Jag är alltid rädd

[Azure Jyruje]

Jag kan inte tänka normalt längre, jag är alltid rädd för att förstöra mer i mitt liv. Jag ser hur fel jag tänker hela tiden men jag kan inte tänka normalt.

Jag var precis hos den vän jag har kvar, hon som gjort det så jävla tydligt för mig att hon lämnar mig inte. Att så länge jag inte gör henne illa så finns det inget som skulle få henne att lämna mig. Jag vet det ju, så varför är jag hela tiden rädd att hon ska försvinna. Det är bara ì mitt huvud men jag kan inte slå bort tanken.

Jag håller ju på att uppfylla min egen rädsla för jag vågar inte säga allt. Jag vågar inte vara mig själv runt henne. Jag tänker varje gång vi skriver på Messenger och hon inte svarat direkt att nu gav hon upp på mig. Hon skulle inte göra det, men jag får inte bort tanken. Jag blir rädd att jag kommer göra något fel mot henne. Jag har ju redan gjort fel mot henne och hon är kvar.

Hon är kvar trots att jag försökte få vänskapen till något annat. Jag började ta på henne en natt och de ledde till sex. Det fick henne att känna att hon inte dög som bara vän, att hon inte var nog. Jag våldtog henne inte men gud va dum jag var. Jag ville bara ge henne allt jag kunde men tänkte inte riktigt på konsekvensen. Hon säger att hon förlät mig för hon vet att jag inte hade någon illvilja mot henne.

Och precis när hon gjort det då gör jag något ännu värre. Jag bröt mitt viktigaste löfte till henne. Jag har alltid sagt att jag kommer finnas här för henne, vad som än händer så kan du alltid be mig om hjälp. Jag bröt det genom att ta mitt liv, jag svek henne igen. Jag var på väg att lämna henne själv i denna jävla värld. Trots det är hon kvar, det går inte att visa tydligare att jag inte förlorar henne. Varför är jag då så rädd att hon kommer göra det?

Det känns som hon hamnar längre och längre från mig eftersom jag vågar inte skriva till henne. Jag är rädd att snart så gör jag något fel igen, jag förstör mer. Jag vet att jag tänker fel, jag uppfyller min rädsla genom att ha den. Jag vet dock inte hur jag släpper den.

Jag har precis börjat prata med kurator och ska ta upp detta nästa gång vi träffas. Men jag mår så piss nu så kände att jag var tvungen att skriva av mig. Detta är bara en av alla rädslor jag har, men denna är det som har störst risk att förstöra det som betyder mest i mitt liv nu. Jag kommer inte orka kämpa om jag tappar henne. Hon är det jag kämpar för nu, för jag hittar inget i mig själv att kämpa för, jag vet att de är fel också.

Det är inte rättvist mot henne att hon är det enda som håller mig kvar. Hon vet inte om det, jag kan inte låta henne veta att hon har den bördan. Så länge hon inte vet om det kan hon inte känna av bördan. Det är inte hennes ansvar att se till att jag lever, det är mitt. Jag ser bara inget bra med mig själv, men hon gör det. Så för henne skull försöker jag må bra igen. Det är för att se till att den hon ser mig som kommer tillbaka till henne och börjar behandla henne som hon förtjänar. Att bli en sann vän igen.