Jahapp, då mår man sämst igen…

Det låter i mina öron som att det finns en paradox i att stärkas och känna hoppfullhet i att se andra hjälpa och kunna, men också att bli ledsen, känna mindervärdeskomplex och avundsjuka för då blir även dessa människor en påminnelse om sina egna begränsningar och drömmar som ännu inte är nådda?

Jag kan känna något liknande med människor som har barn. Hoppfullhet i att se de klara av att ta hand om dessa små krabater på sätt som knappast vem som helst är kapabel till, men också en ständig påminnelse om något ouppnåeligt. Oftast har jag märkt att jag är lite fientligt inställd (mentalt då) till småbarnsföräldrar, mest för att jag tycker de ofta osar lite mallighet i sitt föräldraskap. Det kan vara en projicering från min sida dock, hehe.

Ledsen – absolut. Känner väl också något sorts icke-berättigande att finnas när jag inte lever upp till mina egna ideal. Känner mig inte avundsjuk men det kan definitivt hugga till i hjärtat när jag ser allt som andra människor tar sig för. En känsla av utanförskap också. Och brist på mening. Just nu lever jag på hoppet att situationen kanske ser annorlunda ut om några år. Försöker att hålla mig positivt inställd till framtiden.

Längtar också efter barn men är ju knappast i skick att axla det ansvaret. Kan det finnas ett styng av sorg i det, att inte ha det de har? Jag tänker att det är ganska vanligt att man känner sig arg eller rent av hatisk gentemot sådant/sådana som väcker den typen av känslor. Det är som att bli attackerad, bara att det som attackerar dig är dina egna känslor.

Ja, eller är det vanligt och vad bottnar det egentligen i? Jag har fortfarande svårt att navigera när de källorna väcks. Tycker det känns lite konstigt och lite ovant att bli fientlig på det sättet. Alltså av åsynen att andra har eller gör någonting som man själv önskar man hade, att man litegrann levde i deras skor, kan skapa en sådan reaktion. Är inte det definitionen av avundsjuka då? Jag kan nog tänka att den där personen är minsann inte bättre än vad jag är på att ansvara för barn, den behöver inte se så stolt ut.

Det du skriver däremot om att känna ett icke-berättigande för att inte leva upp till sina egna ideal, det tycker jag låter vanligt och som en helt naturlig reaktion att känna sorg över. Det mesta som går utanför normerna brukar komma med ett pris och skapa utanförskapskänslor.

Har du känt någon gång att du kanske lever och skapar andra ideal just nu? Du lär dig massor om människors inre världar och om psykologi kan jag tänka mig? Sådant som andra människor ofta går hela sina liv utan att reflektera över eller utvecklas i.

Jag beklagar att du har fått så svåra förutsättningar i livet. Det är inte konstigt att lågan snabbt tar slut när ljuset brinner i båda ändarna.

Tack för att du läser och svara på trådar som skapas här. Jag hoppas det känns meningsfullt för dig, för det betyder mycket för dem som får svar, det har det gjort för mig. Du verkar väldigt välkomnande, omtänksam och vänlig. Från vad jag läst så skapar du redan utrymme för personer att få vara som dom är och känna som dom känner, du möter dem där de är. Kanske önskar och längtar du efter att göra mer, men bara att kunna göra det när du själv har det svårt är ju fantastiskt starkt av dig, och mer än tillräckligt!

För mig är grunden till borden inte sällan förväntningar som jag tror att omgivningen har på mig. Många gånger är det ingen som förväntar sig de sakerna av mig förutom jag själv, och nästan alltid mår jag bättre av att inte gör dem. Jag förstår om det låter konstigt att må bra av att inte få saker gjorda, men jag upplever att det ger mer tid för välbehövd återhämtning för både kropp och själ, så jag har ork till det som faktiskt är viktigt på riktigt.

Hur skulle det kännas om du försökte visade samma värme och vänlighet mot dig själv som jag ser att du visar andra? Det är svårt att bryta invanda mönster som vi kanske hunnit tränat på hela livet. Det tar tid, och det är okej att det tar tid. Vi bär andra när vi har lite extra kapacitet, och blir burna av andra när livet känns tungt och svårt. Bär andra gör jag med glädje när jag är stark, och – även om det är desto svårare – försöker jag också tillåta mig själv att känna samma glädje i att bli buren ibland.

En annan sak jag funderade över: hur kommer det sig att självkänslan hör ihop med hur mycket du kan erbjuda andra? Var det så under din uppväxt att man skulle ”tjäna andra” så att säga?

Ibland känns det som att det man fått med sig under uppväxten är sådant man gärna ska slänga helt överbord.

Din stora uppgift i livet kanske är något annat? Vara en konstnär? Eller ingår det också att ”ge andra” om man är en konstnär som andra får berikas av? Vad innebär det att ”erbjuda andra” för dig?

