Hem > Forum > Må piss > Kan inte gå vidare

Kan inte gå vidare

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag blev traumatiserad när jag var liten, var kanske 2 år. Jag tror det var när jag skulle börja på dagis och jag skildes från mina föräldrar. Det var otroligt smärtsamt; Jag var oskyldig och sårbar och det kändes som om det jag fruktade allra mest, det som absolut inte fick hända, hände. Jag var inte redo och det kändes som om mina föräldrar svek mig. Det känns som om den upplevelsen var det första jag upplevde när jag kom till i livet. Jag är en högkänslig person (HSP) så det kan kanske förklara varför det gjorde så ont.

    Ingen i min familj är direkt nära känslorna; det är jag som är annorlunda. Då jag växte upp tillsammans med dem blev jag en tom kopia av min äldre bror då jag omedvetet sköt undan mina smärtfyllda känslor. Anonymitet och tankar blev min nya identitet. Det var inte föränn på gymnasiet då jag träffade känsliga och kärleksfyllda människor som mina undangömda känslominnen kom fram och jag blev medveten om min barndom och riktiga identitet.

    Sen dess har jag försökt att gå vidare. Jag har en självhjälpsbok som förklarar allt som jag har gått igenom och jag förstår den precis, men jag vet inte vad det är som håller mig kvar. En symbolisk liknelse från boken: ”Jag är en fullvuxen elefant som är fast vid en stock, knepet är att inse att det som håller mig fast till stocken är en kvist, och inte en kedja”. Jag har försökt att gå vidare i 5/6 år. Min vardag består av känslominnen och tankescheman som har sina ursprung från barndomen. Jag är mestadels för mig själv hemma med min familj som enda sällskap. Jag har varit arbetslös i 3 år; Jag har försökt att plugga varje termin, men varje gång jag går till universitetet så får jag känslominnen från barndomen; jag känner mig utlämnad till ett grymt öde. När jag försöker plugga känns det som om det inte finns någon logik; vad som helst kan vara sant.

    Jag känner mig dum som inte kan gå vidare då jag egentligen vet att allt har att göra med min barndom och min riktiga identitet. Jag har provat med mindfulness och meditation för att kunna se klart, lära mig vara i nuet och lära av mig känslominnen från barndomen. Jag vet dock inte om det ger resultat eller om det behövs mer rutin och tid. Det känns som om jag mediterar bara för att boken säger att jag ska göra det; jag känner mig omotiverad och gör det utan något klart syfte/mål och ibland somnar jag.

    Jag tror jag är rädd att dra av plåstren, men jag vet inte hur det går till. Om det är något konkret jag måste göra eller om det bara är att inse att jag är fri, jag får vara den jag vill vara och den här barriären egentligen inte finns. Jag känner mig helt vilsen i nuläget, jag har trott att jag har gjort framsteg, men jag har inte kunnat gå vidare.

    Ledsen för så lång text!

    Hej!

    Jag förstår av det du skriver att du har det tufft. Det som slår mig är att du verkar ha hittat en enda bok som säger till dig vad du bör göra, men att du inte vet om det hjälper. Kan det finnas något värde i att läsa andra böcker med andra förklaringsmodeller? Som har andra vägar du kan pröva?

    Vad längtar du efter?

    Vad drömmer du om?

    Vad berörs du av?

    Vad skulle hända om du vänder dig mer utåt från din familj och hemmet?

    Ha det så bra!

    Hej!

    Jag vill först skicka lite kärlek från en skärm till en annan.

    Har du pratat med någon om din diagnos? Finns det hjälp att få, i form av psykolog, terapi etc?

    Jag vet inte hur det är att vara i dina skor, så jag tänker inte försöka komma med tips osv, även om jag vill kunna hjälpa så är jag nog för lost själv.

    Men jag vill skicka kärlek och du behöver inte be om ursäkt för din text.

     

    ❤️

    Trådstartaren

    Hej!

    Jag tror problemet ligger i att jag tänker för mycket (har gjort det hela livet). Har blivit lite som en programmerad robot och har struntat i att lyssna på mina känslor. Även nu försöker jag skriva allt snyggt och prydligt och inte göra några grammatiska fel även om det egentligen inte spelar någon roll på detta forum. Detta speglar min vardag i livet då jag försöker vara någon jag inte är (en perfekt person/superhjälte) och jag har haft svårt att bryta denna trend. Detta för att jag är rädd att dra av plåstren av den 2-åriga jag.

    Jag kanske borde se mig omkring efter andra böcker. Och jag har gått i psykoterapi i drygt ett halvår, men jag har svårt att få fram känslorna även om jag får fram orden. Och ibland när jag är själv så får jag känslor som jag vet är sanna och jag vet vad dem betyder, men har svårt att sätta ord på dem. Kanske jag borde träffa en annan psykolog och se om det går lättare. Men jag tror att första steget nu är att våga ta fram känslorna, bryta mina tankebanor och försöka se klart. Det känns som om jag har pratat med mig själv snarare än till er haha, men det känns bra att skriva ner allt även om jag egentligen förstår det mesta.

    Uppskattar era responser, det värmer ❤️

    Hej igen!

    Kanske du kan uttrycka känslor utan talade ord? Genom att rita, göra musik eller skriva exempelvis? Då kan du ta med det till psykologen och ha som underlag för samtalet. Jag har själv svårt för att sätta ord på känslor och var tvungen att hitta andra sätt. Sen lärde jag mig mer och mer.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.