Varför försöker jag ens? Beslöt mig för att ge mina föräldrar en sista chans efter allt de sagt och gjort och åkte dit för ett tag sedan. Trots att det är de som gång på gång avvisar mig så är det jag som anstränger mig och försöker möta dem på halva vägen.
Idag brakade världen samman pga en yttre händelse och i upplösningstillstånd ringde jag min låtsasmamma då jag inte har någon annan att ringa i såna här lägen. Tidigare har hon varit stöttande när jag har ringt och gråtit, det har liksom varit den enda situationen som har varit fri ifrån bråk och förmananden. Men idag kläckte hon ur sig att “hon inte hade tid med mig” (direkt citerat) – samtidigt som jag grät för fullt.
Jag trodde inte att det störde mig längre att bli avvisad eftersom jag har blivit det av alla jag haft att göra med i livet, men detta tog riktigt hårt. Inte ens när jag gråter och behöver tröst får jag finnas. Ingen har tid med mig, inte en jävel bryr sig.
Jag blir så besviken på mig själv som aldrig lär mig. Detta var verkligen det sista de gjorde mot mig. Vill aldrig mer ha med dem eller andra människor att göra.
Nu ligger jag i sängen med tårarna forsande och har just skadat mig själv. Det finns ingen mening med att jag ska vara vid liv då jag inte hhar någon familj i livet och knappt några vänner. Den dödslängtan jag känner nu är inte lik någon jag haft tidigare och det skrämmer mig att tunnelns öppning på andra sidan blir smalare och smalare. Det finns absolut ingenting att leva för längre.
