska jag kunna välja något nytt jobb inom mitt område när jag själv mår dåligt? Hur ska jag ha råd med hyra och allt det där om jag inte hittar ett jobb där lönen är som den är för mig idag? Allt det där praktiska har tidigare gjort att jag stannat kvar på arbetsplatsen som egentligen inte ens passar mig. jag börjar tro att jag valt fel yrke men kan inte studera något nytt då jag inte längre få ta csn. Och inte orkar jag arbeta 100% och plugga 50-100%. Det går inte. Jag vet vad jag vill studera till istället men ekonomiskt finns det inte en chans att det kan bli av. Jag har också börjat få tillbaka min klimatångest och har väl nu ångest över allting. Jobb, pengar, boende, familj, vänskapsrelationer osv. Kan må dåligt när jag går förbi personer som jag tror mår dåligt, kan få en sån känsla och lägga över mina känslor på andra människor. Mår jag dåligt så tror jag att alla andra också gör det och då mår jag ännu sämre för att jag inte kan hjälpa dom. Jag kan se en person på tunnelbanan med en hund som har ledsna ögon och må dåligt och tänka på den här hunden i flera dagar. Jag påverkas mer och mer av alla sinnesintryck. Har svårt för alla starka lukter och alla ljus och ljud på tunnelbanan. Och det blir såklart inte bättre när jag mår dåligt och är stressad. Jag har inget intresse av att lära känna mina arbetskambrater och det värsta jag vet är när någon frågar hur jag mår eller när man ska småprata med folk jag inte har nära relation till. Jag har inget intresse av att veta vad deras barn heter eller vad de gjorde i helgen. Orkar ibland inte ens anstränga mig för att fråga tillbaka och vet att jag uppfattas som väldigt dryg men jag orkar inte lägga energi på folk jag inte är nära. Det räcker med de personerna som jag har i min närhet. Har tänkt mycket på om jag skulle ha någon ASD diagnos (asperger, autism, autistiskt syndrom m.m.) men tänker också att jag då borde ha större svårigheter inom vissa områden än vad jag har. Samtidigt vet jag att många får sina diagnoser sent i livet. Jag skulle dock aldrig kunna berätta för min familj om jag skulle göra en utredning då vi har ett mycket ansträngt förhållande. Och då missas mycket i utredningen som jag förstått det då anhöriga ska berätta om en som liten osv. men hur gör de som inte har ett nätverk? Jag känner mig också tråkig. Tror att mina vänner och min partner ska lämna mig för att jag inte orkar göra saker längre. Vill bara gråta och gör det ibland men aldrig öppet. Gråter för allt och ingenting. Vill börja röka igen fast jag klarat mig så bra utan. Vill bara bli bra. Vill bara hitta hem igen. Hitta mitt lugn. Som ni märker, mycket tankar och bollar i luften. Är det några fler som känner igen sig? Har ni löst det på något sätt? tips? vad som. kram

    God kväll här på Mind Forumet.

    Känner igen MIG väldigt i det du beskriver, fast jag har det ännu värre, jag känner av andra människors liv ute när jag åker tunnelbana, pendeltåg, buss, sj tåg osv…

    Jag känner andra människors SMÄRTA i min kropp… och ser deras livssituation och vad de varit med om på bara några sekunder ser jag massor av bilder i huvudet mitt… Har flera begåvningar…

    Ja, det är väldigt många i vårt avlånga land Sverige som mår JÄTTEDÅLIGT…

    Var på ett seminarium/konferens och en skolkuratorn som var oerhört intressant att höra på sa att hon hade en elev i 6 års åldern som inte ville leva längre… Jösses vad det gjorde sååååååååååååå ONT i min kropp och blev helt tagen av stundens allvar…

    Sveriges Regering prioriterar FEL hela tiden, när ska vi ta psykisk ohälsa på ALLVAR än att se Svenska befolkningen gå in i väggen eller som nu ökad självmordsantal i flera åldersgrupper…

    JA, jag vet att Sveriges psykiatrivård och övriga vårdkedjan inom Akutsjukvården, och alla övriga viktiga vårdmottagningar och vårdavdelningar har ett MYCKET ansträngt lägge i hela vårt Svenska vårdsystem, det håller på att bränna ut hela vårdkedjan TOTALT, bara en tidsfråga.