Det kan absolut bottna i avundsjuka. Men poängen jag vill driva fram är att det är en reaktion på de negativa känslor som den andra personen ger upphov till hos dig. Det finns andra exempel på det också, som inte nödvändigtvis har med avundsjuka att göra. Tänk ex. på internaliserad homofobi… Det grundar sig väl (som jag förstår det iaf) i svåra känslor kring sig själv, att inte kunna acceptera vissa aspekter av vem man är, men ger sig uttryck genom hat gentemot någon annan. Det är väl ”reptilhjärnan” som vaknar till liv skulle jag tro: du ser en person som väcker negativa känslor hos dig -> det måste vara den personens fel att du mår dåligt -> usch, vad du inte tycker om den där personen! (typ så?)

Men när det kommer till avundsjuka: Jag vet inte om du kan känna igen dig i det här, men jag har ofta upplevt att jag inte ”får” vara avundsjuk, som att det vore fel att ha de känslorna? Då blir det ju desto svårare att hantera när de dyker upp. Personligen tycker jag inte att det är ett dugg konstigt att känna sig avundsjuk ibland. Det är inte fel att känna. Det blir väl också svårare att förstå de känslorna hos sig själv om man inte upplever att det är tillåtet att ha dem, tänker jag?

Att skapa andra ideal… den tanken har faktiskt inte slagit mig förut. Det tar jag med mig! Tack!

Ja, på sätt och vis var det nog så. Jag tog mycket ansvar för mina föräldrars välmående till exempel, ofta på bekostnad av mitt eget. Jag har väl aldrig riktigt känt att jag duger som jag är och fick ofta höra allt som var fel på mig. Så jag kan väl känna ibland att jag på något sätt måste väga upp för alla mina fel och brister. Men sedan finns det ju också en genuin vilja att finnas där för andra. Det är viktigt för mig att andra mår bra – och att andra mår bra i min närhet. Och det berikar mitt liv när jag kan finnas där för andra. Det är väl med det som med alla andra önskningar man har i livet – att det är jobbigt när man känner att man känner att man inte kan uppnå det.

Men skulle nog behöva jobba med hur jag ser på mig själv, inser jag nu. Och försöka att acceptera att jag är där jag är i livet. Men herregud vad svårt det är…

Tack för dina fina ord! Det ligger nog mycket i det du skriver – att förväntningarna mer ligger hos en själv än hos någon annan. Kan absolut känna en yttre press ibland, som egentligen ingen uttalat och som antagligen inte alls finns där. Läxan hemifrån var väl dock att pressa sig själv så långt man bara kunde och sedan lite till. Idag fattar jag ju att det inte är ett hållbart sätt att leva på. Men den där piskan finns ändå kvar någonstans i bakgrunden.

”Att känna samma glädje i att bli buren ibland” – Vad fint uttryckt. Det tar jag till mig av.

Ja, avundsjuka är ett intressant fenomen! Tänker också att det kan uppstå när en annans persons egenskaper, framgångar eller uttryck utmanar den bild man har av sig själv – eller den man försöker vara? Det kan skava emot självkänslan för att den kan blotta ett inre glapp?

Typ: jag trodde jag var trygg i mig själv – men varför väcker den här personen så mycket obehag i mig?

Att ens självbild hotas och reptilhjärnan försöker skydda den genom att projicera obehaget utåt?  – som en existentiell skakning.

Sedan är det väl så också att när vi inte kan erkänna något i oss själva – ett begär, en osäkerhet, en skugga – så placerar man gärna den hos andra? Om någon är fri, uttrycksfull eller trygg på ett sätt vi inte tillåter oss att vara, kan vi uppleva det som hotfullt snarare än inspirerande. Föraktet emot den andra kan då kanske blir en förtvivlad längtan efter tillåtelse att få vara lika fri själv?

Kanske är det så också att om man skäms för sin avund, sin ilska eller osäkerhet så måste den maskeras? Man börjar väl då lätt börja spela roller: den som alltid är trygg, generös, stabil, men så inuti pågår en inre kamp och kognitiv dissonans? Antar att det först är när man ser på dessa känslor utan dömande ögon så kan man lära sig något av dem.

Jag försöker se avundsjuka som en slags kompass snarare än som ett ”förbjudet tillstånd”. Det pekar ofta mot försummande delar av en själv, oupptäckta behov eller väger till dit man ännu inte vågat gå.

Ställer mig ibland frågor som: Vad är det den här personen har eller uttrycker som väcker något i mig? Varför känns det svårt att se? Vad jag längtar efter kanske ligger dolt bakom detta obehag?

Hur gör ni andra när ni känner avundsjuka? <3

”Hur gör ni andra när ni känner avundsjuka? <3”

Blir självkritisk, drar mig undan, och mår dåligt i min ensamhet. Det har varit min go-to historiskt i alla fall, det är förmodligen samma nu. 😩