jag vill dö.

“Du måste säga till mig om du mår dåligt, lova det”

Mamma skrev nyss det där, efter att länge ha försökt förklara för mig att mitt drickande skadar mig. Hon vet inte att det här med att vara påverkad är det ända som dämpar den ständiga jävla livsångesten jag har (för en kort stund). Hon frågade “vill du skada dig själv?” varpå jag svarade “ja”, som jag sedan ändrade till “eller jag bryr mig inte” för att slippa gå in på hur jag mår. Och nu har jag tydligen lovat något som jag inte kommer att hålla.

Jag. Mår. Skit. Men av någon anledning så KAN jag inte prata om det seriöst. Jag vill inte att mamma ska tycka synd om mig. Jag vill ha hjälp, men ändå inte, för VAD ska ens hjälpas? Jag har egentligen inget att må skit över. Jag bara gör det. Jag hatar att leva så livet är helt enkelt inte för mig.

Det är skuldkänslorna som får mig att må värst. Mitt liv vill jag bara avsluta men så fort jag tänker på hur det kommer att påverka mamma och min syster så mår jag skit. Hur ska jag kunna göra detta utan att de hatar mig? Eller skyller på sig själva för att de inte “såg nåt”? Eller hur gör jag ens så att de ska slippa behöva vara de som hittar mig?

Vet inte varför jag skriver detta ens. Uppmärksamhet? Jag vill väl bara få det ur mig utan att folk ska veta att det är just JAG som mår sämst. Men med all denna text orkar väl ingen ens läsa.

 

Låter tufft att känna att man vill ha hjälp, men ändå inte. Förstår att det blir väldigt svårt att ta steget att prata med någon professionell då. Om man inte liksom kan se att det kanske är pga en depression som gör att man måste ha hjälp för att tänka klart, se klart, förstå varför osv. Utan man bara tror att ”det är som det är”. Tror nog ändå att det är ganska vanligt med just den sortens tankar när hjärnan är ur balans och depressionen liksom leder tankar i ett mönster, inte något man känner man ens är medveten om.

Men eftersom du verkligen känner att du inte vill göra din familj illa genom hur du mår, eller hur det kan sluta. Önskar jag för dig, och hoppas jag att du hittar ett sätt att ta steget att beskriva just det du skriver här ovan till någon första vårdkontakt (husläkare, skolpsykolog, kurator, hjälplinje) så du kan få presenterat för dig att det finns vägar, alternativ att prova (prata, medicin, stöd) för att du inte ska känna så jämt. Du förtjänar ju verkligen hjälp att slippa må som du gör nu. Verkligen. Hoppas verkligen du hittar ork, motivation, vilja att kontakta någon och vara ärlig med hur du mår, som kan sätta igång en plan för att hjälpa tillsammans med dig.

Hallå där!

Det låter som att du går igenom en jobbig period, något som jag själv kan känna igen. Jag vet inte hur din livssituation ser ut men en sak som jag vet är att det som hjälpte mig var att säga det högt för mig själv, att; jag mår inte bra just nu, jag går igenom en depression och jag behöver hjälp att hantera den. Det var som ett “wakeup call” och efter det så sa jag det till min mamma. Hon blev väldigt ledsen men jag tror att det var bra att jag sa det. Efter det pratade jag med en psykolog som verkligen inte hjälpte mig någonting.

Något som hjälpte mig genom min depression var tanken att jag klarade av något själv. Exempelvis laga en god maträtt, målade, sminkade mig eller gjorde något kreativt som visade på att jag inte var så hopplös som jag ansåg att jag var.

Att hitta rätt psykolog/hjälp är något som kan vara lite klurigt då det är viktigt att man klickar med personen. Om du inte känner motivationen till att prata med någon yttre så kanske du kan hitta någon i din inre krets som du kan öppna upp dig inför. Kanske en äldre släkting, lärare eller syskon. Ingen ska behöva känna sig ensam.