    Väldigt MYCKET måste göras för att få HELA vårdkedjan på RÄTT skuta…

    Har sätt sååå MYCKET lidelse och död…

    Jag har själv dianos/er men är människa för det och har känslor som en vanlig människa…

    Det råd / tips jag kan ge dig som arbetar inom någon form av vård oavsett privat eller landsting / region någonstans i vårt avlånga land Sverige, så behöver du en fristad att få någon som kan ”lyssna” på dig och hur DU mår och vad DU behöver för hjälp för att finna ro i din kropp och själ, annars är jag orolig att du inte kommer orka ditt vårdyrke ALLS som du också var inne på i din egna inlägg ovan.

    Du sa själv att du hade provat ev. flera psykolog/er, har du provat att bli patient hos Ersta Sjukhus om du nu bor i Stockholm med omnejd oavsett innanför eller utanför tullarna eller inte alls i denna del av Sverige. Ersta Sjukhus är för dem som arbetar inom vården. Vet detta sedan långt tillbaka och detta är mitt tips till dig att försöka komma i kontakt med någon vårdinrättning som lämpar sig till vårdyrket fast har dem som patienter…

    Jag tror Du skulle behöva en utredning om Diagos/er och remiss både för utredning och något som heter ”Habilitering” och heter olika namn inom Sveriges olika Landsting / Regioner…

    Snälla, var rädd om dig och ta hand dig också… Kramar…

    Lova mig en sak, återkom gärna och berätta hur det går för dig, vill gärna höra din fortsättning om du får rätt sorts vård…

    Om Du har flera frågor så får du mer än gärna återkomma till mig här på Mind Forumet, jag svarar i mån av både ork- och tid…

    På återseende…

    Jag håller med dig om att mår man väldigt dåligt själv är det kanske bra att ta en paus från att jobba med människor. Jag försökte få en arbetstränings plats inom vården vid två tillfällen efter sjukdom men har gjort den inom en ny branch just pga det dåliga måendet. När man mår lite bättre kan man gå tillbaka. Att du inte pallar lyssna på kallprat är väl ett tecken på att du inte mår så bra? Jag är ingen mästare på det i vilket fall men försöker alltid om jag mår hyfsat och då brukar jag snarare fokusera på att ställa många frågor. Det är naturligt att man tappar intresse för andra om man inte mår bra och ens egna känslor fortfarande är råa sas. När du känner sig stadig igen kommer du naturligt känna att det funkar bättre å där finns nog ingen skillnad mellan personer med Asperger och de som inte har det. Våra känslor är de samma.

    Vi med Asperger har fått lära oss tolka omgivningen på en annan väg men har man kapacitet för det så når man målen ganska bra. Man får vara lite envis och vilja lära sig. Vissa har tom fått diagnosen borttagen då de inte uppfyller kriterierna längre. Den kommer alltid vara kvar men får mindre å mindre betydelse med erfarenhet och tid.

    Om du tror att diagnosen skulle kunna hjälpa dig på något sätt tycker jag det vore bra att försöka få en utredning. Det finns också privata aktörer som kan göra utredningar men då får man bekosta den själv. Men viktigast är det ju vad du själv tycker skulle vara bra för dig det kan vara skönt att veta så man vet vad man själv kan jobba på.

    Landstinget fick kritik för att de satte diagnoser för godtyckligt så 2014 stramades det åt lite så de som verkligen behöver hjälpen får det. Det är ju olyckligt om man sätter diagnos på de som inte tillräckligt stora bekymmer.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.