Jag mår inte alls bra just nu
-
Avregistrerad användare
För ett tag sedan fick jag en ny medicin. En stämningstabiliserande. Jag märkte ganska fort att den rubbade mina matvanor i form av extremt ökad aptit och känsla av mättnad bara försvann. Jag pratade med min läkare och han sa att denna medicinen hade detta som en biverkning men han sa att de va övergående och bad mig fortsätta med den. Jag hade den bara ett litet tag till sedan slutade jag på egen hand. Jag började även chatta med folk som hade samma problem av denna medicinen och ökat många kilon på kort vikt. Nu har jag varit utan den ett bra tag. Men tyvärr kvarstår problemen. De va precis som att kroppen han vänja sig vid ett beteende så nu kan jag inte sluta. Jag är ständigt hungrig och när jag väl äter har jag svårt att känna att nu är jag mätt. Sen har jag väl en annan diagnos som gör att risken att öka i vikt är lättare för mig. Verkligen inte lätt.
Nu är jag verkligen inte typen som trycker i mig jämt som som va extrema fall man kan se på tv. Men jag har svårare helt enkelt. Går så kort tid mellan tills jag är hungrig igen.
Min sambo hjälpte mig att gå ner i vikt när vi träffades. Men nu i samband med denna medicinen så har jag gått upp igen. Sen är de så mycket runt om kring i mitt liv som jag mår dåligt över. Så va jag tycker är känsligt just nu är när min sambo kommenterar när jag gör fel. Att han bevakar mig och säger att nu har du ätit många gånger idag. Du får inte någon macka till kvällsmat. Det är ofta jag får höra vad jag får och inte får. Ofta så vet jag att han gör de för min skull. Men det känns ibland så himla fel. Jag flyttade hemifrån för att jag inte längre behövde lyda mina föräldrar, att jag va gammal nog att ta hand om mig själv. Men nu istället måste jag lyda honom och be om lov av honom. Han frågar mig t,ex varje morgon om jag har borstat tänderna, tvättat ansiktet och snytit mig. Sen när vi är hemma så måste jag fråga om jag får ta det och det. Det känns fel och förnedrande. Jag bad honom sluta säga va jag får äta och inte äta nyligen. Jag tyckte vi kunde ha ett moget samtal där jag kunde förklara att jag lider av detta. Men hans reaktion kändes något flummigt. Han skrattade åt mig och så att jag är en vuxen kvinna och får bestämma själv. Han himlade med ögonen och verkade inte alls ta in att jag tagit hans ord på allvar varje gång och känner stress och obehag av detta. Han sa att han skulle sluta helt och hållet då. Vilket han gjorde. I ca 2 dagar. Nu är de som förut igen.
Jag är något förvirrad. För de sista jag vill är att gå upp i vikt. Men jag antar att jag bara skäms så av att vara observerad på de här sättet. Jag vill inte äta någonting alls framför honom längre. För han påpekar hur snabbt jag äter och att jag då enligt honom inte njuter av de. Och han räknar varje gång jag tar något även om de bara handlar om en frukt. Ska de behöva vara så. Varför känns det inte som hemma i mitt eget hem. Känns som jag styrs av regler 24/7 och på alla platser jag är på. Jag älskar honom. Har svårt att se ett liv utan honom. Men jag har förlorat min självrespekt och jag vet inte hur man står på sig själv inför andra.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.