Jag blev traumatiserad när jag var liten, var kanske 2 år. Jag tror det var när jag skulle börja på dagis och jag skildes från mina föräldrar. Det var otroligt smärtsamt; Jag var oskyldig och sårbar och det kändes som om det jag fruktade allra mest, det som absolut inte fick hända, hände. Jag var inte redo och det kändes som om mina föräldrar svek mig. Det känns som om den upplevelsen var det första jag upplevde när jag kom till i livet. Jag är en högkänslig person (HSP) så det kan kanske förklara varför det gjorde så ont.
Ingen i min familj är direkt nära känslorna; det är jag som är annorlunda. Då jag växte upp tillsammans med dem blev jag en tom kopia av min äldre bror då jag omedvetet sköt undan mina smärtfyllda känslor. Anonymitet och tankar blev min nya identitet. Det var inte föränn på gymnasiet då jag träffade känsliga och kärleksfyllda människor som mina undangömda känslominnen kom fram och jag blev medveten om min barndom och riktiga identitet.
Sen dess har jag försökt att gå vidare. Jag har en självhjälpsbok som förklarar allt som jag har gått igenom och jag förstår den precis, men jag vet inte vad det är som håller mig kvar. En symbolisk liknelse från boken: ”Jag är en fullvuxen elefant som är fast vid en stock, knepet är att inse att det som håller mig fast till stocken är en kvist, och inte en kedja”. Jag har försökt att gå vidare i 5/6 år. Min vardag består av känslominnen och tankescheman som har sina ursprung från barndomen. Jag är mestadels för mig själv hemma med min familj som enda sällskap. Jag har varit arbetslös i 3 år; Jag har försökt att plugga varje termin, men varje gång jag går till universitetet så får jag känslominnen från barndomen; jag känner mig utlämnad till ett grymt öde. När jag försöker plugga känns det som om det inte finns någon logik; vad som helst kan vara sant.
Jag känner mig dum som inte kan gå vidare då jag egentligen vet att allt har att göra med min barndom och min riktiga identitet. Jag har provat med mindfulness och meditation för att kunna se klart, lära mig vara i nuet och lära av mig känslominnen från barndomen. Jag vet dock inte om det ger resultat eller om det behövs mer rutin och tid. Det känns som om jag mediterar bara för att boken säger att jag ska göra det; jag känner mig omotiverad och gör det utan något klart syfte/mål och ibland somnar jag.
Jag tror jag är rädd att dra av plåstren, men jag vet inte hur det går till. Om det är något konkret jag måste göra eller om det bara är att inse att jag är fri, jag får vara den jag vill vara och den här barriären egentligen inte finns. Jag känner mig helt vilsen i nuläget, jag har trott att jag har gjort framsteg, men jag har inte kunnat gå vidare.
Ledsen för så lång text!
